Vår tomt sluttar. Minst sagt. Det finns mycket få ställen att ställa bord och stolar på och definitivt inget ställe i solen.

På tomten fanns ett äldre svinhus, som vi gjorde om till hönshus. Ett rätt gediget hus förutom att en del av en bakvägg var borta, men eftersom det var cement innanför väggen gjorde det inte så mycket. Fin stengrund står det på. Förra ägarna hade två hushållsgrisar här. På baksidan fanns en liten rastgård. Det berättades hur sonen Ingvar låste in mamma Märta i svinhuset en gång. Hon var rätt hetlevrad, Märta, så när hon äntligen kom ut rann sinnet till. Nu skulle ungen få vad han förtjänade! På den tiden bodde tre generationer här och Ingvar rusade till farfar.

- Du slår inte pojken! lär farfar myndigt ha rutit. Stackars Märta! Där rök auktoriteten.

I alla fall så slutade vi med höns efter några år.

En idé föddes. Varför inte göra om svinhuset till terrass? Det ligger med den bästa av utsikter och i solen. Sagt och gjort. Med lite hjälp plockades taket och en del av väggarna ner. Allt loppigt hönsjox städades ut – dom provbet givetvis, hönslopporna… Golvet var så fint gjutet med avlopp och väl avvägt. Små rännor för svinpisset. Vi knackade ner betongväggarna mer i framkant än i bakkant. Och så målades de kvarvarande stockarna faluröda. Byggde golv av glesa plank. Rabatter runt om.

Vi sitter jättemycket i svinhuset – förlåt på terrassen. I år fortsätter vi att bygga rabatter och tanken är att svinrastgården ska få en antroposofisk vattentrappa så småningom. När vi får råd…. En magnolia finns där redan.  

När vi kom till gården hittade vi en kattmamma med två ungar i lagården – den som skulle bli vårt stall. Dom bodde bland bråten och väste som små tigrar om man kom för nära. Vi förstod snart att mamman egentligen var tam och kom från granngården. Där bor två ensamma bröder och just då var gården där full med katter. Mamman var trefärgad och liksom dämpade färger – fin!! Den ena kattungen var likadan och den andra röd och vit – alltså en av varje kön.

När vi blev för enträgna med städandet flyttade ungarna upp på loftet. En dag fanns bara en unge kvar – den lilla tjejen försvann. Kvar var den röda och vita lilla killen. Jag började mata med kattmat och så småningom började han försiktigt nosa på mitt finger – men tam var han inte!!

Så småningom lämnade kattmamman sin unge och han installerade sig som vår stallkatt – kallades Stallis. Under hösten hämtade vi tre kattungar hos min syster – Plupp, Tussan och Sotis. Dom undersökte varje vrå av sitt nya revir – även stallet. Träffade Stallis där och det gick bra – stor sämja. Stallis verkade vara förtjust över sällskapet. Och då skedde något märkligt – helt plötsligt var Stallis tam.. Hade han diskuterat oss med de tre nya? Helt plötsligt kom han fram och strök sig mot mitt ben och jag fick klappa honom – man fick till och med lyfta honom. Men att komma in i huset ville han egentligen inte – följde med den andra och stod på tröskeln och tittade in.. Så småningom kom han in några gången, men eftersom vi har kattlucka vet vi ju inte om han kom in på natten. Mat saknade han aldrig – den serverades även i stallet.

Efter några år flyttade Stallis till den gård hans mamma kom ifrån. Dom brukar ju vandra så i tonåren – kattkillarna – och han gjorde det han också. Vi var där och tittade till honom och han kom fram och hälsade, men ville inte låta sig fångas. Det är så det är med katter – dom har bestämda uppfattningar om var dom vill bo. Det kanske var bättre mat där – gubbarna skämde bort sina katter med burkmat och mjölk.

En gång efter ytterligare något år försökte Stallis komma tillbaka, men då hade vi skaffat golden Nadja och hon uppfattade honom som en främmande katt – hon jagade bort honom.

Nu är Stallis död. De gamla bröderna, som har gården dit han gick, hade för många katter och man beslöt att ”sanera”. Man sköt alla utom en. Stallis var ju lite halvvild så han blev inte kvar. Sorgligt.

En fin och vänlig kattkille var han. Nu är hans historia berättad.

Något mer förtjusande djur än en alpacka har jag svårt att tänka mig. Bilderna är från Madeleine Kihlbergs uppfödning. Hon driver Kusipacha alpackor i Skåne och har massor av dessa ljuvliga varelser. Vi har funderat på att skaffa, men just nu har vi för många hästar.

Alpackan är ett av Sydamerikas 4 kameldjur. De andra är lama, som är större, och vikunja och guanaco, som båda är vilda. Alpackan är ullproducent och dess ull var ett av skälen till att inkariket blomstrade. Aveln var högstående och ullen finare än man lyckas få fram idag. Sen kom 1500-talet och spanjorerna…..

Spanjorerna utrotade ca 90 % av befolkningen och 80 % av antalet alpackor. Några indianer lyckade fly upp i Anderna med spillror av flockar och det är ifrån dem dagens alpackor härstammar. Idag finns alpackor i Peru, Chile och Bolivia. Peru har de finfibrigaste alpackorna och satsar på vit ull, som lätt kan färgas, för kommersiellt bruk. I Chile finns den lite äldre typen med många olika pälsfärger.

Alpackan är mindre än laman, ca 1 meter i mankhöjd, 1,50 till huvudet, vikt upp till 80 kg.  Två typer finns, en med tät ull som på bilderna och en med långa snodda ”flätor”, betydligt mer sällsynt. Den förra typen kallas huacaya och är den som finns i Sverige. Det finns idag ca 400 djur här och man är mån om att avla både  finfibrig ull och olika färger. 

Alpackan är ett lätt djur att ha och äga. Den är tålig och trivs i ett klimat mellan +20 ° och –20°. Eftersom pälsen inte är fet vill den kunna gå under tak vid regn. Den är fodersnål - äter gräs. Frisk och tystlåten - ett litet hummande gnällande läte är allt. Den har mjuka fötter och trampar inte sönder marken som hästar och kor. Den har toalett, vilket gör att gödslet lätt kan samlas upp och parasittrycket hållas nere. Men man måste ha fler – en alpacka mår bara bra tillsammans med andra alpackor.

Alpackan kan spotta - eller egentligen kräkas - men lyckligtvis så gott som aldrig på människor, utan mot andra alpackor, tex en påstridig hingst. Stoet  bär fölet 11 månader och får endast 1 föl per gång. Fölet är snabbt på fötter för att följa modern.

Intresset för alpacka ökar i hela världen. På 80-talet importerades de första till USA, där man ställer ut dem. Nu finns många i England, Tyskland, Schweiz, Australien med flera länder.

Även i Sverige ökar intresset för dessa trevliga djur och en förening finns.

Länk till alpackaföreningen: www.alpackaforeningen.se

Alpackan klipps en gång per år, i Sverige i maj. Man får ca 2 kg ull från ett djur. Alpackans ull skiljer sig från alla andra djur på flera sät; den är inte fet, dvs innehåller inte lanolin, den har släta hår och känns därför silkeslen och sticks inte. Allergiker tål ullen.

Det finns massor av naturliga färger och man brukar säga att det finns 22 grundfärger i 5 grupper. Svart och grått är exklusivt och den svarta ullen känns dessutom  mjukare att ta i än andra färger av motsvarande mikron.

Någon gång vill jag äga alpackor.  

Denna vinter måste ha gynnat mollusker - såna som vinbergssnäckor. Vi har massor!! Och då menar jag massor - tusentals!! Alla olika storlekar från små pyttiga mörka till stora ljusa. Vi är i och för sig glada att det är vinbergssnäckor och inte mördarsniglar, för dom har väl också gynnats av denna vinter med tjockt skyddande snötäcke och ingen tjäle. Men som tur är har vi inte sett någon sådan än - kanske en fråga om tid...

Det är omöjligt att inte sätta fötterna på en del - det krasar läskigt, men dom syns inte i gräset. En satt på bildäcket en dag - den blev kortlivad..

Vinbergssnäckorna togs in till Sverige av katolska munkar under medeltiden. Egentligen kommer den från södra Europa, men klarar sig utmärkt här, till och med utmed norrlandskusten. Den är vår största landlevande snäcka, heter Helix pomatia på latin och går att äta. Det var därför den togs in - munkarna fick äta den under fastan. Om man går på krogen och äter sniglar så äter man vinbergssnäcka. Vi skulle kunna bjuda hela bygden på delikatessen. Man ska visst ha den på svält på ren sand några dagar före kok så att den får skita ur sig. Kokas och serveras med vitlökssmör.

Men jag tror jag avstår. Om det inte är så att dom börjar äta växter jag är rädd om - då blir det grytan!!!

När jag precis köpt min första häst jobbade jag extra på dagis. Närmare bestämt i Fältöversten i Stockholm. Jag hade en kompis som jobbade där och det var ofta någon av de anställda, som var borta av olika skäl. Då ryckte jag in.

En gång var vi på Skansen en förmiddag. Det var ju rätt nära – bara bussen gatan ner. Vi skulle vara hemma till lunch var tanken. Av något skäl jag inte minns blev gruppen delad och jag stod där själv med fyra killar i den ljuvligaste av åldrar – fyra år. Det är en harmonisk tid i ett barns liv. Man har passerat en trotsålder och inte hunnit in i nästa. Kroppen är i balans och huvudet är allert.

