Jag har berättat i en tidigare blogg hur Pa Skoog, som var min lärare på universitetet, öppnade mina ögon för ekologin. Naturintresset hade jag sedan tidigare, men att kunna förklara och förstå var något nytt. Häftigt!

Pa forskade på grävlingens ekologi. Vi studenter fick chansen att vara med – det var spännande. Grävlingar blev liksom ”mänskligare” när man suttit uppklättrad i en spretig gran precis över grytet och sett det randiga huvudet försiktigt kika ut. Dom har en sak gemensam med oss människor – loppor och löss – något som lätt drabbar en om man bor på samma ställe hela tiden och kan erbjuda en varm och gossig miljö. Att se en grävling sätta sig på rumpan och klia magen var betagande. Eller de få gånger man fick se ungar – lekfulla som alla mårddjurs ungar.

Ofta drog dom iväg snabbt från grytet för att besöka dasset kanske och så för att leta mat. Jo, grävlingar har dass – speciella ställen med gropar vari man skiter sin lite lösa maräng. En del dass ligger nära grytet, men man kan också hitta dass långt ifrån. För att få veta vilka grävlingar som nyttjade vilket dass gav vi dom strömming med olika färger på små glaspärlor – en färg för varje gryt. Inte farligt – pärlorna kom ut den naturliga vägen. Man kunde se att de nära dassen nyttjades av grytets innevånare, men dass en bit ifrån kunde besökas av flera gryts grävlingar. Troligen var dom släkt med varandra.

Jag skulle skriva en uppsats om detta var tanken och samlade på mig ett rätt stort material med grävlingskit konserverade i formalin. I pappaskar. Jag hade dom i källaren i huset där jag bodde.  Så bidde det slut med killen jag sambodde med och jag flyttade – och lämnade mina grävlingskitar åt sitt öde. Inte glömde medvetet, men det blev liksom aldrig av att jag hämtade dom.

Jag undrar om dom finns kvar….