Vi har en fin svart katt. Han är inte så stor, finlemmad med stora klor och tänder. Hans liv kunde tagit slut betydligt fortare än det gjorde.

Så här var det:

Bonus kom till oss i oktober 2004. Han är en hittekatt med ovanligt stor tur i livet. Några bekanta till mig var ute och red på en enslig skogsväg och såg en bil, som betedde sig underligt. Som tur var tog ryttarna samma väg tillbaka och fann då en liten katt lämnad ensam i skogen vid vägkanten. Han var inte så stor - kanske ett halvt år.  Han hade garanterat gått ett hemskt öde till mötes mitt i storskogen. Hur kan människor göra så mot en liten katt!!? Jag blir så upprörd!!! 

Men Bonus blev upplockad och fick åka innanför tröjan hem till stallet. Tanken var att behålla honom, men stallets gamle katt var elak. Då beslöts att att bort Bonus. Han var redan insatt i buren på väg till veterinären när en annan bekant till mig kom förbi, raskt ringde mig och så fick Bonus komma hit.

Bonus kom in i köket, slickade sura Plupp mellan ögonen och intog den nya världen med sin självklara vänliga charm. Alla föll för honom! Jossan, inte ens ett år då, lät honom till och med snutta - kanske hade han tagits för tidigt från sin mor. 

Men vi hade ganska många katter just då och bestämde oss för att annonsera ut Bonus. Den första som ringde tyckte vi bodde för nära vägen, nästa ville ha honom på prov gratis och den tredje hade en katta, som inte var så snäll. Vi insåg snart att vi nog aldrig skulle hitta något hem gott nog åt Bonus - han hörde hemma här hos oss, helt klart. Vi var så förtjusta i denna älskliga kattkille.

Tussan gick ungar den hösten - 7 stycken blev det, 5 vita och 2 grå. Den minsta vita var en liten kraka, som vi inte trodde skulle överleva. Men Bonus tog sin an Lilla My. Han vårdade, slickade och pysslade och med hjälp av extra välling och omsorger är hon nu vår bästa jaktkatt. Hon bor oftast i stallet. Det är hon som ligger och håller om Bonus på mittbilden ovan och det är rörande att se kärleken dem emellan. Hon kommer in då det blir riktigt kallt och då ligger dom i kökssoffan och slickar varandra. Om hon inte kommer in följer Bonus med till stallet vid sista kvällsfodringen för att säga godnatt åt henne. 

Bonus har haft sin "storm-und-drang-period" som alla ungdomar. En sommar tog han med sig Jossan och gick långt bort till en annan gård. Dom ville inte låta sig fångas. Vi trodde aldrig att vi skulle få hem dom igen, men framåt hösten kom dom båda två och har aldrig gjort om det. Hur dom kan hitta är en gåta.

Bonus har en annan egenhet - han går på promenad med oss och hundarna. Han går slängigt som en dandy och pratar mycket. Kommer när man ropar och svarar på tilltal. Just nu ligger han här vid min dator i solen och spinner. Vi älskar våran Bonus!

Slutsats: det finns ett hem åt alla katter. Överge aldrig en sommarkatt!!!

Om du vill läsa mer om våra katter - gå in på hemsidan - länk till höger.

     Jag har släktforskat lite. Med dagens teknik är det rätt så enkelt - alla gamla kyrkböcker med husförhör finns inscannade och det är bara att läsa. Sverige är unikt på det sättet. 17- och 1800-talen finns väl dokumenterade, i många socknar ännu längre tillbaka. 

Bilden ovan är från Östra Vingåkers socken söder om Katrineholm. Det är människorna, som bodde i huset bakom, Båsenberga, som förevigats. Den lilla gumman som står trea från vänster i bakre raden är min mormors farmor, Brita Cathrina Pehrsdotter. Om henne vill jag berätta.

I födelseboken heter hon Brita Cajsa och föddes den 8 maj 1843 i Skedevi socken i norra Östergötland. Föräldrarna kom från Östra Vingåker i Södermanland, som gränsar till Skedevi. De är torpare. Hon har 1 bror och 2 systrar och ytterligare 2 bröder och en syster föds senare. Familjen har det nog inte så fett precis.

Brita Cajsa flyttade hemifrån då hon var 15 år - hon blev barnflicka hos sin moster i Östra Vingåker. Det är inte alls ovanligt att den första tjänsten är hos en släkting. När Brita Cajsa är 22 år får hon tjänst på godset Beckershov som piga. Det är ett pampigt ställe än idag precis vid vattnet. Man ägde stora landområden. Hon möter sin kärlek Fredrik, som är dräng på en gård i trakten. I början av juli 1869 står bröllopet och 3 månader senare kommer första barnet, min mormors far Carl Fredrik. Att bruden var gravid var mer regel än undantag och det finns mycket få kronbrudar i släkten. Före 1864 var utomäktenskaplig sex faktiskt straffbar, men att ligga med varandra på "tro och loven" kunde accepteras.  