I alla fall så missade jag och grabbarna bussen. Vad göra nu? Att gå skulle ta för lång tid och att vänta på nästa buss skulle innebära att vi kom för sent till lunchen. Taxi? Men så kom en polisbil… Snabbt viftade jag in den, förklarade vår belägenhet och  - snälla snälla, kan inte i skjutsa oss tillbaka? Det kunde dom.

Tänk er fyra parvlar som trängde in sig i baksätet med mig - totalt saliga! Få åka polisbil! Gissa om dom hade nåt att berätta när vi kom tillbaka – i tid till lunchen.

Jag tror nog att  poliserna också fick något att berätta när dom kom tillbaka. Lika förtjusta kanske….. 

Aladins första – och andra – täcke..

Jag var alltså fattig som en kyrkråtta när jag köpte Aladin – men ett täcke skulle han ju ha. Dom var svindyra på den tiden - att köpa ett var inte tänkbart. Det fick bli att sy ett. Ritade av och så iväg till överskottslagret för att köpa tyg. Överskottslagret var på den tiden arméns och där fanns bara överklivet militärjox – inte som idag ett vanligt varuhus. Där köpte man justa brallor, fårskinnspälsar, hållbara kängor och sånt. Och så madrassöverdragstyg – sånt där gammaldags blårutigt med blommor på.

Jag sydde ett bedårande dubbelt täcke med mörkblå band runt. Han var så söt i det! Lite udda var det naturligtvis, speciellt som vi stod uppstallade utanför Drottningholm tillsammans med högdjur som Marabou-tanten och andra dressyrknoddar. Men va fan – är man ung och fattig så är man….

Mina föräldrar kom för att titta på underverket. Tyckte att han var jättesöt. Gick runt i stallet och tittade på de andra. Så frågade min mamma:

- Vad kostar ett riktigt täcke?

Dyrt!

- Köp ett, jag betalar! Så där kan han väl inte se ut!

Och så fick Aladin ett fint grönt täcke. Men jag har kvar mitt gamla hemmasydda. Det ligger här på stolen och används till annat än häst numer. Helt och fint och rent är det. Och fortfarande jättesött!!

Min första egna häst hette Aladin. Han var född 1972 och jag köpte honom när han var 3 år.

Köpte och köpte….

Jag hade jobbat på en gård i Västergötland med hästar ett år. Under vintern bestod jobbet av att rida unghästar – jag kallades elev och fick i princip mat och husrum. Fem hästar om dagen red jag och oftast en extra på kvällen. Dessutom ryktade jag tio hästar på morgonen -  mina fem och ridläraren Jens fem. Bodde i ett halvt hönshus – 2x3 meter kanske… Under sommaren var det ridläger och du tjänade jag lite mer.

Men några pengar till häst hade jag inte!

I byn bodde en kvinna, som hade några ston och som tog några föl. Hon hade Aladin. En dag klev hon in i köket – vi tre stalltjejer delade på det – och gav mig ett oerhört generöst erbjudande. Jag fick köpa Aladin på avbetalning. Han skulle vara betald på tre år och hon ville ha minst 100 kronor i månaden. Jag var naturligtvis överlycklig! Några år senare ”sålde” hon för övrigt en unghäst till en god vän för 50 öre och en bulle…

När överenskommelsen ingicks – utan papper faktiskt – hade jag varken jobb eller bostad. Det fick bli att bli ”mambo” ett tag igen. Men det var inte så lätt att komma hem och berätta att man köpt en häst för 13.000 – en stor summa då. Min mamma låg på sjukhus så pappa fick berätta….

Jag klarade det - har kvar alla inbetalningar! Det var väl under den tiden man lärde sig att hushålla med stålarna – hästen skulle alltid ha sitt först. Jag ärvde kläder av en modetokig kusin – en tröja har jag faktiskt fortfarande kvar. Kvalitet på den tiden! Levde billigt. Uteliv hanns ju inte med i alla fall. Efter jobbet skulle man ju till stallet och sen var det sängen.

Under fem år var han min, Aladin, men sedan tröttnade jag. Det var mest det där med att komma hem, ta det lugnt ett tag och så skulle man ut i bilen igen och köra till stallet. Avundades dom som hade hästen hemma. En mycket trevlig häst var han i alla fall, Aladin. Jag red in honom själv och vi tävlade lätta klasser i hoppning, men varken han eller jag hade väl tillräcklig fallenhet för det hela.

På senhösten 1980 sålde jag honom. Jag hann inte ens annonsera innan han var såld. Min veterinär fick höra talas om min planer och tipsade en familj. Jag fick 15.000 kronor för honom. Dom pengarna brände i fickan!