För många år sedan besökte jag Reino Korhonen, legendarisk rosenfantast. Han hade en kolonistuga i Bromma med massor av gammaldags rosor. Jag hade inte sett så många då och jag minns att jag sa, att jag nog gillade rosa inte så fyllda bäst.

Så presenterade Reino mig för Charles de Mills.... Det är rosen uppe till vänster. Tyvärr ger inte bilden riktigt färgen rättvisa. Färgen är karminröd eller mörkt ceriseröd. Blomman är sprängfylld med kronblad, lite fyrdelad, stor, platt, säkert 7 cm i diameter. Jag föll som en fura!

Charles de Mills är en av massor av underbara gallicarosor. Det här är den typen av rosor, som fanns i Babylonien ca 2 250 f Kr och som man framställde rosenvatten ur. Dom odlades alltså i mängder. Vilken doft över fälten!

Gallicorna är enkla eller dubbla, de kan var rosa, röda eller nästan mörkt rödvioletta. Någon enstaka vit finns. Man kan känna igen dom på bladen, som är lite grova och böjda, se bladen ovan tv. Dom är härdiga, blommar i överflöd och doftar ljuvligt. När det begav sig i början av 1800-talet fanns ca 2 000 sorter - idag finns några hundra kvar. Det är poesi i namnen; Président de Sèze, Duc de Guiche, Cardinale de Richelieu, Rose du Maitre d´Ecole, Duchesse d´Angoulême, Tuscany och Rosa Mundi. Den sista är randig i cerise och vitt.

Många av sorterna blir täta, inte så höga buskar och passar som solitärer. 

De två jag gillar bäst är Jenny Duval, som presenteras lite längre ner i bloggen, den 11 mars, och så Charles de Mills.

* Charles de Mills - en perfekt ros! Hur gammal den är vet man inte. Busken är inte så hög, dryga metern bara, men tät och stabil. Blomman är alltså fylld av kronblad och i mitten syns ett grönt öga. När den är fullt utslagen är den alldeles flat - som om man klippt ytan med sax. Den har stark doft och blommar hela juli.  Ett måste!

* Officinalis - apoteksrosen. Mycket gammal och man tror att det var den här, som fanns i odling i Babylonien. Den odlades i Provens på 1300-talet och framåt. Man gjorde  salvor, parfymer, oljor, ättika, doftpåsar, marmelad, sylt, konfektyr mm av den. Blommorna är ganska enkla karminröda, öppna med synliga gula ståndare. Den randiga sorten Rosa Munda är en dotter till Officinalis. Det enda som skiljer är färgen.

* Tuscany - sammetsrosen. En mörkröd ros, som verkligen ser ut som sammet. Inte så tät, man ser de gula ståndarna. Busken är under metern, men tät och fin. Blomman är säregen och vacker, ca 5-8 cm i diameter. Det finns en variant Tuscany Superba, som är högre, lite tätare - kort sagt lite mer av allt. 

Bilden nedan är en ros, som är köpts som Jenny Duval, men som är en Président de Sèze. Tyvärr är det så här ibland - en viss sortförbistring i plantskolorna. Jag tycker inte alls att den är lika vacker som Jenny Duval, men man kan ju inte rycka upp en planta, som ger sådan otrolig blomst. Plantan planterades 2007. 

Albarosor är kraftiga fina buskar med vita eller rosa rosor i stora mängder och alla doftar ljuvligt. De har funnits i odling i alla fall sedan 700-talet f Kr. Under 1800-talets andra hälft fanns 200 sorter i odling. Så många kan man inte hitta i dagens plantskolor. Men man kan hitta Mme Plantier, Maxima, Celeste, Belle Amour, Princesse de Lamballe, Mme Legras de Saint Gemain, Maidens Blush och Hurdalsrosen och många fler. Härliga namn - eller hur?

Alborna kan bli stora, upp emot 2 meter. Som alla gammaldags rosor ska dom inte skäras ner som moderna rosor, men man kan beskära dom, om det blir nödvändigt. En del kan bli lite gles nertill - liksom långbenta. Som alla gammaldags rosor blommar alborna under ca 3 veckor från slutet av juni. Härdiga och lättodlade.

Några favoriter:

* Mme Plantier - en gudabenådad ros. Knopparna är mörkt rosa, blommorna rent vita och i ett otroligt överdåd. Plantan är lite vek i grenarna och tyngs ned av alla blommor. Med många blommor menar jag tusentals! Blomman är tät och lite krämfärgad som ung. Doften ahhhhh - underbar!!! Mme Plantier var hustru till kejsarinnan Joséphines trädgårdsmästare på slottet Malmaison. Han var hennes rosförädlare och namngav sin finaste ros efter sin hustru. Tyvärr har jag ingen bild på den. 

* Celeste - en rosa skönhet, perfekt i form och uttryck. Det är rosen till vänster ovan och i gårdagens inlägg. Den blir hög, upp emot 2 meter, en stadig buske. Blomman är lite större än Mme Plantiers. Celeste har ett lite mörkt blågrågrönt bladverk som verkligen framhåller rosorna. Den är så vacker - himmelsk! En ros man stoppar näsan i och bara älskar med alla sinnen. 

