En fågel som ligger mig varmt om hjärtat är ladusvalan. Det latinska namnet är så fint – Hirundo rustica. En liten rustik pippi, som klara flytten över hela Sahara ner till södra Afrika och tillbaka varje år. Beundransvärt. Och så är den så fin med sitt metalliska blå mot det vita och röda. En söt fågel. 

Ladusvalan ska finnas på en gård. Men här fanns ingen när vi flyttade hit. Djuren i lagården hade försvunnit på 70-talet och alla byggnader var tillbommade. Vi fick vänta fem år innan första ladusvalan bestämde sig för att bosätta sig här. Det kom par och tittade varje år, men stället dög inte av skäl man inte förstår.

Den första häckningen gick åt pipsvängen. Vi har – eller i alla fall hade – en för begåvad skata, som snabbt hittade boet och länsade det. Den skatan hade tidigare gjort att vi slutat med höns. Den tog sig in i hönshuset och kom ut med hela ägg i näbben. När den dessutom började ta alla kycklingar gav vi upp.

Förra året byggde svalorna sitt bo så att skatan var chanslös. Äntligen ladusvalsungar!

I år har vi två par, som kirrar runt. Vi var oroliga för att ”våra” svalor skulle ha strukit med i det väderomslag, som skedde i Namibia i vintras. Temperaturen sjönk från +17 till +7 på någon timme och massor av ladusvalor lär ha dött. Jag tror inte att de som är här nu är samma par som i fjol – kanske ungar till dom – alltså födda här. Dom här verkar ha tankar på att bygga i stallet – inte på logen som fjolårets.

Ladusvalsungar lämnar boet väldigt abrupt. En dag är dom bara borta. Man har gjort experiment med svalungar där en del föddes upp i små tuber utan möjlighet att öva vingarna. Dom flög samma dag som sina syskon och precis lika bra. Att kunna flyga handlar alltså inte om att öva – det handlar om att rätt nervbanor ska vara färdigutvecklade.

Jag sitter och ser hur ladusvalorna far ut och in genom stalldörren. Det finns blöt lera i en pöl – bara att sätta igång med bobyggandet! Ni är så välkomna!

Bilder från Wikipedia.