Brita Cathrina är tydligen omtyckt på godset, för man ser till att det unga paret får ett bra torp att leva av. Det heter Bjursjön och finns kvar idag, ligger fint med bra marker omkring. Med största sannolikhet gör både Brita och Fredrik dagsverken på godset.

Men nya tider står för dörren. I Wermbohl i norra delen av Östra Vingåker byggs en trämassefabrik. Familjen är en av de första att flytta dit år 1872. Fredrik står först som stalldräng i husförhörsboken, senare som kusk. Lönen är både i kontanter och natura, arbetstiden 12 timmar i tvåskift.

Man flyttar till Båsenberga, ett stort hus med många lägenheter för arbetarna. Det lär ha varit både lusigt och dragigt och huset finns inte längre. Paret får 9 barn, 7 pojkar och 2 flickor. En son dör under sitt första levnadsår. 4 av sönerna blir kvar i Värmbol, 3 jobbar på bruket. Även döttrarna blir kvar i trakten.

Brita är en mycket omtyckt farmor. Hon hade 12 barnbarn och enligt min mormor var det alltid fullt med ungar hos farmor. Min mormor och hennes syster förlorade sin mor då de var små och så gjorde även en kusinfamilj. Farmor var den givna - och goda - modersgestalten. Hon fanns alltid till hands och tog över. Säkert är flera av barnen på fotot hennes barnbarn.

Min mormor fick 2 barn med samme man - båda födda utom äktenskapet. Dottern, min mamma, fick heta Brita som sin mors farmor. Så länge farmodern fanns kvar i livet bodde mormor och hennes barn kvar i trakten, men efter hennes död flyttar de till Stockholm.

Brita Cathrina blir gammal, hon överlever sin man med 10 år och dör 1930, 87 år gammal. På slutet bor hon hos yngste sonen Manne, som är skomakare.  

Britas liv är typiskt för tiden. Under hennes liv utvecklades socknen från hästarnas och jordbrukets tid till de moderna industrisamhället med järnväg och bilar. Hennes liv startade som generationer av fattiga flickors före henne, som piga och som torparhustru. I och med den nya tiden kom andra typer av jobb, i alla fall för männen. Blev det bättre för kvinnorna? Jag vet inte - kanske inte. I det gamla bondesamhället hade kvinnan en större roll i vardagen. Djuren, framför allt korna, var kvinnans lott och många av jobben på godsen, tex dejornas, var högt värderat. I och med industrisamhället blir kvinnan mer knuten till hem och barn.

Jag började släktforska för sent i livet. Min mamma, som hade kunnat berätta inte bara om Brita Cathrina, utan även om den tiden, är död sedan mer än 25 år. Hon föddes 1917.

Varför var man inte mer nyfiken? Då - när det fanns tid att fråga och få veta. 

Den som till äventyrs läst kommentarer om stenar till förra inlägget ska här få en förklaring. Det handlar nämligen varken om gråsten eller diamanter - det handlar om det en liten hingstapålle ska ha i pungen - testiklar.

Geiri föddes hos oss den sista maj 2008. Han var väntad - men inte precis den dagen... Mamma Garún visade inga tecken på att föla, så kl 12 for vi hemifrån för att titta på Kewarras tävlingsdebut. Kl 13.30 ringde grannen och berättade att vi hade en nyfödd fölunge i hagen(!). Garún är ett lite blygt sto - skygg skulle en del kalla det - så att fånga henne är inte lätt. Hon är samtidigt en mycket fascinerande dam med tydliga men subtila signaler. I vanliga fall går det rel. lätt att ta henne med hjälp av havrehink, men inte med ny fölunge. Hon sprang runt mig i en cirkel - jag stod rätt stilla i mitten - men efter 20 minuter tyckte hon att det räckte och böjde huvudet som hon gör när det är ok att bli tagen.

Geiri var en vacker unge! Och älsklig. Vi började tämja honom sent på hösten - mamma Garún ville inte ta sig och var länge hos hingst - men det var inga problem med nånting. Han vann mitt hjärta mer än någon tidigare fölunge. Varje kväll skulle han ha godnattpuss och den lilla charmknutten pussades med öppen mun - vilken kille! Till och med min rätt barske veterinär blev charmad. 

Så la jag ut en liten annons på honom och dom om min förfäran när Inga svarade, kom och tittade och bestämde sig. Sälja min gullplutt.....

Men plutten hade inte någonting i pungen när det var dags att lämna hemmet, så vi bestämde att om han inte får vad han ska ha till den sista maj i år, så får Inga häva köpet. Naturligtvis vill jag att han ska få sina juveler, men en del av mig vill gärna ha hem honom igen....

Inga har tagit de två högra korten ovan och jag har fortfarande svårt att se dom utan att det hugger i hjärtat. Kolla den sista. Det är Geiri i mitten och han har ett öga på matte - så typiskt för denna fina kille.

Nu har han alltså fått första juvelen i pungen.

Här kommer irisen i närbild, jag lyckades inte få in bilden i förra inlägget. Man lär sig väl...

Vet någon vad sorten heter? Information mottages tacksamt!

>Jag tänkte berätta lite om den blå irisen, som finns i bakgrunden. 

För mer än 20 år sedan köpte jag ett litet hus i Enhörna. Någon prins fanns inte just då, så jag flyttade in själv med min borderterrier i det omoderna huset. Kallvatten fanns, men torrtoan var i boden. Huset hade ägts av en man, som varit trädgårdsmästare. Fredriksborg, som stället heter, var hans pensionärsbostad. Här fanns den blå irisen i stora ruggar. Jag har aldrig sett den i handeln och vet inte namnet på den. Den har en ljusare blå färg än de man kan köpa numer.

Så kom då prinsen, vi planterade mängder med gammaldags rosor och åt frukost tillsammans med Madame Plantier, Cardinale Richelieu, Comte de Chambord och de andra högdjuren. Vilket överdåd de bjöd på!

Men åter till irisen. När vi flyttade till Lerbo för 7 år sedan grävde jag upp en rugge och tog med mig. Rosorna gick ju inte att ta med, men irisen ville jag inte flytta utan. Sedan har det varit en kamp mellan mig och sorkarna. Dom åt hjäl min iris! Tillbaka till Fredriksborg för att hämta ny rugge. Och igen! Numer har jag ruggen i en kruka och fan ta sorkarna om den tar sig in!! Då biter jag huvudet av dom!  

Visst är den vacker, irisen? I fjol hade jag 4 blommor i ruggen. Om några år blir den stor och jag ska jag dela den. Och dela den. Och dela den. Så småningom kan jag dela med mig. Kanske till dig?

   Inte kan man leva utan hundar! Jag tiggde och bad och fick min första då jag var 10 - en mellanschnauzer - inte en ras jag skulle välja som förstahund idag. Sedan har det varit golden retriever, welsh springer spaniel och borderterrier, en ras jag födde upp under några år.

Nu har vi Nadja, goldenretriever 6 år och Märta, västgötaspets 4 år. Vi bestämde att Nadja skulle få en liten kompis då hon var 2 år och ett är säkert - man kan aldrig ersätta en hund för en hund. Nadja älskade Märta från första stund och hade en enormt tålamod med vassa valptänder. Lilla tuffa Märta har aldrig haft problem med storleksskillnaden. Springer Nadja för fort så biter hon fast sig i hennes svans, men det är förvånande hur snabb en liten västis kan vara. Vi har fått många glada skratt!

Titta på bilden - den säger så mycket om deras karaktärer. Nadja står på haserna för att Märta ska nå upp... Märta har typiskt nog snott hennes boll och utmanar till draglek. Dom trivs verkligen ihop!

Den här vintern har vi märkt en annan skillnad: Nadja får tasskramp när det är kallt och går gärna in i värmen, men inte Märta! Hon plöjer förtjust genom snön och tycks aldrig frysa. Naturligt avlad för att klara nordiskt klimat kanske?

Det finns mer att läsa om hundarna på min hemsida www.vastravegred.com.

Mitt första blogginlägg!

Äntligen första mars - vårväntemånaden. Men den inleds med snöfall....

Det kunde dock vara värre:

År 1783 hade vulkanen Laki på Island ett jätteutbrott. Ur en spricka på 3 mil vällde inte bara lava och pimpsten upp, utan även giftiga gaser. När askmolnet föll till marken förgiftades allt med svavelsyra och fluor. För dem, som överlevde lavan och gaserna väntade en oerhörd svältkatastrof. Antalet islandshästar reducerades från 37 tusen till 8,5. De 3000 ston som överlevde är urmödrarna till dagens isisar.

Molnet fortsatte in över södra Skandinavien, ner över Tyskland och ut över Brittiska öarna. Det la sig som en sur, tät hinna över himlen och hindrade solens strålar. Att man trodde att domedagen kommit var inte så konstigt. Även här dog folk och fä och i England låg snön kvar en bit in i juni år 1784.

Så skrämmande och det kan ske igen.

Med andra ord - det kunde vara värre! Årets snö och kyla är intet jämfört med Laki.

I mars kommer gässen, sångsvanarna, tofsviporna och lärkorna. Tibasten slår ut och snart ser vi marken.

Det är bara en fråga om tid.