Om man ska ha 2 albarosor i trädgården så anser jag att de två ovan står i en klass för sig.

Men det finns fler fina:

* Maidens Blush - en gammal sort, som kan spåras till tidigt 1600-tal, men säkert bra mycket äldre än så. Färgen sägs vara samma färg som jungfrulår (!). Bilden ovan till höger är lite för blek,men ljust rosa är den.

* Hurdalsrosen - namngiven i Norge, men troligen från Tyskland. Den syns på bilden i mitten ovan. Som alla rosor vill den gärna klättra och den vi hade var över 2.5 meter. Inte direkt en typisk albaros, men hänförs hit. Mörkare rosa än de ovan. 

* Maxima - kallas vit bondros. En riktigt gammal sort, rent vit med fyllda blommor. Den kan man hitta vid gamla ödetorp tillsammans med syrener. Plantan blir hög och vill gärna klättra. Som nyutslagen kan blomman vara svagt gul- eller rosatonad. 

* Mme Legras de St. Germain - en låg lite vek buske. Blommorna har tätt tätt med kronblad med en krämvit färg, lite svagt gulaktigare i mitten. Den doftar starkt. Hon kan vara lite kinkig med vädret madamen - om det är för blött slår den inte riktigt ut. En solens drottning - så älsklig om vädret passar henne. 

Om man vill se alla rosor i blom ska man besöka den plantskola i Sverige, som tar fram och levererar alla rosor, som säljs i landet, nämligen Löta utanför Eskilstuna. I början av juli finns här fotbollsplaner med ljuvlig rosskönhet. Mer info på www.lota.se. 

I morgon blir det gallicor, mina favoriter. 

I drygt 4 500 år har människor odlat rosor. De har använts i kosmetika, som medicin och för sin skönhets och dofts skull. Det odlades rosor dels i Kina/Japan, dels i Babylonien/Persien. De båda rostyperna möttes först på 1700-talet.

Den europeiska rostraditionen är alltså den från Främre Orienten. Den romerska kulturen var närmast besatt av rosor och aldrig förr, vare sig tidigare eller senare, har rosen varit så populär. Man badade i rosenvatten och strödde rosblad på golven vid banketter. Naturligtvis - höll jag på att säga - tog kyrkan avstånd och ansåg att rosor symboliserade ett syndigt leverne... Men man ändrade sig och när romarriket föll var det munkarna, som bevarade de gamla sorterna och så småningom spred dem vidare. Under andra hälften av 1100-talet nådde rosen den kalla Norden.

Antalet sorter var begränsat och blommorna var ofta enkla, dvs hade inte så tätt med kronblad i blomman. Men alla hade doft - en ros ska dofta!!

Omkring år 1700 införde en turkisk köpman rosen till Bulgarien och här startade en framställning av rosenolja. Sorten var en damascenerros, som finns kvar än idag. 

Det stora språnget kom med inkorsningen av kinesiska rosor under sent 1700-tal/början av 1800-talet. Intresset formligen exploderade och Frankrike blev rosenlandet framför alla, vilken än idag kan ses i sortnamnen hämtade från franska adeln. Kejsarinnan Joséphine, Napoleons maka, hade en stor betydelse för utvecklingen. 

Nu kom massor av sorter: albor, gallicor, damascenor, centifolior mm. 

Ovan ses två alba-rosor: Celeste och Madame Hardy. Mer om alba-rosor i morgon.

Om du vill läsa mer rekommenderas Rosor från nordiska trädgårdar av Lars-Åke Gustavsson.

Idag blir det bara en ros - en av mina favoriter. Gillar gammaldags rosor med doft och på förra stället hade vi mer än 50 buskar. Här för vi än så länge en ojämn kamp med sorken...

Bilden föreställer Jenny Duval, en gallica-ros, som har en liten lila anstrykning då den åldrar. Ljuvlig, mycket speciell med en fin doft. 

Jenny Duval var Baudelaires sångmö, en varitéartist, mulatska med gyllenbrun hy, långt svart hår och ett diskutabelt rykte. Baudelaire skrev glödande poem till henne.

Och så fick hon en vacker och exotisk ros uppkallad efter sig - inte illa!

Mer om gammaldags rosor i morgon. 

Den här vintern har varit hård - kall och jobbig. För att få lite tröst och hopp har jag plockat fram Gunnar Brusewitz böcker. Man kan njuta både av bilderna och texten.  

Men ju mer jag läser, ju mer förskräckt blir jag. Skillnaderna då och nu blir så påfallande stora. Att den  biologiska mångfalden är en spillra av vad den har varit vet man ju, men att det kunnat gå så fort. Jordbrukets gifter har raderat ut "ogräsen" och därmed insekter och fågel i odlingslandskapet. Det moderna skogsbruket vill ha monokultur av gran. Utdikningar reducerar livsmiljöer för vadare. Och så vidare. Det handlar egentligen inte bara om antal arter - det handlar om antal individer. 

Brusewitz ondgör sig över förändringarna i Roslagen - boken skevs i början av 60-talet. Men han skriver: Klockan var fem på morgonen och det var stark frost. Trädlärkorna hade just anlänt och spelade intensivt  över tallbackarna, från flera håll bubblade orrspelen, bofinkarnas smattrande fanfarer hördes överallt, ringduvorna blåste och spettarna "knarrade basen" i de höga träden.

Så är det inte längre. Jag vandrade Sörmlandleden med elever i början av 80-talet och även då bubblade orrspelen i skogarna. Man vandrade mellan lövsångarreviren - överallt fanns dom. 1993 var jag i Lettland på fågelskådarresa och fick då återuppleva hur vårarna lät förr. Vilken konsert av massor av fågel! Så minns jag det - så många fåglar att det var svårt att särskilja individer.  

Förändringarna har gått så fort. Rachel Carson förutspådde i sin bok Tyst vår, att förändringarna skulle komma, men inte ens hon tror jag kunde förutse snabbheten.

Ytterligare en jämförelse: År 1887 levererade skogvaktare Lindberg följande till godset Stora Djulö utanför Katrineholm: 37 tjäder och orre, 10 morkullor, 87 knipor och änder och 16 harar. I dom skogarna finns nästan inga skogshöns kvar alls idag. Det fanns dessutom både ål och lax i vattendragen.

Jag sörjer den biologiska mångfalden och våndas över den snabba förändringen. Sörjer att antal lärkor och tofsvipor minskat så dramatiskt - minns hur det var förr. Vill inte sakna stenskvättan och järnsparven, som fanns första åren vi bodde här, vill ha dom kvar.  

Förändringen sker tyst och stegvis. Och den sker överallt. Jag vet att det går att vända trenden, men tyvärr är det så få som verkligen vill förändring. Ett annat jord- och skogsbruk måste till. Ett synsätt där andra arter har rätt att finnas till för sin egen skull och är önskvärda.

Ett samhälle där korta vinstintressen inte styr allt. 

Kan det bli verklighet?

Jo, Gunnar Brusewitz böcker kan köpas billigt på Tradera.

För några år sedan köpte vi ett växthus - ett stort ett så det skulle finnas plats både för odling och mys. Jag hade väl lite dåligt samvete för att vi bara köpt ston - nu var det Carls tur att få sin önskan uppfylld. Jisses vad det gav tomater!

Det blev mest odling i det. Myset har vi på annat håll. Två vinstockar planterade vi förra året. Drömmar om överdåd!

Så kom denna vinter med snö, med snö och ännu mer snö. De gamla i trakten säger sig aldrig ha sett så mycket snö i Lerbo. Hur skottar man taket på ett växthus? 

En morgon gav började taket bågna och ena gaveln gav sig. Nu ser det ut så här:

Men fan den som ger sig! I vår ska det upp igen. Har kollat och vi kan köpa de

delar, som gått sönder av Willab. I maj ska det stå lika fint igen. Och till nästa

vinter har jag klurat ut ett sätt att "skotta" taket. Man kan skära ned snön med ett

rep, som monteras på hösten på nocken.

Inte en gång till!

Internationella kvinnodagen idag och Maria Wetterstrand är vald till årets kvinna - SORT GRATTIS, MARIA. Foto Fredrik Hjerling.

Det har onekligen hänt en del på kvinnofronten under mitt liv. När jag var ung fanns inga dagis, min generations unga kvinnor var de första att inta universiteten och att ha ett yrke var inte en självklarhet då. 

Men mycket återstår runt om i världen och att det är männen som är norm är fortfarande alldeles påtagligt. Lika lön för lika arbete gäller fortfarande inte och könsjargongen ungdomar emellan stör mig mycket. Det är tufft att vara tjej idag. 

Men alltfler tjejer inser att studier ger en frihet. Idag är det kvinnorna som fyller universitetet - killarna ligger i lä. Då börjar man snacka om kvotering... va fan!

Jag hoppas så på dessa unga välutbildade kvinnor - att deras nätverk ska visa vägen och att de ska ge andra kvinnor stöd och hjälp. Och handplocka andra duktiga som männen alltid gjort ur sina nätverk. 

För det är ju fortfarande så - en kvinna måste vara mycket duktigare än en man för att få samma chans.

Åter till Maria - Miljöpartiet de grönas fantastiska språkrör. Maria är säkert en förebild för många unga kvinnor: välutbildad, smart, slagfärdig och orädd. Hon får ihop vardagen med två små barn därför att hon har en man att dela den med - på samma villkor. Eller som Birgitta Olsson (fp) uttryckte det då man ifrågasatte om en minister kunde vara gravid (!)- hon klargjorde att hon var gift med en man, inte en dinosarie. Journalisten som frågade måste ha varit en sån. En dinosarie med ytterst liten hjärna.

Måtte dinosarierna snart vara utrotade - dom är så tröttande. 

OCH MARIA, GRATTIS. DU ÄR DET BÄSTA SPRÅKRÖR VI NÅGONSIN HAFT!!

Härliga Nadja badade varje dag förra sommaren. Hon njöt!

Idag på morgonen är det -17°C kallt - det känns långt till ljuvlig värme.