Klockan 7 skulle han ha varit här, sotaren, men än ser vi inget av honom. Som det brukar med hantverkare med andra ord - väntan...

Förr skrämde man barn med sotaren och andra tokigheter. Kan inte ha varit kul att vara sotare - ungarna flydde väl när man kom... Att lura ungar var förr en vanlig - och kanske enkel - uppfostringsmetod, som numer väl är mer eller mindre borta. Tur det. Här kommer ett annat försök till lur:

En gång satt jag och en liten tjejkompis på kyrkogårdsmuren vid Ytterenhörna kyrka. Måste ha varit i förskoleåldern, 50-talet. Vi väntade på hennes pappa, som skulle komma från jobbet. Så kom han då – om det var med egen bil eller bussen minns jag inte. Vi satt på muren och slog med nåt på stenarna. Pappan tyckte tydligen inte om det. Han berättade att man inte fick göra så, för då kunde dom döda vakna i sina gravar.

Fasa!! Dom kunde ju inte komma upp!!! 

Det här funderade jag mycket på. Kunde det verkligen vara sant? Kunde man väcka döda genom att föra oväsen? Hade vi väckt nån, som låg där vaken i sin grav nu och inte kom upp? Hennes pappa var ju en vuxen, om dom vet ju – eller??

Efter mycket funderande var min slutsats klar – nej, det kunde inte vara sant. För om det var så skulle ingen behöva vara död – då var det ju bara att väcka dom igen. Jag var tämligen säker på detta. Pappan måste ha fel -  man kan inte väcka döda. Det är det som är grejen med att vara död. Man är - död. Bortom möjlighet att bli väckt, liksom.

Nästa tanke. Hur kunde pappan vara så korkad att han trodde att dom döda kunde väckas?? Det slog mig aldrig att han lurades - det gjorde aldrig mina föräldrar. I mina ögon var pappan bara korkad. Hur kunde en vuxen tro på nåt sånt???? Vi bodde granne med dom i stan och under hela livet fanns det där kvar – även sedan jag blivit större och insett att han lurats – han var klassad som dum!! Kanske inte riktigt den slutsats den pappan hade väntat sig..

Så - försök inte lura barn. Dom är ofta klurigare än man tror.