Alla inlägg under juni 2010

Av Gudrun Lindvall - 7 juni 2010 09:17

           


Olof Lijf, senare Lifberg är värd att lyftas – en krutgubbe, som inte gick av för hackor. 

Olof Olsson föddes den 1.5 1719  - jag vet bara att han föddes i Södermanland, men inte var. Han var min farfars morfars mormors far. Han kommer att bli anfader till en släkt, som kartlagts noga, men där min pappas farmor och kommande generationer saknas – hon var oäkta som  det hette. Jag känner därför till många i släkten, men känner ingen.


Olof blir antagen som soldat den 26.6 1742 till Gripsholms kompani, Dillnäs socken, Daga härad och rotenamnet är Lifsinge med nummer 924. Han är bara 1.63 lång, men tydligen stark och stadig. Han tar sig soldatnamnet Lijf.

Lifsinge är en by  väster om sjön Klemmingen på vägen mellan Gnesta och Mariefred, inte långt från Dillnäs kyrka. Lifsinge soldattorp ligger där.  

Någon gång mellan mars och oktober 1744 gifter sig paret Olof Lijf och Kierstin Ersdotter, som är född i grannsocknen Gåsinge. Han är 25 och hon 32 år gamla.  Paret får 3 barn. Första barnet föds 1746, men dör i späd ålder året efter. Sonen Eric föds i december 1747. Han kommer att bli präst på Över-Selaö utanför Strängnäs med namnet Eric Dillén. Maria föds i juli 1750. Hon är min farfars morfars mormor och  får ett öde värt ett eget kapitel.

Olof Lijf kom att vara soldat i 32 år. Soldatlivet var hårt  - inte bara fälttågen. Soldaterna var ofta kommenderade till byggen av olika slag. Olofs soldatliv är väl dokumenterat och utforskat genom en sentida släkting Björn Dillén, tyvärr avliden.

År 1742, precis efter att Olof antagits, sänds han till bygget och underhållet av Hasselö Skants utanför Nyköping. Där finns han under sommaren och hösten.

Våren 1743 drar han ut i fält för första gången. Han sänds till Åland för att driva bort ryssen i det som kallas Hattarnas krig. I början av augusti 1743 blir det fred med ryssen, men då vaknar Danmark…  I september bär det av med galär till Karlshamn och vidare till Skåne och Bohuslän. Han har inte varit hemma på roten under tiden emellan. Det blev inget krig och den 26 februari 1744 startar man  hemmarscherade från Vänersborg - kom hem den 14 mars. Sträckan mellan Vänersborg och  Mariefred är idag – med raka vägar – 36 mil. De gick säkert mer än 40 mil mitt i smällkalla vintern… 

Nu följde 3 år hemmavid. Han fick tid att gifta sig med sin Kierstin, få fart på jordbruket och skaffa ungar.

Det var viktigt med soldatens utrustning. Vapnen förvaras hos en av rotehållarna. År 1745 brann Lijfs vapen då de förvarades i en låst kista. I Gripsholms kompanis journal finns antecknat: ”Soldaten N:o 924 Olof Lijf för Lifsinge rote är den 21 oktober dess Mousqette med Rem, Bajonet och Värja genom Wådeld upbränt på roten hos dess bonde, Per i Norrgården.” Det blev domssak i Daga häradsrätt. Lijf fick nya vapen från en nedlagd rote.  

Under 1740-talet blir han utbildat till grenadjär, granatkastare, en av 12, i ett sorts elitförband. Som tecken på detta bär han en speciell spetsig mössa av vadmal med en stor mässingsplåt framtill. Att kasta granater krävdes styrka – alltså var den 1.63 lille mannen en kraftkarl. Grenadjärerna bar modernare musköter och var dom som gick främst vid ett anfall. 

       


År 1747, juli till och med oktober, var han med om uppbyggnaden av Stockholms slott. Han var smideskunnig.

Sedan skulle Sveaborgs fästning byggas och ”de besta som kunde uppletas” skulle dit – däribland Olof Lijf. Den 27 april 1751 – precis när vårbruket stod för dörren hemmavid - marscherade truppen till Dalarö och skickades under en stormig seglats till Sveaborg dit de kom den 14 maj. Sörmlänningarna slog tegel och senare byggde de fästningen. Arbetsdagen var 10 timmar. Under två hela år var han i Finland  och arbete på Sveaborgs fästning. Han kom till Dalarö från Finland i början av augusti 1753 och hemförlovades.

Snart är det dags igen. Pommerska kriget stod för dörren. Den 11 augusti 1757 sänds kompaniet till Pommern. Under 5 år deltog Olof i kriget. Pommern hade förlorats till Preussen efter Karl XII:s död och kung Adolf Fredrik fick för sig att det skulle återtas. Det lyckades inte. Under det här kriget dog ca 30 000 svenska soldater, många av umbäranden och sjukdomar. Olof Lijf överlever strapatserna. På sommaren 1762 kommer han äntligen hem.

År 1763 ändras namnet Lijf till Lifberg.

Sedan följde mindre kommenderingar och 1774 är han på Malm Hed på sin sista mönstring.  Den 14.6 1774 får han avsked med dubbelt underhåll. Han har tjänat kronan i 32 år, varit en god soldat och blir gratialist. Han är 55 år gammal. Men något dubbelt underhåll får han aldrig, endast enkelt betalades ut och först 3 3/4 år senare kommer det, 20 daler kopparmynt. En smed/mästersven kan som jämförelse tjäna 1000 daler kopparmynt per år. För dubbelt underhåll krävdes egentligen 40 tjänsteår, men han erkänns dubbelt underhåll på grund av stor duglighet. Men kronans kassa är inte så välfylld – det var ständiga krig.

Innan roten hittar en ny soldat bor man kvar och eftersom den nya rekryten drar ut i krig direkt och inte har familj dröjer det två år innan man flyttar.

Olof är stark och arbetsam. Han röjer mark på östsidan av sjön Klemmingen och bygger torpet Solbacken dit man flyttar år 1776. Han infinner sig på generalmönstringen ända tills han fyllt 75 för att hämta ut underhållet. Backstugan Solbacken utvecklas till torp och så småningom får Olof råd att ha dräng. Den ende sonen Eric har ju studerat till präst, inte så vanligt för den tiden, så det fanns nog styrka på flera sätt i familjen. Torpet kan liknas vid en liten gård och Eric nämner i skrift till Strängnäs domkapitel att fadern är bonde. På Solbacken kommer släkten att bo i generationer. Min farfars morfar föds här år 1825 och är alltså barnbarns barn till Olof och Kierstin.

Trots ett hårt liv blir både Olof och Kierstin gamla, han 82 och hon 85 år. Hon dör 1797 och han 1801. Då finns dotter Maria, hennes nye man och två av hennes barn från första äktenskapet på Solbacken. Maria kommer att orsaka stort rabalder i bygden och problem för prästen – hennes förste man återvänder nämligen. Dubbeläktenskapet är ett faktum.

Det får bli en annan historia…


                             

Av Gudrun Lindvall - 5 juni 2010 09:17

              


Det har varit en svår vinter för rosor i år - speciellt för honungsrosen Rosa helenae. Min syster har en gigantisk som dött - jag menar verkligen jättestor, minst 6 meter hög och ett par meter bred. Den ser förfärlig ut och frågan är hur man får bort den. Taggig!! Vi satte tre mot stallväggen förra året - döda allihop.


                     


På förra stället i Enhörna hade vi helenae, både sorten Hybrida - med taggar - och Lykkefund - med betydligt färre taggar. Båda doftar himmelskt!


             


Vi hade en hel vägg av dom och förhållandena måste varit sällsynt gynnsamma, för dom blev jättestora. Men även där kunde vintern glesa rosen rejält. Grenar frös och dog. 


          


När vi skulle sälja ville vi givetvis hitta en trädgårdsmänniska. En sån kom också - rena drömköparen för oss. Hon och hennes man hade blomsterbutik - skulle skiljas. Men så var det så att hon inte tagit ut så mycket lön under åren - hon fick inte låna på banken och hade ingen möjlighet att köpa, även om hon verkligen ville...  Så det blev en köpare med 0 intresse - eller snarare kunskap - om trädgård. Våra helenae togs bort!!!!! Dom trodde att de kunde skada huset - det kunde dom inte, fanns nät med distanser mot väggarna. En rosrabatt kapades med motorsåg. Dom ansåg att det var för vildvuxet (!!!!!). På några år var trädgården en öken. De rosor som blev kvar var insnärjda i nässlor. Till och med gräsmattan såg hemsk ut, behandlad med mossmedel och allt skit som fabrikanter lurar på folk. Nya ägare får naturligtvis göra vad dom vill med det dom köpt, men även växter är ju levande och lite hänsyn borde man väl ta.

En sak har man lärt sig som ytterst amatörmässig trädgårdsälskare - det som växer och trivs ska man vara glad åt och ta vara på.

I Enhörna trivdes rosorna - det gör dom inte här. Här är det för blött i backen. 

Av Gudrun Lindvall - 4 juni 2010 07:05

En gång i tiden födde jag upp borderterrier – hade några kullar. I en föddes en liten tik, som fick heta Tekla. Hon var fin och skulle bli kvar hos mig var tanken.

En jättego lite tjej – men nyfiken, förslagen och på allt!

Här några exempel på hennes klåfingrighet och intelligens.

Jag hade en så fin liten trästaty av en rödhake. Den var ca 30 cm och fågeln satt på en fin liten stubbe. Jag hade köpt den på en konstutställning och var så förtjust i de – rödhaken är en av mina favoritfåglar.

Hade en staty alltså –Tekla ändrade på det…..

Statyn stod på en köksbänk. En dag råkade det stå en stol bredvid köksbänken. Hundarna var ensamma några timmar och när jag kom hem låg Tekla med ”trofén”  mellan tassarna, glatt gnagande.  Av fågeln fanns inget kvar och stubben var nästan bara flis. Den lilla sötnosen hade hoppat upp på stolen, fått ner statyn och gjort processen kort med den. Stor förstämning – min fina (och dyra) staty.

Men hon kunde värre…

Hon flyttade så småningom till min pappa. En gång skulle jag dit och gå ut med dom – faderskapet var borta över dagen. Hundarna – han hade två tikar från mig – var instängda i köket. Så att inget skulle hända – vi visste ju hur Tekla var…

När jag öppnade köksdörren möttes jag av en förfärlig syn. Golvet var täckt av svart sörja! Bajs? Nej, inte då – skokräm blandat med hundkiss – ordentligt utsmetat i hela köket… Hon hade fått upp en skåpdörr, dragit ut en låda, plockat ut skokrämstuben, bitit sönder den så allt innehåll låg utkletat på hela golvet och så till råga på allt kissat i det… Man kan ju inte säga att Tekla var så ren precis hon heller! Det tog sin rundliga tid att få köksgolv och tik i presentabelt skick igen.. Just då var hon inte populär – det tog ett tag innan man kunde skratta åt eländet.

Det är kul med intelligenta hundar – men ibland kan man bli galen på dom!!!

   

Av Gudrun Lindvall - 3 juni 2010 08:37

                           Kreml i Moskva


Fortsättning från i förrgår.

Jag smugglade.

Jag for till Moskva tre gånger till – tror jag. Minnet sviker lite – det här var i mitten av 80-talet.

En sak minns jag – jag smugglade alltid… Datorer var ju nya och M ville ha in komponenter, som inte gick att få tag i i Moskva. Gick att köpa i Sverige. -  jag tog med in. Just de åren var det svårt för ryska matematiker att få ut manuskript. Jag hade många sådana i resväskan ut från Moskva. M hade lite fina ärvda guldsmycken, som han ville ha ut. Dom följde med mig till Sverige. M:s pappa gav mig lite olika fina mineraler – vet inte vad det var eller om jag fick föra ut dom, men det gjorde jag. Så småningom tog vi kontakt med svenska ambassaden och kunde föra ut och in dokument med diplomatposten– skönare och säkrare. Där kunde man berätta att vi ville gifta oss – några år senare blev det känt att hela ambassaden var buggad. Skandal! Det fanns sensorer i väggar och eluttag och överallt. Hantverkare var tydligen inte alltid vanliga hantverkare i Sovjetunionen…

Man lärde sig att hantera tullen. En gång blev jag stoppad på grund av ett litet guldhjärta, som jag glömt att deklarera i tulldeklarationen. Min reaktion? Jag blev skitförbannad, knäppte loss det lilla halssmycket, tryckte det på tullaren och krävde att han skulle ta det. Vrålade och skrek. Efter att ha stått och stirrat på varandra en bra stund – en vanlig sovjetisk taktik – viftades jag bara vidare. En gång hamnade jag bakom en kille, som hade hela väskan full med porrtidningar. Han blev kvar i tullen. Bra för mig – tror att det var den gången jag hade med dataprylar…

M lärde mig den vardag man lever i under förtryck. Svarta bilar var statens. Dom höll han utkik efter och koll på. M hade en stor glasburk i ryggan som försvar – utifall att… En gång besökte vi en matematiker långt utanför Moskva och M blev skraj – jag var långt utanför det område där jag fick vara. Snabbt räknade han mina pengar så jag inte hade för mycket och han var rejält orolig innan vi kom till stan igen. Det är svårt att förstå det sofistikerade vardagsförtrycket, om man aldrig utsatts för det. Vad skulle kunna hända? Det visste han inte, men obehagskänslan fanns där. Vi var på ett museum en gång med en stor tavla med Stalin och hans mannar. M pekade.

- Han mördades.. och han.. och han.. och han…………

Alla hade någon släkting eller bekant, berättade M, som mördats under stalintiden. Angiveri och misstänksamhet sprids som ett gift i ett samhälle och det tar generationer att utrota det. Det fanns kvar.

Andra gången jag var i Moskva blev jag magsjuk – hade druckit lemonad i en kiosk i en park och hygienen var väl inte den bästa. Det var glödhett i Moskva – inlandsklimat och sommar… Då lärde jag mig att det alltid fanns en person, som svarade i telefon på svenska ambassaden. Så skönt!! Bara att dom visste att jag var där gav trygghet.

Så småningom var det dags att ge sig i kast med den ryska byråkratin… Mutor – små och lite större – enda sättet att få de dokument man behövde. M instruerade vad jag skulle ha med mig från Sverige. Strumpor, parfym osv. Sånt som inte gick att få tag på i Sovjetunionen.

Det värsta med den ryska byråkratin var att hela tiden bli arrogant behandlad – och den totala godtyckligheten. Det tog tid – oändliga köer. Alla hade bekanta som hjälpte till att köa – höll platsen. Det var helt naturligt – man kunde ju inte köa själv hela dagar, som det handlade om. Vad som helst kunde hända - utgången var alltid oviss. Ovänligheten, misstänksamheten och den totala bristen på servicekänsla satt tydligen i ryggmärgen hos byråkraterna. Som svensk och van vid i alla fall en korrekthet blev man förbannad. Vilket naturligtvis inte hjälpte.. Det märkliga var att när man blev in på konsulatet vid Hötorget var det som att lämna Sverige bakom sig och befinna sig i Moskva. Samma nonchalanta beteende!! Till och med linoleummattan var ryskt gråbeige och det såg så där typiskt schavigt ut.

Fortsättning följer..

Av Gudrun Lindvall - 2 juni 2010 08:08

                                


En fågel som ligger mig varmt om hjärtat är ladusvalan. Det latinska namnet är så fint – Hirundo rustica. En liten rustik pippi, som klara flytten över hela Sahara ner till södra Afrika och tillbaka varje år. Beundransvärt. Och så är den så fin med sitt metalliska blå mot det vita och röda. En söt fågel. 

Ladusvalan ska finnas på en gård. Men här fanns ingen när vi flyttade hit. Djuren i lagården hade försvunnit på 70-talet och alla byggnader var tillbommade. Vi fick vänta fem år innan första ladusvalan bestämde sig för att bosätta sig här. Det kom par och tittade varje år, men stället dög inte av skäl man inte förstår.

Den första häckningen gick åt pipsvängen. Vi har – eller i alla fall hade – en för begåvad skata, som snabbt hittade boet och länsade det. Den skatan hade tidigare gjort att vi slutat med höns. Den tog sig in i hönshuset och kom ut med hela ägg i näbben. När den dessutom började ta alla kycklingar gav vi upp.

Förra året byggde svalorna sitt bo så att skatan var chanslös. Äntligen ladusvalsungar!

I år har vi två par, som kirrar runt. Vi var oroliga för att ”våra” svalor skulle ha strukit med i det väderomslag, som skedde i Namibia i vintras. Temperaturen sjönk från +17 till +7 på någon timme och massor av ladusvalor lär ha dött. Jag tror inte att de som är här nu är samma par som i fjol – kanske ungar till dom – alltså födda här. Dom här verkar ha tankar på att bygga i stallet – inte på logen som fjolårets.

Ladusvalsungar lämnar boet väldigt abrupt. En dag är dom bara borta. Man har gjort experiment med svalungar där en del föddes upp i små tuber utan möjlighet att öva vingarna. Dom flög samma dag som sina syskon och precis lika bra. Att kunna flyga handlar alltså inte om att öva – det handlar om att rätt nervbanor ska vara färdigutvecklade.

Jag sitter och ser hur ladusvalorna far ut och in genom stalldörren. Det finns blöt lera i en pöl – bara att sätta igång med bobyggandet! Ni är så välkomna!


                         


Bilder från Wikipedia. 

Av Gudrun Lindvall - 1 juni 2010 06:54

       


Jag har varit gift med en ryss. Det var ett skenäktenskap, även om det som man säger fullbordades. M var halvjude och ville ut från Sovjetunionen. Det stod angivet i passet att han var av judisk börd. Det här var på 80-talet och att emigrera var omöjligt. Den kommunistiska diktaturen höll fortfarande folk i ett järngrepp, även om Gorbatjov började tala glasnost och perestrojka.

M:s mamma var professor och pappan var forskare. Det var pappan som var jude. M var matematiker – en av många begåvade ryska sådana. Mamman, som jag så småningom träffade, var en rätt kall person. Att M hade blivit till förklarade hon med att det fanns både trials and errors i den metoden… M hade mest vuxit upp hos sina morföräldrar. De forskande föräldrarna hade flyttats långt bort mot Bajkalsjön då han var lite – dom var geologer – och det var inte lämpligt att ha med ett litet barn.

Hur vi kom i kontakt med varandra? Jo, min systers dåvarande kille pluggade matematik i Boston i USA och blev tillfrågad av sin ryske professor om han visste någon som kunde ”gifta ut” M. Syrran funderade, men insåg att det skulle bli omöjligt att resa och hälsa på boyfrienden i USA, om hon gjorde det, så det fick bli jag. Varför man gör en sådan sak? Jo, därför att man in i själen avskyr förtryck. Även om en sådan handling inte påverkar det stora så förändrar det i det lilla – för den person man hjälper ut.

Första gången jag for till Ryssland for jag med en charterresa som gick först till Leningrad och sedan till Moskva. Kul att se Eremitaget och sommarpalatset, men jag gjorde även egna utflykter så att guiderna skulle vara beredda inför Moskva…. Dom frågade och frågade vad jag gjorde. Men jag hade ju bara besökt Biologiska muséet och annat helt ofarligt. Nej, jag kände ingen i Leningrad…

I Moskva tog jag tunnelbanan till centrum, hittade en telefonkiosk i närheten av varuhuset GUM och ringde M. Han visste att nån skulle ringa och jag hade några fraser jag skulle säga så han visste att det var OK – men mer visste han inte. Vi träffades utanför Lenins mausoleum. Det var lite overkligt…

M frågade:

- What is supposed to happen?

- We are supposed to fall in love and get married, svarade jag.

Vi var i samma ålder, hade en likartad naturvetenskaplig utbildning och det var inte helt uteslutet att vi skulle kunna ha träffats. Vi hade ju gemensamma bekanta…. Under de följande dagarna lärde vi känna varandra, tog reda på hur vi skulle gå vidare, planerade kommande kontakter via telefon och gick och gick i Moskva och dess omgivningar. Vi kom bra överens och jag minns hur M läste Pusjkins dikter i mitt öra på tunnelbanan. Ibland kan det ryska språket vara mycket vackert.  

Jag for hem med huvudet fullt av nya intryck…

Fortsättning följer.

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5
6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards