Regeringen får berättigad kritik för passiva kommentarer under revolutionen i Egypten. Man försvarar sig med att man vill prata genom EU. Man frågar sig – varför då?

Sverige var en stark röst till stöd för förtryckta folk förr. Vi hade en enorm status hos många människor och sågs med rätta som ett land som vågade göra sin röst hörd. Här hemma ironiserades ofta över detta – men kom man utomlands var det ingen som ironiserade. Man högaktade Sverige!

Jag var i Sydafrika en gång med riksdagens jordbruksutskott. Vi började bli lite trötta på det program, som ambassaden fixat åt oss. Som politiker ville man ju träffa ANC och höra om det politiska, men nåt sånt var inte inplanerat. Så vi var några som insisterade på ett sånt möte och då lyckades dom fixa det – för oss som höjt rösten. Inte för alla….

Så vi for under strikt bevakning till ANC:s högkvarter i Johannesburg. Staden ansågs lite farlig och ambassadens folk var påtagligt nervösa. Mötet var oerhört intressant! Vi fick möte en ärrad kämpe och en ung kille. När vi skulle lämna byggnaden såg vi ett bord med souvenirer med anknytning till ANC. Det drog vi – till ambassadtjänstemännens fasa. Vi berättade att vi kom  från Sverige och reaktionen från dom som stod och sålde var otrolig – stor värme, alla visste att Sverige vågat stödja kampen och en tacksamhet som förvånade strömmade emot oss. Sverige hade gjort skillnad.

På samma sätt i Palestina. Det stöd vi gav då – då Sverige förde en egen utrikespolitik – var oerhört uppskattad. För att inte nämna Palmes tydliga ställningstagande mot USA:s krig i Vietnam. Då var jag ung och tyckte att Sverige borde gjort mer – men vilken skillnad mot idag.

Vi får höra av Bildt – denne självsäkre man – att man anser det bättre att EU uttalar sig. Det anses större. Visst, men det är bara det att det 1. Tar tid och 2. Blir rätt utvattnat innan alla stater kommit överens om vad man ska tycka. Och under tiden går dagarna och till slut känns uttalandena lite senkomna… Bryr man sig – egentligen?

Har Sverige blivit en liten region i EU utan egen röst i världen? I och för sig kan man med rätta påstå att den riktigt aktiva eran var under Palmes tid. Det fanns lite kvar under Karlsson, men Göran Persson orkade väl inte se annat än sin egen förträfflighet. Utrikespolitiken dog – det var viktigare att stå och ta emot dignitärer och se stor och landfaderlig ut. Och nu är allt main-stream – utslätat och andefattigt utan ideologi…

Jag skulle vilja tillbaka till den tiden då Sverige vågade stå på de svagas och förtrycktas sida i världen. Saknar idealismen och rättrådigheten, solidariteten och engagemanget. Vill känna att landet har en egen stark röst. Vill kunna räta på ryggen och vara stolt över Sverige.