Alla inlägg under november 2010

Av Gudrun Lindvall - 10 november 2010 19:10

   

Nu är det vinter på riktigt – inte bara för att snön har kommit, utan därför att kvigorna har åkt hem idag. Dom har gått hos grannen över sommaren och haft det gott på stora beten. Kvigorna har också lärt våra hästar att kor är ofarliga varelser – tack för det. Hagarna ligger på lite avstånd – kvigorna har på farlig taggtråd - men tillräckligt nära för att dom sett varandra hela sommaren, kvigorna och isisarna.

Men nu har dom åkt hem, kvigorna, som hunnit bli kor. När blir en kviga ko egentligen? Förmodar att dom här ska kalva i vinter och så in i mjölkproduktionen. Framtiden är utstakad. Vi såg hur tre av dom stod och glodde utmed vägen och förstod att första halvan av flocken redan farit. Så kom traktorn med balvagnen och korna sprang den till mötes – dom ville verkligen hem! Två decimeter snö är inget lajbans kosseväder… Årets flock har varit kvar längre än brukligt – men så har det också funnits bra med gräs ända tills nu. Det var så läckert att se dem i balvagnen, tätt stod dom och på bredden, såg perfekt och säkert ut. Rejäla väggar så inga ben trillade ut. Det är någon mil hem för dom.

Ett är säkert – dom här korna ser vi aldrig mer. Nästa år kommer nya kvigor, som i början går i en liten skrämd flock för att så småningom bli säkrare i hagen. Dom kan gå upp i skogen bakom vårt hus – årets flock har varit där mer sällan än vad de brukar vara. Mer gräs kanske i den öppna delen av hagen? Eller fegare? Det får man aldrig veta..

Av Gudrun Lindvall - 10 november 2010 10:14

Dags att börja mata fåglarna igen.


                  


Igår såg jag en bofink vid matningen. Den såg fräsch och fin ut – troligen en ung hane, som inte riktigt fattat det där med att flytta… Så man får väl göra en insats för att hålla den vid liv över vintern. Har man tur blir tacken en tidig trudelutt i mars/april.     


                    



Annars är det mest talgoxar och blåmesar, som låter sig väl smaka. I år har menyn växlats upp lite – trädgårdsbutiken sålde jordnötter till ett acceptabelt pris. Ett litet problem bara – nötskrikan far som tokig och gömmer. Man vet att dom hittar tillbaka till gömslen i mycket stor utsträckning och även nötskrikor är ju fåglar…


                                  


Annars är det strimmigt solrosfrö som går åt mest här. På förra stället vi bodde var det hampfröna, som var populärast. Konstigt att det är så olika. Från förra året har jag också kvar en viltfågelblandning. Problemet med såna är bara att det är mest havre i den – billigast för producenten förmodar jag – men havre äter nästan bara gulsparvar.

                      


Förra året med den hemska vintern upptäckte vi dock att rådjuren åt ur fågelautomaterna – mycket snö gjorde att dom nådde bra – och då mest havren. Den försvinner i år också. Har dom redan börjat med det kanske?

När det blir riktigt kallt hänger vi upp fårfett från senaste slakten. Det är populärt – energirikt. Äppelskörden var enorm i år och fortfarande hänger äpplen kvar i träden. Ser just nu en talgoxhane, som energiskt hackar i ett rött fint åkerö. Allt ska tas tillvara. Hans gula och svarta dräkt gör sig bra mot äpplets ljust röda. Och så den vita snön mot svarta grenar.

Även vintern har sin tjusning. 


PS. Bilderna kommer från Skogsstyrelsens hemsida.

Av Gudrun Lindvall - 9 november 2010 12:58

                         

Vårt stora och fina växthus såg så här fint ut förra hösten i kvällssolens sken. Vi odlade tomater och annat "gottis" i det.

Så kom förra vintern med mer snö än man sett på mannaminne i trakten. En morgon såg det ut så här:


            

Sorg och förstämning!

Men det här växthuset visade sig vara ett Lego och plocke-pinn för den händige - och som tur är har vi såna i bekantskapskretsen. Väggarna gick att resa, men en del aluminiumprofiler i taket var hjälplöst förlorade - hamnade på skroten. Nytt införskaffades.

Nu är vårt växthus på väg upp igen. Det har ju gått några år sedan vi köpte det, så en del detaljer fick specialbeställas. I väntan på den leveransen ser det ut så här:


           


Vi kommer garanterat att odla Sveriges dyraste tomater nästa år.

Men vem har sagt att allt måste betala sig? Det mesta man köper som möbler, kläder och skor gör ju inte det - så varför ett växthus?

Odlarglädje kan inte mätas i pengar!

Av Gudrun Lindvall - 6 november 2010 09:53

           


Numer börjar det bli allmänt accepterat att det är av snabba kolhydrater vi blir tjocka – inte av fett. Det har närmast varit en hetsjakt på ”fettdoktorn” Annika Dahlqvist under åren – nu har hon fått rätt. Allt fler har upptäckt att man inte alls behöver avstå frän bordets godsaker för att hålla vikten – snarare tvärt om. Det är utfyllnadsmaten som potatis, ris, pasta och bröd vi ska undvika. Och socker och söta produkter. Feta såser, kött, fisk, grönsaker och smaskiga feta ostar är helt OK att äta. Det är klart – godis, kakor och glass är förbjudet. I alla fall nästan… Alla bantningsexperter, som genom åren tjänat pengar på våra misslyckanden, kan slänga sig i väggen! Nu klarar vi det galant själva – nu när vi fått nyckeln.

Men det här är egentligen inget nytt.

Ordet bantning – eng. banting – kommer från Mr William Banting, som levde i England på 1800-talet. Han var en korpulent herre, som ville gå ner i vikt, men inte lyckades. Han konsulterade många läkare, eftersom han fick ont i lederna av sin övervikt. Först när fetman nästan gjorde honom döv eftersom hörselgången täpptes igen av fettet hittade han rätt. Då träffade han en läkare vid namn William Harvey, som föreslog en dramatisk omläggning av kosten. Mr Banting skulle bara äta proteinrik föda som kött och fisk och undvika kolhydratrik mat som öl, potatis, bröd och socker. Känns det igen?

Mr Banting gick snabbt ner i vikt – från 92 till 71 på ett år. Han blev så lycklig att han skrev en broschyr, Letter on Corpulence Addressed to The Public år 1863. I augusti 1864 skrev The Times om saken och ordet bant för viktminskning kom till.

Så att banta är egentligen att äta enligt Banting – kolhydratsnålt.

Varför har den kunskapen varit så förborgad under så lång tid? Varför har företrädare för den metoden utsatts för detta löje? Bespottats och begabbats. Här fanns ju allt färdigt och nedskrivet – det som idag presenteras som något nytt. Nu heter det LCHF – Low Carbohydrate High Fat.

Nu vet man dessutom att en sådan kost kan sänka blodtrycket, att den förhindrar diabetes och hjälper de drabbade. Metoden kanske inte passar alla, men somliga av oss, som suger ur varenda gnutta av näring i maten, fixar inte snabba kolhydrater. Vi går upp i vikt helt enkelt. Och kan få ett sockersug, som kan vara ett helvete att bemästra. Kanske är det vi som har fattiga förfäder, där de med kroppar, som inte sög ur all näring ur maten, helt enkelt blev för svaga för att klara alla sjukdomar, som grasserade förr. Se förra bloggen. De lättfödda överlevde.

Nu äntligen – efter 150 år – har Mr Bantings budskap nått ut. Att det skulle behöva ta sån tid! Allt detta räknande av kalorier, alla råd att äta varierat, alla dessa "experter" som tjänat skjortan på oss överviktiga... Kanske värst av allt – alla lightprodukter med tveksamt innehåll. I onödan - kunskapen fanns redan.

Men bättre sent än aldrig (!) kan man ju tycka... 

Av Gudrun Lindvall - 4 november 2010 08:49

Jag släktforskar lite. Inte så att jag börjat besöka arkiv, än så länge bara det man kan hitta på nätet – och det är inte lite. Husförhören kan innehålla mycket beroende på prästen som skrev. Ibland svär man ve och förbannelse över prästastycket, ibland blir man glad och tacksam över fliten.

Prästerna hade en enorm makt över folk förr och att vara ”privat” var inte att tänka på. Vissa straff för tex sexuella handlingar som sex före äktenskapet och otrohet dömdes av prästen. Vissa verkar mycket nitiska medan andra tycks ha tagit det kristna kärleksbudskapet till sig. Jag har tex hittat en präst i Västmanland – tror jag det var – som aldrig skriver ”fader okänd” på så kallade oäkta barn. Han anger alltid ett fadersnamn – antingen den som tagit på sig faderskapet eller den kvinnan uppger. Strongt! Om jag någon gång får tid över ska jag ägna denne präst lite uppmärksamhet.

Det var inte nådigt att vara föräldrar förr. Barnen dog ofta. Jag har mycket släkt från Östra Wingåker och Västra Wingåker. Skillnaden mellan socknarna är stor – fler barn dör i Västra än i Östra Wingåker. Skäl? Det verkar ha varit fattigare i västra än i östra. Östra Wingåker domineras av stora gods och det fanns extrajobb på godset. Mjölkerskor kunde tjäna riktigt bra och på vissa ställen kunde man få provision på sålda produkter som ost. I Västra Wingåker är gårdarna mindre. Att statare fick betalt i natura på godsen var naturligtvis bra för barnen – det fanns mat på bordet. Inte bara brännvin. I Östra Wingåker började man vaccinera mot smittkoppor redan 1805. Då dör fortfarande barn  i Västra Wingåker i den sjukan och vaccinationen startade betydligt senare. Även skola för gemene mans barn kom igång tidigare i ÖW.

Min mormors farmors farfars mor Brita föddes år 1748 i Västra Wingåker. Maken Eric är skomakare och man bor i ett torp som heter Arwidsstugan som Erics morfar byggt, även morfar Arwid är skomakare. Paret får sju barn. Min anfader är den först födda, Pehr. Han föds år 1772. Sedan följer Eric, Lars, Eric, Anna, Olof och Lars.

Nej, jag skriver inte fel. Första Eric och Lars dör båda i smittkoppor år 1779, Eric vid tre års ålder den 20 juli och Lars den 23 juli bara ett år gammal. Men inte heller nästa Eric får leva länge. Han och syster Anna dör 1784 i smittkoppor – Eric den 26 december då han är tre år och Anna den 31 december, knappt ett år gammal.

Så fruktansvärt! Två gånger förlorade föräldrarna små barn så tätt inpå. Olof föds mellan jul och nyår 1785 och kommer att bli den som tar hand om föräldrarna på deras ålders höst. Sista Lars föds som sladdbarn år 1789 då mamma Brita är 41 år. Han dör då han är 12 år i vad som kallas rötfeber. Av sju barn överlever bara två. Hur klarade man så mycket sorg? Gudstro? En ganska grym gud måste man säga..

Sonen Pehr blir soldat och flyttar till Östra Wingåker. I hans familj föds tre söner och tre döttrar, den första år 1796. Dom tillhörde alltså första generationen som vaccinerades mot smittkoppor i ÖW. Alla når vuxen ålder.

Ett gissel var på väg ur tiden, men ett annat kom istället – lungsoten. Den kom att skörda liv långt in på 1900-talet. 

Här gnäller vi över lite influensa – men vad vi har det bra jämfört med förr!

Av Gudrun Lindvall - 1 november 2010 13:54

En glad låt kanske kan förgylla dagen. Håll till godo:



Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23 24
25
26
27 28
29
30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards