Den svarta storken häckar inte i Sverige. Den är kräsen – vill ha ostört, stora träd för boet och mycket våtmarker. Sånt finns inte här längre.

Förr fanns den och att den uppmärksammats som en mystisk och mytisk fågel redan på asatrons tid vet man. Den kallades Odinsvala och man trodde att den var budbärare från dödsriket. Den ansågs vara den föga kända asaguden Höners fågel.

Den svarta storken är mycket grann. Fjäderdräkten är svart och vit och benen och näbben är klart lackröda. Den häckar inte så långt bort faktiskt – i Balticum. Där är än så länge den biologiska mångfalden just biologisk mångfald, både vad gäller antal arter och antal individer. Men ”effektiva” brukningsmetoder i jordbruk och skog hotar mångfalden och då speciellt den svarta storken även där.

Bilden är från Estland. Ornitologer där har koll på sina svarta storkar och förra året bevakades ett bo med kamera.

Jag har sett svart stork i Lettland. Hade turen att få följa med på en ornitologresa våren 1993. Svarta storken var givetvis en av förväntningarna. Vi hade stannat bussen i en flat dalsänka – två misstänkta prickar syntes borta i skyn. De kom närmare, gick ner och där var dom!!! Solen sken, benen och näbben glänste signalröda i skarp kontrast till den svartvita fjäderdräkten. Jag glömmer det aldrig!! Den är en stor fågel med ett vingspann på två meter. De två svarta storkarna kom närmare och närmare och visade verkligen upp sig innan de fick ner bakom en skogsridå. Åååå, vi var lycksaliga! En verklig raritet och drömart!

Sedan såg vi många svarta storkar – vår guide kunde sitt Lettland – men dom första var något alldeles speciellt. Vi såg svart stork på näringssök i en stor våtmark. Den skvätte och plaskade och man förvånades över att den kunde hitta nåt.

Den svarta storken kommer ibland som besökare till vårt land och vissa år ryktas om häckning. Tyvärr är chansen att den åter ska bli en årlig häckfågel i Sverige i det närmaste obefintlig. Här har våtmarkerna dikats ut - till förfång inte bara för den svarta storken, utan även för många rastande vadare. Skogarna här har sällan en mångfald av olika arter träd och få har riktigt stora träd med gläntor, som den svart storken vill ha.

Man får vara glad åt Balticum, så länge det nu varar.

Jag är så tacksam att jag fick chansen att se den – Odinsvalan.