Alla inlägg under februari 2011

Av Gudrun Lindvall - 16 februari 2011 10:20

Jag ska berätta lite om en soldat i släkten. Han föddes som Pehr Ersson år 1772 i Wästra Wingåker i Södermanland. Han var min mormors farmors farfar.

Västra Vingåker var en socken dominerad av bönder – inte några få stora herrgårdar som andra socknar i Sörmland. Fattigt! I den här socknen kom både vaccination mot smittkoppor och skola för allmänhetens barn igång senare än i grannsocknen Östra Wingåker. Fler spädbarn verkar dö och nöden verkar större. Det är i Västra Vingåker centralorten Vingåker ligger.

Pehrs far Erik är skomakare i Arfwidsstugan i Wiks rote precis utanför själva Vingåker – eller kanske kallades det kyrkbyn på den tiden. Eriks morfar hette Arfwid och både han och  Eriks far var skomakare – 3 generationer samma yrke på samma plats. Förmodar att det var han som byggde torpet.

Men Pehr väljer en annan bana - han tar värvning år 1791 och flyttar till Wiks soldattorp – han blir dragon. I och med kontraktet kunde han och Brita Larsdotter gifta sig samma år. Brita är soldatbarn från socknen. Hennes far stupade på Åland 1790. Eftersom soldater ofta tar namn efter roten eller torpet blir Pehr dragonen Pehr Wik i Wiks rote. Pehr kommer att tjäna kronan i 35 år och bevista 6 krig (!). Soldatänkan, Britas mamma, inhyses.

Det är inte ovanligt att man flyttar mellan soldattorpen. Soldaten skulle ju försörja sig på det lilla torpet och man får förmoda att förutsättningarna för det var bättre på vissa ställen än på andra. Dessutom kunde rotebönderna vara mer eller mindre snåla – på vissa ställen fick soldaten verkligen strida för att få det han skulle ha i form av underhåll osv. År 1806 flyttar familjen till Östra Vingåker och soldattorpet Skirsnäs. Östra Vingåker söder om Katrineholm är en socken helt dominerad av några stora gods – Claestorp och Beckershov i södra delen där Skirsnäs ligger. Kanske var förhållandena från roten bättre här. Godsen månade om ”sitt” folk och soldathustrun kanske kunde tjäna lite extra genom jobb på godset periodvis. Soldattorpet finns kvar.

Här bli Pehr soldat Pehr Sten med soldatnummer 2. Soldaterna brukade heta Sten på det här torpet. Den soldaten, som tidigare tjänstgjort i roten, får avsked. Noteringar säger att han har dåliga ben och skickas hem från Pommern. Inte nådigt – det gällde att hålla sig frisk och rask… Roten hade 3 månader på sig att ersätta den förre soldaten, annars kan man få böta till staten.

Det var inte ovanligt att soldattorpen var fulla med ungar – Pehr och Brita fick 6 barn, som samtliga når vuxen ålder. Men ingen av sönerna blir soldat.

Pehr blir gratialist år 1826, 54 år gammal. Runt 50 brukar vara åldern då man slutar som soldat – det slet väl med alla marscher. Man får bo kvar som inhysingar på soldattorpet – det var brukligt om roten var generös. Och så en liten pension från staten, men det krävdes nog att man odlade lite själv för att klara sig. Enligt noteringarna i Södermanlands läns soldatbok har han ”Tjänt väl. Bevistat alla fälttåg”. Man kan också läsa att han är 1.68 lång. Dottern Kerstin flyttar hem till Skirsnäs år 1834, får en oäkta dotter och stannar kvar till föräldrarnas död. Båda dör år 1845, hon i slutet av oktober och han i början av december, båda 72 år gamla. 


 


Av Gudrun Lindvall - 15 februari 2011 13:05

            


Min släkt är inte så märkvärdig precis. Inga adliga, inga stora skandaler och inga brottslingar. Vanligt enkelt hederligt folk som strävat på. Man kan utläsa att vissa hade framgång i slitet, andra inte. Någon verkade ha svårt med spriten och fick straff för det. En fick slita spö, varför vet jag inte – men ska ta reda på det. En var sexman, det vill säga förtroendeman i bygden. Några flyttade, men de flesta bodde i bygder där släkten fanns.

Man kan säga att släkten följer tiden mycket väl. Det finns drängar, torpare, en hel del skomakare och soldater.  Man kan lätt kan följa dom i husförhörslängderna under 17-och 1800-talen. När industrierna kom i mitten av 1800-talet var man på hugget i det nya – flera av familjerna var bland de första att ta anställning.


En gren jag har kollat lite speciellt är min mormors sida. Den släkten finns i Östra Wingåkers socken strax söder om Katrineholm ända fram i moderna tid. Kyrkböckerna är intakta och jag kan hitta folk ner till sent 1600-tal. Dessutom finns mycket skrivet av amatörforskare i bygden. Mastodontverket Östra Vingåker – en sockens historia innehåller oerhört mycket information. Den här socknen är mycket dominerad av några stora gods där Claestorp spelar största rollen. Under godset fanns massor av gårdar, torp och småstugor.


                                    


Under mitten av 1800-talet sjöd samhället av den nya tiden. Det byggdes som aldrig förr – järnvägar, industrier, städer och bondgårdar. År 1862 invigdes järnvägen i Katrineholm och en ny ort blev till. Tidigare centra som Stora Malm med superegendomen Ericberg och Floda med den pampiga kyrkan tappade i betydelse. Industrier började växa upp vid den nya transportleden.

Katrineholm blev stad först 1917 – då bodde här 6 615 människor. Att namnet blev just Katrineholm berodde nog på att några tyckte det var vackert. Den gård där stationen kom att ligga hette Stensätter – kanske inte riktigt passade för en blivande stad. För övrigt hette Katrineholms gård Fulbonäs, men det var för flera hundra år sedan.. 

Nåväl. Adelsmännen i Wermbol ville också tjäna pengar på det nya. Det fanns traditionella industrier som järnbruk, stenbrott, sågar och kvarnar i området, men man ville större. Värmbols bruk – med nya stavningen – såg dagens ljus. Ett antal Lewenhaupt och en von Post satsade den enorma summan av 100 000 riksdaler för att bygga en pappersmassefabrik. Granskog fanns i massor och man ägde fallrätten i sjösystemet.

Hösten 1872 stod fabriken färdig och man höll en invigning med kungligheter och – vad som sägs – en rejält blöt invigningsfest. Kung Karl XIV:s bror prins August var huvudtalare och lär ha blivit väldigt bundis med soldat Tackt under natten..

Så började man ragga folk – inte så svårt. Både min mormors far familj och mormors mors familj kom redan första året. Fredrik Eriksson, mormor Annas farfar, med familj hade tidigare varit torpare i södra Östra Vingåker, men var född ett stenkast från de nya fabriken på gården Backa.  Pehr Lundberg, Annas morfar, hade varit mjölnare och sågare i socknar i närheten. Den familjen hade rötter i södra Sörmland och Östergötland. 

Familjerna var bland de första att rekryteras till det nystartade trämassefabriken. Lönen var både i kontanter och i natura. Arbetstiden var 12 timmar, kl 6-18 eller kl 18-6. Det berättas (sockenboken) att det första lutbadet, som släpptes ut i Djulösjön, dödade all lax i sjön. Folk samlade upp och torkade den till grisfoder. Sedan dess har det inte funnits lax i sjösystemet, vad jag vet. Bruket luktade illa (merkaptaner, det var ett sulftabruk) och man sa under åren 1872 till 1939, då verksamheten var igång, att det "luktade Vermbol."

Livet var ingen dans på rosor precis. Man bodde i dragiga arbetarbostäder med utedass och säkert i vissa fall löss. Men av Fredriks 6 söner, som når vuxen ålder, kommer 3 att jobba på bruket, en blir skomakare på stället och två emigrerar till Amerika. En återkommer i början av 60-talet. Båda döttrarna blir kvar i bygden, en gift med en arbetare på bruket. Fler av barnen med familjer bodde i längan på bilden nedan – Båsenberga hette den. Tyvärr borta idag. 


            


Fabriken finns kvar – delvis. Här är idag massor av småindustri och annan verksamhet.


Av Gudrun Lindvall - 14 februari 2011 13:07

Kul, tycker jag, och så är det ju aktuellt med Egypten...


Av Gudrun Lindvall - 13 februari 2011 09:51

För någon vecka sedan gick det ut en upprop på Facebook om valpar, som behövde en amma. Det har löst sig – ingen oro.. Då kom följande underbara story på vännen Lisbeths blogg. Hoppas det är ok att jag publicerar den här, men den är så fin. Håll till godo. Har förtydligat Jeanitas ord lite för er som inte är inne i hundsnacket:

”Vill som uppfödare dela med mig av en erfarenhet
när det gäller att vara amma.

Min dalmatinertik
hade varit skendräktig i en månad: svält motion ingenting fungerade. Fick ett samtal kl 23 en natt - tre små keeshundsvalpar hade levt på vätska under huden
i tre dagar. Dom hade kolik och mjölkersättningen gick rakt igenom.
Tveksam – skulle det kunna gå? Min dalmatiner, en stor tik på 30 kg med jättespenar efter en 9-valparskull för 1 år sedan och dessa pyttevalpar.
Tikens uppfödare ville försöka och sa: Vi duttar lite parfym på nosen på tiken
och på valparna när dom kommer.

Valparna kom efter 1 timme i en frysväska - små
våta råttor på runt 150 g.
Alla uppfödare vet att mjölken inte kommer utan
att valparna suger och trampar flera minuter och
det skulle dessa små aldrig kunna göra, små och svaga som dom var.  Men min fina tik visste vad som behövde göras. Det första
hon gjorde var att slicka valparna så att dom
fick bajsa och kissa och blev tysta. När jag skulle lägga till dom till spenarna så hände något så underbart
- hon låter mjölken droppa alldeles själv, så det var
bara att öppna munnarna på valparna och proppa på.
Dom fick bara in halva spenarna i munnarna, men
magarna fylldes och allt var bara lycka.

Vid 5-tiden på morgonen skulle valparnas matte åka
hem och böjde sig ner för att klappa tiken, men
en lyft läpp och en hel blottad tandrad hejdade henne. Budskpaet var glasklart -  ta
inte mina valpar!

Det blev en underbar tid, inte ens hennes egen
dotter fick komma in i köket på 6 veckor.
Svältperioden var också över och hon fick nötfärs
och äggulor den morgonen.

Ni som har något liknande, var inte rädda, tikarna
är klokare än man kan ana.”


            


Visst är naturen underbar! Hörde av grannen att en kalv sugit igång en kviga… Minns två valpkullar hos en borderterrieruppfödar där gammalmormor ville hjälpa till och så hade valparna tre ammande mammor. Alla låg en en stor låda och vem som diade vem var inte så noga. Våra katter Plupp och Tussan fick ungar ungefär samtidigt. Vita Tussan fick 6 och mörkbruna Plupp bara en, men dom la vi i en låda och systrarna delade lika på bestyren. Finns det något ljuvligare än kattungar förresten?


              

Av Gudrun Lindvall - 12 februari 2011 10:36

                             


Det lyckades! Fredliga demonstrationer lyckades fälla diktatorn Mubarak. Vi har följt hela utvecklingen på den utmärkta engelskspråkiga TV-kanalen Al Jazeera och hade turen att se det korta meddelandet, som vice president Suleiman levererade i går kväll. Underbart! Hur hans egna roll ser ut framöver framgår inte, men makten ligger nu hos militären, som vid flera tillfällen bedyrat att man avser att fullfölja utvecklingen mot fria val och demokrati. Snabbt. Man har ingen yrkesarmé i Egypten, utan allmän värnplikt.

Men i ett land där ingen opposition fått förekomma under 30 år tar det naturligtvis tid att få förutsättningar för val på plats. Det viktiga nu är att Mubarak har avgått. Hans tal på torsdagskvällen, som även det sändes på Al Jazeera, var förfärligt. I och för sig såg han inte lika diabolisk ut som i det första talet för någon vecka sedan, men tonen var fadern till sonen – von oben – mycket obehaglig i det läge som var då - oförskämd! Tydligen hade det inte gått in att såväl fäder som söner, döttrar och mödrar  fanns på torgen i de olika städerna. Ibland är det högt till toppen och att en våldsam härskare hamnar så högt upp att ingen vågar berätta som det är, är inte ovanligt i historien.  Att Mubarak lär vara världens andre rikaste man – i ett land där många lever mycket fattigt – är naturligtvis anmärkningsvärt. Nu har schweiziska banker fryst hans tillgångar, får vi veta . God för minst 60 miljarder dollar, om det är sant vet jag inte, men att pengarna behövs för att bygga landet är helt klart. Det är där dom hör hemma.

Egypten har en fantastisk historia – en högkultur som fallit. Läs vidare på Wikipedia tex. Måste erkänna att jag aldrig varit speciellt nyfiken på landet, men efter detta måste man ju besöka Tahrirtorget i Kairo. Se platsen. Att demonstranterna lyckades hålla hela demonstrationen fredlig imponerar och att de på så kort tid lyckades organisera med kontroller av folk som skulle in på torget, få dit mat och förnödenheter och till och med fältsjukhus likaså. Så vad som än händer i fortsättningen så vet detta piskade folk numer att det går att resa sig. Att det finns en inre styrka och sammanhållning – en stark självkänsla. Och det vet andra förtryckta folk också…

Jag måste slå ett slag för Al Jazeera – en otroligt informativ TV-kanal. Vi har hört intervjuer med folk från alla hörn – utländska forskare, inhemska forskare, Muslimska brödraskapet, politiker, experter och jag vet inte vad. I början kände man sig alldeles överväldigad av alla information och allt prat, men vilken otrolig mängd information! Något sådant finns verkligen inte i Sverige och vi har stundtals varit rejält besvikna på svenska nyheter. Här är länken http://english.aljazeera.net/watch_now/

Det är svårt med förtryck i den nya tiden med nätet. Ett öppet nät utmanar verkligen makten och har använts på ett fantastiskt sätt i Egypten.

Senaste nytt: Mubarak sägs ha lämnat Egypten och finns i Förenade Arabemiraten.

Kommentarer välkomnas!


                         



Av Gudrun Lindvall - 11 februari 2011 09:41

              


Vi hade höns under några år. Eftersom vi ville ha tåliga höns som kunde gå ute, bo i bod utan annan värme än isoleringen i väggarna och som ruvade så valde vi en lantras. Den ras vi föll för var åsbohöns, en liten höna med massor av färger – lik vikingahönan i storlek. Jag har tidigare skrivit om våra höns här på bloggen. Vi gillade dom skarpt! Man förstod varför ägg hör till påsken. Våra höns hade ett värpuppehåll under vintern och kom igång igen när ljuset kom tillbaka. Kan tänka mig att det var fest förr när äggen kom. Pannkakor och bakverk, omeletter och stekta fina ägg. Eftersom våra gick ute och åt gräs var gulorna verkligen gula!


Min syster blev inspirerad och vi delade med oss – vi hade alltid kycklingar och ungdjur. Jag minns hur vi kom med hönsen och inkvarterade dom i det som tidigare varit ett litet stall. Klara, en av systerdöttrarna, var ca 4 år då och hon tittade storögt på hönsen. Så frågade hon:

- Vad äter dom?

- Allt möjligt, sa jag. Torrfoder, insekter och maskar.

Klara stirrade stelt framför sig och så kom det:

- Stackars maskar!


Idag kan man köpa ägg från höns, som går ute och får ekologiskt foder. Ekoäggen är inte mycket dyrare än vanliga ägg och om sanningen ska fram har priset per ägg sjunkit oerhört sedan 50-talet. Ägg är undervärderade som snabbmat – innehåller mycket protein och så fett som ger mättnad. Hönorna ovan är från eko-producenternas hemsida www.ekoagg.se.

Köp ekoägg – det är hönan värd!




Av Gudrun Lindvall - 10 februari 2011 07:33

              


Gotska Sandön är fantastisk. Jag har varit där några gånger och varit lika fascinerad varje gång. Men det var länge sedan – senaste besöket i mitten av 80-talet.

Då kunde man ta sig till Gotska Sandön på två sätt – antingen från Nynäshamn eller från Fårö. Att det gick båt från Nynäshamn hade speciella skäl, nämligen följande:

En gång blev de boende på ön isolerade i en storm. Det var dessutom dimmigt och ingen vågade försöka ta sig från Fårö och ut till ön. Tiden gick och man förstod att de boende på fyrstationen nog började få brist på nödvändiga förnödenheter. En skeppare bestämde sig till slut för att göra ett försök och styrde kosan norrut mot ön från Fårö. Det här var en mycket egen man – en riktig sjöbjörn med stor pondus. När de närmade sig ön beordrade han sitt manskap att sätt på kitteln och laga en rejäl gryta ärtsoppa. Och de kom fram efter mycket möda – oerhört välkomna och ärtsoppan var som en skänk från ovan. Kaptenen sågs som en hjälte och efter den bravaden fick han tillstånd att under resten av sitt liv transportera turister till ön – något som innan varit förbehållet gotlänningarna.

Den här kaptenen körde whiskey på vintern och turister på sommaren. Han behandlades med stor värdighet av sitt manskap –  teater? Vet inte, men en mycket servil och säregen man var han. Ett år åkte jag med sista turen från ön och fick åka med hela vägen till Södertälje, där jag bodde då. Kändes som en ära.

Gotska Sandön ligger som en oväntad pärla mitt i Östersjön. Ön är mest tallskog, men på vissa ställen finns lummiga små lunder med lövträd som oaser. Massor av sällsynta insekter och spännande fåglar gör ön till ett eldorado för ”natursmygar” som jag. Strändernas gulvita sand och grågröna strandråg kontrasterar vackert mot det klara vattnet, som skiftar i olika turkosa och blå nyanser. En gång blåste det upp och det var sagolikt vacker. De vita gässen bröt så fint mot denna milda färgprakt.

Här såg jag säl i det fria för första gången. På långt håll såg jag att det fanns något vid Säludden. Jag gick in bakom sanddynerna och smög mig riktigt nära – så häftigt! Ensam med naturen – en verkligt avstressande upplevelse, som jag aldrig glömmer.

Gotska Sandön har flera fyrar – eller i alla fall hade. En fyr rasade ett år minns jag. Finns det kanske bara en nu? Vet inte. I alla fall kom första fyren i mitten av 1800-talet, men det har bott folk på ön under lång tid före det. Ön är svårnavigerad med förrädiska vandrande sandrev, lätta att gå på. Ett år låg en fin havskryssare – dyrare modellen – på en stranrevel och ett annat år en stilig motorbåt. Flera vrak visar att detta inte hör till ovanligheterna och ön har varit tillhåll för vrakplundrare – även i sen tid. Petter Gottberg stod inför rätten för detta 1817 efter att gods, som han försökte sälja, känts igen. Skeppet Cerberus af Greifwald hade gått på en revel. Gottberg erkände och fick 28 dagar på vatten och bröd samt skamstraff. Han satt i stock utanför Fårö kyrka den 21 december samma år. Han påstods även ha mördat sjömän för att komma åt laster, men om det är sant eller inte vet ingen. I Gottbergs lada, som finns kvar på ön, lär det i alla fall finnas kulor i de tjocka stockväggarna.  Mer om detta och annat kan man läsa på denna länk www.gotskasandon.se. Här kan man också få veta allt man behöver veta för ett besök. Ser att det går att resa från Nynäshamn eller Fårösund.


                           


Gotska Sandön har också varit militärt intressant och att vissa delar av ön inte riktigt stämmer med kartan blev jag varse en gång, då jag helt plötsligt var helt lost – vilse! En rätt obehaglig känsla för en som alltid har koll på VAR. Det var att ta sikte på solen och så traska på i tallskogen. Ön är ju rund och så småningom kommer man ju ut till stranden. Det var en skön känsla att se havet..

Om du vill se bilder från ön kan jag rekommendera Birger Svantessons hemsida  www.birsva.se. Birger har också skrivit böcker om Gotska Sandön – förälskad i ön som alla andra, som besökt den.


               


Av Gudrun Lindvall - 9 februari 2011 09:54

                                   


Ljuset återvänder! Solen går upp allt längre åt öster. Härligt! Snart vår - längtar.


Jag vill rekommendera denna blogg: http://gardener.blogg.se/

Här finns underbara trädgårdsbilder - idag från De Badande Vännernas trädgård i Visby. Mmmm..

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17
18
19 20
21
22 23 24
25
26 27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards