När jag var 5 år köptes mina föräldrar ett sommarställe i Enhörna utanför Södertälje. Torpet hette Noralund och låg ostört med utsikt över en liten åkerlapp. Man såg närmaste granne, om man gick ner en bit i backen från huset. Stället hade varit  permanentboende, men vattnet var dåligt och det fanns bara torrtoa. Det kostade hiskliga 12 000 kr – en stor summa i början av 50-talet. Traktens bofasta förfasades!

De första åren brukades åkerlappen som låg framför - jag minns en gubbe som sådde med sålåda på magen. Skördade med häst – häftigt! Det låter som om man var född på 1800-talet.

Efter ett antal år bestämde man sig för att utvidga den lertäkt, som fanns i trakten. Mälarens stränder var nerlusade med tegelbruk förr. Vårt hette Sundsviks tegelbruk och var det enda kvarvarande – de andra var då bara ruiner. Ett fanns kvar som man kunde gå in i det – spännande men säkert farligt. Skorstenen föll i en storm. Nu är det knappast ens en ruin – man kan skönja lite tegel bara i marken. Leran i trakten var i alla fall prima och hela Stockholms stadshus är byggt av Enhörnategel.

Åkern framför torpet blev så småningom bara gropar. Den lilla järnvägen togs bort och marken lämnades sedan att växa igen.

Efter vår mors död i början av 80-talet ville vår far inte dit något mer – sorgen blev för påtaglig förmodar jag. Syrran och jag blev ägare, men vi hade vårt och efter ett tiotal år sålde vi.

Häromdagen for lillasyster för att titta. Det gick inte att se Noralund över den lilla åkern. Nu har skogen återtagit marken. Av gammal odlarmöda syns inte ett spår!

Så här är det på många ställen i Sverige. Skogen tar över de små torpens öppna marker. En bit av historien försvinner. Det är häftigt att det går så fort.

Hemskt? Kanske – kanske inte. Lite nostalgisk blir man…