Det år då jag fyllde 6 år - år 1954 - köpte föräldrarna ett torp i Enhörna. Där tillbringades alla somrar. Torpet låg inte långt från tegelbruket i Sundsvik. Nästan alla som bodde i stugorna ikring jobbade där. Det var ett slitit och tufft jobb – ordet arbetsmiljö var inte uppfunnet än. 

Min lekkamrat hette Maud. Hon var något år yngre än jag och bodde i en av stugorna. Tre barn fanns i familjen – jag tror att Maud var yngst. Två bröder hade hon. Huset var helt omodernt utan el och med torrtoa. Det stod en vattenhink vid spisen och man drack direkt ur skopan, som låg i den. Maud var en söt unge, men skitig. Hon badades och kammades när vi kom  ut – hon hade löss ibland. Efter några år försvann familjen – har ingen aning om vart.

Nästa familj hade många ungar och två stora hundar. Pappan slog sonen – minns hur man stod utanför och hörde honom skrika. Varför gick jag inte bara in? Men man vågade väl inte… Där såg jag mamman stoppa nappen i sockerskålen innan hon trycke in den i ungens mun. Undrar hur dom mjölktänderna kom att se ut…. Vilken fattigdom och det är bara 50 år sedan!! Även den familjen försvann efter några år.

Tegelbruket var hett som i helvetet! Man kunde stå och titta in i en stor öppning i väggen – det var spännande. En gång föll en arbetare på de heta ugnarna och dog – det pratades mycket om det. Leran kom från lertag inte långt ifrån vårt torp och körde i små vagnar. Numer är tegeltillverkningen i Mälardalen – så jättestor förr!! – ett minne blott.

Men det fanns riktigt duktigt folk, som kom ibland. Minns familjen Hammar, som flyttade in i torpet Harfallet. Dom hade en fruktanvärd backe till brunnen – måste ha varit en plåga såväl sommar som vinter. Men fru Hammar var en driftig tant. Det dröjde inte länge förrän vi köpte ägg, potatis och grönsaker av henne. Hon hade så fina land – välskött och ordentligt. En riktigt duktig kvinna! Hushållsgris hade hon också. Jag förmodar att dom flyttade till något bättre – fru Hammar och hennes höns och grönsaksland saknades verkligen när dom försvann.

Sedan mamma dött ville min pappa inte ut till torpet något mer – det var för smärtsamt. Noralund skrevs över på min syster och mig. Vi hade kvar stugan ett antal år, men så köpte jag ett eget hus i Enhörna och min syster bodde på landet utanför Nyköping. Vi hade helt enkelt inte behov av torpet – det blev mest en massa måsten – så vi sålde.

Numer finns det el i alla stugorna. Harfallet är permanentboende liksom det där Maud bodde. Vårt torp Noralund är fortfarande sommarställe tror jag.