Jag har berättat i en tidigare blogg hur Pa Skoog, som var min lärare på universitetet, öppnade mina ögon för ekologin. Naturintresset hade jag sedan tidigare, men att kunna förklara och förstå var något nytt. Häftigt!

Pa forskade på grävlingens ekologi. Vi studenter fick chansen att vara med – det var spännande. Grävlingar blev liksom ”mänskligare” när man suttit uppklättrad i en spretig gran precis över grytet och sett det randiga huvudet försiktigt kika ut. Dom har en sak gemensam med oss människor – loppor och löss – något som lätt drabbar en om man bor på samma ställe hela tiden och kan erbjuda en varm och gossig miljö. Att se en grävling sätta sig på rumpan och klia magen var betagande. Eller de få gånger man fick se ungar – lekfulla som alla mårddjurs ungar.

Ofta drog dom iväg snabbt från grytet för att besöka dasset kanske och så för att leta mat. Jo, grävlingar har dass – speciella ställen med gropar vari man skiter sin lite lösa maräng. En del dass ligger nära grytet, men man kan också hitta dass långt ifrån. För att få veta vilka grävlingar som nyttjade vilket dass gav vi dom strömming med olika färger på små glaspärlor – en färg för varje gryt. Inte farligt – pärlorna kom ut den naturliga vägen. Man kunde se att de nära dassen nyttjades av grytets innevånare, men dass en bit ifrån kunde besökas av flera gryts grävlingar. Troligen var dom släkt med varandra.

Jag skulle skriva en uppsats om detta var tanken och samlade på mig ett rätt stort material med grävlingskit konserverade i formalin. I pappaskar. Jag hade dom i källaren i huset där jag bodde.  Så bidde det slut med killen jag sambodde med och jag flyttade – och lämnade mina grävlingskitar åt sitt öde. Inte glömde medvetet, men det blev liksom aldrig av att jag hämtade dom.

Jag undrar om dom finns kvar….

Alla morgnar är inte lika bra, men med djur är dom i alla fall olika. 

Australien är en fantastisk kontinent. Med en unik fauna och flora, trevligt folk och mysiga upplevelser både i städer och på landsbygden är det ett perfekt resmål, som allt fler skandinaver upptäcker. Inte bara ungdomar – backpackersfolket.  I och för sig är kontinenten rätt vansinnig också. Bränder med en förgörande hetta, regn utan slut, stormar, giftormar, skitfarliga spindlar, dödliga maneter, männiksoätande krokodiler mm mm. Vi har en bekant i Canberra vars hus brann ner för något år sedan – inget blev kvar. Eukalyptusträdens ångor gör att elden bara exploderar.

Jag har haft förmånen att besöka landet två gånger – båda resorna genom jobbet. Första gången var en resa med riksdagens jordbruksutskott. Det är naturligtvis en massa kontor och möten, men även mycket natur och miljö. Stora Barriärrevet var fantastiskt! Vilken färgprakt! Att se det på TV är häftigt – att se det i verkligheten är otroligt.

Båda resorna har varit mest på den östra sidan av detta jätteland. Så efter Carls pensionering började vi planera RESAN.

Boken på bilden visade sig vara en guldgruva – i den finns allt, båda hiskliga storys och information av alla de slag. Vår resa skulle ha börjat på östra sidan och så ett varv motklocks med Cairns – Barriärrevet – Kakadu – Uluru – Perth – kanske åka med postflyget in i The Outbacks – Canberra och så avsluta i Sidney. Minst 6 månader planerade vi att vara borta. Planerna var rätt detaljerade och vi började få kläm på vad vi inte ville missa.

Så hittade vi gården….. Av resplanerna bidde inget. Det blev hundar, katter och hästar – man kommer ingenstans. Så har det varit i nästan hela mitt liv – djur som  gläder, men begränsar.

I början av februari flyttar en systerdotter till Perth för att plugga. Hon ska vara där i tre år är det planerat. Nu vore det väl attans om vår resa inte blir av!!

Den här bilden är tagen den 7 maj 2009. Underbar, eller hur? Skir vår med körsbärsträdet i blom och björkarna nyutslagna. Det finns en liten föraning av vår i luften idag. Lite dagsmeja och snön rasar från taken. Korparna flyger lågt över skogen där de häckar och nötväckan låter. 

