Under något år i min ungdom jobbade jag på SL med trafikundersökningar. På sommaren blev vi utlånade till Waxholmsbolaget, som ville veta hur deras resenärer använde ångbåtarna. Fina jobbet!! Man åkte med båten hela dagen och räknade folk av och på vid bryggorna. Skärgården är aldrig så fin som från en ångbåt, framför allt ytterskärgården och Sandhamn. Underbart!

I gamla Södertälje kallades Maren för ångbåtshamnen.

Jag minns att det låg en gammal skuta längst in, som sålde fisk - sillskutan i folkmun. Utmed den sida där biografen Saga låg fanns ofta fina gamla båtar. Så byggdes en bro, som skar av Maren för större båtar, men nu när den är riven finns möjligheter igen.

  Det här är Ejdern, Södertäljebåten framför alla andra. Den var filmstjärna i filmerna om Tjorven och Båtsman. Går som turistbåt och sköts och drivs av entusiaster numer. Förr gick den reguljära turer från Mörkö till Södertälje tor. Vattenvägar förenade då - numer har de ersatts av asfaltsvägar. Snabbare men charmlösare.

Det finns massor av bilder på ångbåtar i gamla Södertälje kanal. Här kommer en.

Och en till.

Kanske en tur med ångbåt kunde vara en utflykt i sommar? Ångbåtsbiff och solsken, måsskrik och stilla bogskvalp - kan det bli mer sommar? Turen Stockholm ut till Sandhamn rekommenderas varmt - eller varför inte kliva på i Waxholm? 

Vi har fått en ny favorit i trädgården - aklejruta. Bilden är väl inte den bästa - tagen med mobilen - men den visar väl lite i alla fall av denna fina växt.

Den är stor! Bladverket är rent, välformat och vackert. Den fyller verkligen i rabatten! Det står att den ska bli drygt en meter hög och det är den. Den står bredvid en rätt stor blå självsådd akleja och några löjtnantshjärtan, som inte riktigt har blommat ut än.

Aklejrutan lär klara allt. Vi har den i vanlig trädgårdsjord, rätt välgödlad, men den lär klara även surare jord. Det här är en växt vi ska ha många av! Har satt två plantor modell alba i en ny rabatt och vi ska testa den även i den surjordsrabatt vi ska göra.

Aklejrutan kan verkligen rekommenderas!!  

Alla har väl en relation till gamla soldater och rotar genom Wilhelm Mobergs Raskens – speciellt TV-serien med Sven Wolter i huvudrollen. Systemet med speciella soldater försörjda av roten kom till 1682. Innan dess tvångsrekryterades män till armén – mycket impopulärt!! - men med det nya systemet försvann detta. Några gårdar fick bilda en rote, som skulle hålla en man som soldat. Soldaten skulle ha hus och hem och en jordlott, som försörjde familjen.

Roten skulle bygga en stuga på minst 4x8 meter och med ett fönster på gaveln. Därutöver vad som var sed i bygden. Som vanligt blev det lägsta norm och i boken Raskens bråkar soldaten för att få ett fönster till. Ofta låg stugan långt ifrån byn på mager och eländig mark – tillvaron för soldatfamiljen var hård och ofta fattig. Om inte soldaten kunde försörja sig på torpet skulle roten underhålla honom – en källa till ständiga strider, liksom underhållet av stugan. Systemet med rotar gick i graven först 1901. Som mest fanns upp emot 40 000 stamanställda soldater av olika slag i Sverige.

Soldattorpen är idag ofta charmiga sommartorp.

Nästan alla svenskar har soldater i släkten. I mitt fall tog det ett bra tag innan jag hittade ”mina” soldater, men dom fanns. Från 1700 och framåt finns 3 soldater på mormors sida, 2 på morfars, 3 på farfars och 8 soldater på farmors sida, totalt 16 soldater under ett par hundra år. Farmors soldater fanns i Hälsingland, de övriga i Sörmland. Det är inte omöjligt att jag hittar fler. En av soldaterna i Hälsingland var trumslagare.

Varför blev man soldat? Jo, det gav en säker bärgning. Man var anställd av kronan, hade torpet och en sorts grundtrygghet – även om det var magert. Lite friare än drängens lott, som ju var beroende av bönder eller adelsmän. En soldat var lite mer sin egen mellan fälttågen. Och man hade lite status - många soldater var läskunniga. Förmånerna varierade från rote till rote. Skötte man sig fick man en sorts pension från staten efter genomförd tjänst – gratification. Efter minst 30 års tjänst fick man 24 kr per år.  Skadades man så illa i krig att man inte kunde försörja sig utgick 74 kr per år, men kunde man klara sig till en del blev det 48 kr. Som jämförelse tjänade en riktigt duktig yrkesman upp emot 1000 kr per år. Gratifikationen var alltså liten och svår att leva på – den fd soldaten måste  ha något vid sidan om. En del blev torpare som Olof Lijf, som jag berättade om häromdagen. I en del rotar fick man bo kvar som inhysing på vid soldattorpet. Eller så fick man flytta till något av barnen. Ofta fanns soldater i flera generationer och det var mycket vanligt att soldathustrun också varit soldatbarn.

Förutom att tas ut i krig beordrades soldaterna till diverse byggen – Göta kanal och andra kanaler byggdes av bland andra soldaterna. Men under lång tid var Sverige ständigt i krig.

Hör här: Hattarnas krig mot Ryssland 1741-43, Pommerska kriget mot Preussen 1757-62, Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-90, Teaterkriget mot Danmark 1788-89, Gustav IV Adolfs krig mot Napoleon 1805-10, Finska kriget mot Ryssland 1808-09, Kriget mot Storbritannien 1810-12, Karl Johans krig mot Napoleon 1813-14, Kampanjen mot Norge 1814.

Att vara soldat under krigen var tufft. Man riskerade naturligtvis att dödas i slagen, men risken var lika stor – eller större - av dö av umbäranden och sjukdom. ”Mina” soldater överlever inte alla – jag hittar 4 som dog i fält: en i Pommern 1760, två ungefär 1790 i Gustav III:s krig mot Ryssland och en på Åland 1809, det kriget då Sverige förlorade Finland. Jag har en som dödförklarades, men återvände efter 21 års fångenskap. Då hade hustrun gift om sig.

Den historien tar vi en annan gång. 

Får jag presentera lilla Odda från Västra Vegred, islandshäst född kl. 23.40 natten till idag. Född den 11 juni alltså. På bilden är hon 12 timmar gammal.

Odda är Carls och mitt tionde föl fött här på gården. Det är även mamma Garúns tionde föl. Oddas pappa heter Oddur från Mörtö. Han är gul - palomino. Mamma Garún föddes svart, därifrån kommer den svarta färgen. Av pappans färg syns inte ett spår, inte heller av mammas skimmelfärg. Hon kommer alltså att bli nån sorts svart - islandshästsvart kan se ut på många sätt. Hon blir nog bleksvart...

Odda var lite seg i starten i natt. Mamma Garún valde att föla inomhus - första gången hon gör det. Odda tyckte att det var skönare att tryna vidare i halmen än att försöka resa sig. Varje försök slutade ju i alla fall med en vurpa, så varför anstränga sig? Efter 2 timmar hade dock hennes kropp kommit i ordning och hon stod och fick sitt första mamma-mål. Det är viktigt med råmjölken - den innehåller de antikroppar en liten fölunge absolut måste ha. 

Garún brukar vara lite hemlig med fölningstiden, men inte denna gång. Hur tydlig som helst och vi kunde vara med hela tiden, både Carl och jag. Det är så spännande! En fölunge kan ju ligga fel, så man blir så glad när man ser två vita framhovar och en liten nos. 

Odda är så lik Garúns förra fölunge Geiri. Dom har inte bara samma mamma. Geiris farfar är Oddas pappa. Så dom är syskon på morssidan och Odda är faster åt Geiri på farssidan. Något komplicerat...

Nu hoppas vi bara att lilla Odda får ett bra hästliv - vi ska göra vad vi kan.

Välkommen till livet, lilla Odda!

Det här är mitt hundrade inlägg på bloggen!!  

Vill passa på att säga TACK till er som läser mina alster. Jag blir så glad åt era kommentarer.

Får väl fira denna tilldragelse med några gammaldags rosor.

Hurdalsrosen. Den blommar tidigare än de andra och ser ut som en tårtros. Doftar fint. Den blir hög och jag skulle tro att man kan ha den som klätterros. 

Madame Hardy. En tät och kritvit albaros. Fin stadig buske.

Båda två fanns i vår förra trädgård. Den trädgård vi har nu har inte alls samma goda förutsättningar för rosor. Här är för blött i backen. Men det är fint på andra sätt.

Här kommer fortsättningen på mina ryska ”äventyr” från början av månaden.

Nu skulle M och jag få i ordning alla papper för att kunna gifta oss. Jag sände mina till Sovjet med diplomatpost –tryggt och bra - och M trodde sig vet vad han skulle ha. Nu var det bara att köa…. Bara….

Vi tog hjälp av en ung kille för att bevaka vår plats i kön – han kände M via universitetet. J beskrev sin barndom som en ändlös serie magsjukor. Han studerade matematik och var en mycket driftig kille. Jude med det inskrivet i passet.  

En dag besökte vi Moskvas travbana – en upplevelse bara det. Då frågade J med viss bävan om jag möjligen kunde hjälpa honom ut. Fanns det en tjej som kunde gifta ut honom också? Jag lovade försöka hitta nån. Det fanns dessutom en kvinna i Leningrad, som hade det besvärligt. Hon hade en liten son, som behövde extra stöd, men inte kunde få det. Kunde jag möjligen??... Och en kvinna, som besökt den amerikanska ambassaden för mycket och förlorat jobbet.. Fanns det någon??..

Men åter till kön. Den tog nästan en hel dag.

Vi hade äntligen kommit in på kontoret och lämnade över våra papper. Blev nedlåtande, misstänksamt och nonchalant bemötta. Gifta sig med en västerlänning… Hon tittade på mig som nåt katten släpat in. Och - det saknades en stämpel i M:s pass. Han hade jobbat en tid i en stad utanför Moskva och saknade stämpeln att han återvänt. Vad göra? Jo, snabb transport till hans polisstation. Vi gick ut på gatan och stoppade en taxi. Men även taxichaufförer hade en annan uppfattning om service i Moskva. Den här killen hade en tjej – prostituerad? – i framsätet och hade ingen lust att köra åt det håll vi ville… Men mycket går att köpa för pengar – även ovilliga taxichaufförer. Tjejen fick hänga med. Vi hann få stämpeln den dagen och komma tillbaka i tid. Men att få ett datum tog tid, inte den dagen precis – hem till Sverige, förälskade telefonsamtal på bestämd tid varje vecka och så väntan på besked…

Så småningom kändes det som om dom bestämde sig för att släppa M. Vi fick en tid.

Så gifte vi oss. Jag hade en ljusgrön klänning och en vit kavaj på bröllopet och M hade kostym. Vi hade med oss två av M:s vänner som vittnen. En billig ring som såg äkta ut hade vi köpt. Ceremonin var närmast surrealistisk. När vi trädde in i salen spelade en liten orkester bestående av en orgel, en harpa och en elgitarr. En kvinna med ordnar och band höll ceremonin och M knuffade till mig när jag skulle säga DA. Jag fick en stämpel i passet att jag nu var fru L.

Jisses vad jag ser ung ut på korten – men det var ju 25 år sedan… Kvaliteten på rysk fotokonst verkar inte ha varit så stor – dom rodnar och försvinner. Dagens fotokonst med digitalt år oöverträffad.

Bröllopsmiddag i M:s lägenhet med de närmaste vännerna. Knytis.

Så var det dags för besök hos föräldrarna för att presentera hustrun….. M hade inte vågat berätta innan, så de ställdes inför faktum. M:s mamma var kall som en fisk och frågade M i vilken skola i Moskva jag skulle jobba i då – jag jobbade som lärare. M:s pappa däremot var en varm person, som tyckte att sonen gjorde rätt som försökte ta sig ut. Men för dom handlade det inte bara om M, det handlade lika mycket om dom själva. Att någon av föräldrarna skulle ”straffas” var tämligen klart. Det blev som tur var pappan - han förlorade jobbet strax efter att M flyttat till Sverige. Jag tror att han hade lättare att ta det än vad hon hade haft. Båda var geologer – hon professor, han forskare. Hennes ställning innebar privatchaufför då och då och en större lägenhet än normalt, noga reglerat. Men ingen lyxvåning precis…

Innan jag for hem den gången frågade M om det fanns något i hans hem jag ville ha som minne - han kunde ju inte få med sig allt till Sverige. Det fanns det - han hade fina champagneglas - dom fick jag. Och så M:s tandborste - den var nämligen gigantiskt. Själva borsten var nästan 5 cm - gjord för storkäftar? Rysk effektivitet? Jag har kvar såväl glasen som tandborsten... Nej, jag använder den inte..

Nu följde nästa fas – att få M till Sverige.

Vi väljer vad vi äter. Mycket av dagens mat är ganska långt ifrån det naturliga - den har vad man kallar processats... Smör eller margarin är exempel på det - smör är det naturliga och margarinet är det processade.

Välj smör eller varför inte Bregott - en blandning av smör och rapsolja. Finns dessutom ekologiskt.

Nadja, vår golden, älskar att bada! Men även Märta, västgötaspets, uppskattar badstunden. Vid pass halv två börjar Märta tjata - nu åker vi! Hon är en riktig ordningsman den hunden - och mycket tydlig... Man ger sig....

Så nu badas det varje dag på eftermiddagen. Nadja simmar och hämtar vattenleksaken, simmar in mot stranden där Märta väntar för att dra i den. Märta går i till halsen - det är mer än förra året. Simmar gör hon inte! Dom har kul!

Även matte har badat en antal gånger medans husse, uppvuxen vid havet, nekar att bada i vad han kallar dypöl. Jag hävdar att det är ren humus och att insjöar ska lukta så. Det bruna vattnet visar att sjön är lite dystrof, som det heter. Skogssjö - rätt näringsfattig. Normalt - inte smutsigt.

Nu sover mina "grisar" - fullt nöjda med dagens eskapader.