Så här fint bor vi. Att vi hittade den här gården var verkligen en slump. Bilderna, som var utlagda på nätet, var hemska. Aldrig, sa jag. Ett äckligt snuskigt loppställe - vill inte ens åka och titta. Såg ut som om en ensam snusgubbe bott där - säkert pisslukt.

Men Carl insisterade, så det fick bli så. Vi fann ett paradis. I och för sig krävdes en hel del jobb, framför allt för hästarna, men numer drar vi oss inte för nåt vad gäller bygge. Jo, vi går inte upp på tak. 

Vår - visst längtar man... Det är mindre än 4 månader till första maj. Vi har en björk, som slår ut tidigare än de andra. Den andra maj brukar den visa små musöron - så välkomna. 4 månader dit. Och i mars kommer gässen och sångsvanarna. Havsörnarna i Balticum, som man kan följa på nätet, börjar restaurera boet. I april kommer lärkor, tofsvipor, trastar och de andra. Härligt!

Ja, ja, det är lite vinter först, men snart är vi där. 

Och sedan kommer den ljuva blomstertiden...

Vi har haft Åsbohöns - mycket trevliga små varelser. Tupparna hade fina färger och var riktiga kavaljerer. På bilden ovan har en tupp hittat ett bär, som han under ivrigt pratande lämnar över till en höna. När tuppen hittat en godsak "frös" han över bytet - lockande med ett energiskt småkacklande. 

Så gjorde han även mot småkycklingar. Så försiktig tupparna var med de små - rörande att se.

Uppvaktningen med burr och kutter var läckert att skåda - rena charmoffensiven.

Ett år hade vi en fasantupp, som höll till i utkanten av hönsflocken. Han kördes inte bort, utan accepterades. Det lustiga var att han hade samma beteenden som tupparna. Han frös och visade mat, han sprätte med vingar och stjärt och uppvaktade hönsen - men han blev aldrig förstådd. Ingen brydde sig. Det var en liten skillnad på sättet - men bara lite. Nog borde väl hönsen ha fattat vad han menade. Några fasanhönskycklingar blev det dock aldrig - trots hans enträgna försök. Trots det stannade han i hönsens närhet en hel sommar - gav sig inte! 

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan - det gäller tydligen fasantuppar också..

Idag får det bli lite nostalgiska vinterbilder från det Södertälje som var en gång.

Skidåkning i Kusens backe är väl i och för sig nåt som sker idag också - men knappast bara med en stav....

Då, när kanalen knappast var mer än ett dike, var framfarten inte möjlig när det frös. Stängt. Så är det aldrig numer - transporter ska fram! Basta!! Då fanns bara förbindelsen mellan östra och västra sidan av stan över svängbron vid torget eller ännu längre norrut vid dåvarande slussen. Och så tanterna, som rodde över förstås. Den tillfälliga vinterbron måste ha varit efterlängtad.

Skridskobana på Maren har jag bara sett på bild - aldrig i verkligheten. Jag minns bana på Katthavet, den lilla sjön som ligger framför Scania. Men aldrig Maren. Åka skridskor mitt i stan - Stockholm ska inte tro man varit först med det - nehej, det var Södertälje!

När Carl och jag var i Costa Rica stötte vi på flera gäng pensionärer, som skådade fågel. Blåhåriga äldre tanter från USA. Dom verkade ha jättekul och reste med en kunnig guide. Det finns fågelresor utomlands även ifrån Sverige. Avifauna har resor runt om i världen, en del hårdskådarresor, andra med lite lugnare tempo. Det roliga med att skåda fågel utomlands är att även den vanligaste fågel är ny. Fascinerande!

Jag måste säga att fågelskådarresor lockar mycket – man börjar ju närma sig pensionsåldern. Men än sitter vi med 10 hästar, 5 katter och 2 hundar. Då är man inte så rörlig precis….Och jobb i 4 år till. Sen kanske… Vi har i alla fall planerat in en slutpunkt för hästuppfödandet. Vi ska – om allt går vägen – ha våra sista föl 2013. Det känns bra att ha satt den bortre parentesen. Sen tar det ju ett antal år innan alla unghästar är sålda. Gamla Spes, 20 år i år, ska sluta sina dagar här. Jag tycker inte om när folk säljer sina äldre hästar. Spes har lämnat 6 föl här och har tjänat ihop till havren under sin pensionstid – verkligen!

Det finns många fågelarter som lockar utanför Sveriges gränser. En artjägare är jag inte – mer fascinerad av mångfalden och skönheten. Dagens bild blir därför en riktigt vacker fågel, släkt med gårdagens blåkråka. Båda två tillhör gruppen eng. roller. Lilac-breasted roller finns i södra Afrika. Den är nationalfågel i Botswana och Kenya, men på vissa platser finns den på hotlistan. Den är så otroligt grann!! Jag såg den i Sydafrika. Den lever i torra områden på stora insekter och mindre djur som ödlor odyl. Bild från Wikipedia.

Här är en länk till fler bilder – alldeles otroliga! http://www.pbase.com/calliedewet/lilacbreasted_rollers 

                             från Wikipedia

Det finns fågelupplevelser man aldrig glömmer. Jag har tidigare berättat om första svarta storken på en fågelskådarresa jag var med om till Lettland 1993. Det ögonblicket var magiskt!

Men det fanns en drömart till – blåkråka. Den har häckat på Fårö, men inte längre. Är egentligen en art som vill ha det lite varmare än vad vi har det i Sverige. Om man tittar på utbredningskartan, så ser man att en häckning på Fårö skulle verkligen vara mycket långt norrut. Det gula är områden där den häckar, det blå där den övervintrar.

                        från Wikipedia

I Lettland fanns den på en lokal. Man förväntade sig ju lite vildmark – något speciellt för denna exklusivitet – men icke! Bussen stannades vid vägen, vi tog oss ner för vägbanken och där satt den på en telefontråd. Inte ett dugg romantiskt. Men så vacker!!! Det blåa är mer slående än på bilderna, som jag lånat från Wikipedia. Den häckade i ett hål i en tall bredvid ett hus. Enligt litteraturen brukar den ta över bohål efter hackspettar. Vi njöt av den någon timme, såg den ge sig ut över den relativt torra ängen och komma tillbaka med stora insekter.

Blåkråkan är stor som en nötskrika och den ser exotisk ut med sin färgprakt – som om den inte riktigt hörde till dessa norra breddgrader. Det blå, det blågrå, ryggens rödbruna och vingspetsarnas svarta skapar häftiga kontraster.

                       från Wikipedia

Att den här situationen blev speciell handlade inte bara om blåkråkan. Jag for med ett gäng fågelskådare från Uppsala och i turen, som var på en vecka, ingick buss, lokal guide och en kvinna, som lagade maten. Fältmässigt.

När vi njöt blåkråkan som bäst kom busschauffören rusande och skrek på guiden. Det blev tumult. Längst bak i bussen satt nämligen var matmor – livlös. Hon bara satt i sätet rätt upp och ner och hade till och med en äppelbit i munnen. Det var som om någon bara blåst ut ett ljus. Det visade sig att i gruppen fanns två läkare och en sjuksköterska. Men trots snabba insatser fick dom inte liv i henne – hon var död. En relativt ung kvinna, ca 40 år. En ambulans kom, konstaterade att hon var död och bara lämnade oss. Man tog inte in döda människor i ambulansen.

Så där stod vi, ett gäng skärrade fågelskådare ett par mil från Riga med en död kvinna i bussen. Det var en mycket absurd situation. Hon lades i mittgången, fick en filt över sig och så klättrade vi in i bussen och körde mot stan igen till närmaste sjukhus där vi efter en massa diskuterande och argumenterande fick dom att ta hand om henne.

Den här händelsen påverkade naturligtvis gruppen – vi kom närmare varandra. Och det blev små restauranger istället för fältkök. Det tog ett tag innan den tryckta stämningen försvann - av naturliga skäl.

Resan avslutades med ett besök vid hennes grav.

Så min första – och hittills enda – obs av blåkråka är alltså mycket speciell. En händelse jag aldrig glömmer.