Alla inlägg under februari 2011

Av Gudrun Lindvall - 8 februari 2011 14:13

Vissa djur älskar barn - andra inte. Nadja tillhör den första skaran - Märta den andra. Nadja blir alldeles till sig om hon ser ett barn och vill nästan för väl. Det gäller att barnet inser att hon inte är farlig. Efter ett tag brukar hon lugna ner sig och leker oavbrutet på ett alldeles förtjusande sätt. Man ser att hon är uppfödd med ungar och kånkades på redan som liten valp.


       


Kolla hennes smile! Hon har en verklig högtidsstund. 

Inte bara hundar utan även hästar vet att barn är små. En bekants lille son reste sig genom att klättra på en av faderns hingstars bakben, när han stod i stallgången. Hingsten stod som fastvuxen!

Nedanstående bild har Carita Sundström tagit och den visar också denna förtjusning och omtanke, som är så rörande att se. 


       


Den här märren är fullkomligt medveten om att barnet är litet - en mänsklig fölunge man ska vara rädd om. 

I Södertälje var vi inackorderade på ett ställe där familjen hade en autistisk son. Han hämtade vilken häst som helst i hagen fast han bara var runt 10 år. En gång kom han med en av de största stona och en häst stod uppbunden i stallgången. Gustaf lyfte på repet på ena sidan och kröp under - och den stora hästen gjorde likadant. Den bara följde med fast det egentligen inte var möjligt.. Och ingen av hästarna gjorde nåt för att hota eller sparka varandra. Vi som såg det bara gapade - tur att inte ägaren, som var mycket petig med sina hästar, såg det.

Jag tror att vi ofta undervärderar djuren. Det finns mycket mer i ett djurs huvud än vi tror.  

Av Gudrun Lindvall - 7 februari 2011 16:47

            


Förr levde folk på landet och i byar. Idag finns inte många av dom byarna kvar. De skiftesreformer, som genomfördes i Sverige med början av 1749 och under de kommande 150 åren slog sönder den gemenskapen, men de skapade också betydligt bättre ägarförhållande. Efter många arvsskiften var tegarna ofta smala remsor, svåra att bruka. Många tyckte nog att det var skönt att slippa byns ständiga närhet - man blev mer privat med gårdarna åtskilda och arbetsgemenskapen kunde man ju ha ändå - om man ville.


                


Brukningsmetoderna har verkligen förändrats de senaste 50 åren. Vare sig hässjor eller sädesskylar finns längre, men jag minns ett år på 70-talet, då vi hässjade hö eftersom regnet inte ville ge sig. Räddas det som räddas kan var mottot. 


              


Man förstår att det var mumma för smågnagare med dessa sädersskylar och därmed för hermeliner, rovfåglar och andra som lever på dom. Och för sparvar, som levde av spillet. Dessutom fanns det ogräs och inga sprutgifter, vilket gjorde att insektssamhällen fanns intakta och utgjorde mat till alla insektsätare. Den biologiska mångfalden var betydligt större då - såväl antalet arter som antalet individer.

Men livet var fysiskt påfrestande, både för kvinnor och män.           

       

Idag är maskiner så dyra att ett samarbete mellan bönder åter är aktuellt. Här i bygden är det bara några, som har maskiner för att slå vall och plasta balar, vilket de gör till alla. Några andra delar inte bara maskiner, utan jobbar ihop. Till vår stor glädje har så gott som samtliga lagt om till ekologisk drift här och de få som inte har det spruta inte i alla fall. Måtte fler följa efter!  

Av Gudrun Lindvall - 6 februari 2011 11:02

Idag får man nyheter direkt via nätet. Vi sitter uppkopplade hela dagar just nu och ser bilder direkt från Tahrirtorget i Kairo via nyhetskanalen Al Jazeera. Live! Färskare än så kan nyheter inte vara.

Förr tog det lång tid för nyheter att nå fram. Ridande kurirer tog veckor. Först med radio och TV kunde vanligt folk få nyheter snabbt. Innan radion kom gjorde man vykort. Nedan vid invigningen av nya Södertälje kanal 1924.


               

Ofta var vykortet märkt med datum för händelsen som nedan då gamlagamla badhuset i Södertälje brann ner år 1903.


           


Men även mer vardagliga händelser förevigades på vykort som nedan - en översvämning i St. Mellösa i  Södermanland år 1910.


            


Klicka på bilderna för att se dom större.  

Av Gudrun Lindvall - 4 februari 2011 23:04

                           


Det här är Tara Joy. Henne ägde jag under några år och sålde under stormen Gudrun. Hon är den underbaraste häst jag någonsin ridit, men jag hade nog inte ens åkt och provridit, om jag sett bild på henne innan jag for. Hittade henne på annons i Ridsport. Hon hade fullblodspappa och Irish Draught-mamma. Irish Draught var lite tunga irländska hästar med kallblod i. Hennes pappa hette Ballinvellaxx.. Morfar hette King of Diamonds och var känd som producent av hästar med mycket hopp i. Just att korsa King of Diamonds-döttrar med fullblod var vanligt på Irland, där Tara var född. King of Diamonds var klassad som en internationellt högt rankad hopphingst inom aveln under åren 1990-2001. Efter honom fanns massor av söner och son-, döttersöner – mer än 40 - verksamma inom aveln, många avelsston och mängder med fantastiska hopphästar ända upp till VM och OS. Det fanns en liten smula fullblod även i King of Diamonds, hans morfar var fullblod.


             


King of Diamonds var, som ses på bilden ovan, en relativt tung fux med långt huvud med bläs. Precis så såg Tara ut. Kortbent och lite tung med lång rygg och lite korta ben. Han präglade sina avkommor. Nedan Eddie Macken på Carroll´s Royal Lion och Rodrigo Pessoa på Special Envoy, båda framgångsrika tävlingshästar. Samma långa huvud och bläs. 


                    


Jag for alltså ända till Skåne för att provrida henne. När jag klev av tåget och satt i bilen lämnade killen, som skulle sälja henne, över bilder på henne. 

- Va, sa jag. Hade jag fått dom här innan jag for hade jag aldrig kommit.

- Lugn, sa kille. Säg inget förrän du suttit på henne.

Så provred jag och fastnade direkt!

Tara var en känslig häst med underbara kraftfulla gångarter. Man satt på ett fullblod, ingen snack om saken, även om kroppen sa något annat. Galoppen var stor, mäktig, snabb och vägvinnande. I skritten jobbade hela hennes kropp och man satt som i en gungande hängmatta. Man kunde rida henne på sytråd och hon lydde minsta vink. Vilken underbar häst! Även om man tyckte att man red kort kort galopp red man ifrån dom flesta. Jag hade aldrig tidigare och kommer aldrig att rida en sån häst igen. Älskade henne!!

Tara kom som unghäst till Sverige för att bli hopphäst, vilket hon blev med framgång. Hon gillade inte karlar och visste hur man gjorde för att komma loss om man visste. Jag fick med ett stigbett när hon kom och en gång såg jag henne resa sig över en man och hota med framhovarna. Hon slet sig några gånger när man ledde henne i grimma, men aldrig om hon hade bett i munnen.

Jag minns hur jag en gång red rakt in i en flock fasaner – gården födde upp såna och satte ut. Vi kom i galopp och helt plötsligt flög det fåglar överallt. Klart att hon skuttade lite, men svarade direkt på en smackning och bara fortsatte. En gång klev en älg upp några 10-tal meter ifrån oss. Hon tittade bara, sen var det klart och hon fortsatte. En tuff brud. Och som hon hoppade! Kvick i fötterna som attan och med en perfekt teknik. Jag kunde rida in i studsserie byggd för ponnyer och hon bara snattrade igenom. Visste precis var hon hade fötterna och var hon skulle hoppa av. Supersäker.

Jag sålde henne till avel efter att en bakfot börjat krångla lite. Annonsen kom precis under stormen Gudrun och jag blev uppringd av en kvinna, som visste precis vem hon var och gjorde sig stora besvär för att kunna kontakta mig under stormen. Hon ville absolut ha henne! Då var hon dräktig med Quite Easy, en fin hoppförärvare, och fick en fölunge, som tidigare ägare senare köpte som mycket ung. Nu är hon borta efter att ha fått livmoderframfall några dagar efter sista fölet. Ingela, som hade henne, berättade hur Tara en gång visade sin unge och en till hur man hoppar. Hon drog varv efter varv över hindret på ridbanan och ungarna hängde med.

Att Tara var en begåvad häst råder ingen tvekan om – en unik individ jag är glad att jag fått möta och lära känna. Tyvärr har jag nästan inga kort på henne. Nedan med en son, som tyvärr förolyckades.  


  

Av Gudrun Lindvall - 3 februari 2011 13:43

                  Bild Wikipedia


Lettland är – eller snart ”var ”– ett paradis för biologisk mångfald. Jag har tidigare berättat om landet här på bloggen – en stor population av svart stork finns här och när jag besökte landet 1993 såg vi blåkråka.

Skälet till den stora biologiska mångfalden, som inte bara innehåller massor av arter utan också många individer av allting, är naturligtvis att den ursprungliga miljön finns – eller fanns - bevarad. Dessutom var Lettland stora fiskexportörer till Sovjet och här finns massor av fiskdammar. Jag minns ett tillfälle då en havsörn flög in över en damm och hundratals änder lyfte – mäktigt. Vi såg inte bara svarta storkar i våtmarkerna – svarttärnor, vitvingade tärnor och dubbelbeckasin sågs och hördes. Massor av änder och massor sångare i vassarna.

Men de orörda skogarna med sin mångfald av träd – olika sort och i olika åldrar – gav också en förutsättning för en mängd fåglar. Som de sjöng! Lundsångare, mindre flugsnappare, gärdsmygar och allt man kan tänka sig. I mängder! Jag trodde att kungsfiskare var en kräsen typ, men inte här – den fanns i alla biotoper, till och med i diken i odlingslandskap. Vi lite äldre i gruppen fick de-ja-vu-upplevelse. Det var ju så här det var och lät i Sverige förr – i vår barndom!

Men nu hotas denna mångfald.  Jag följer den engelska sändningen av Al Jazeera för att få veta vad som händer i Egypten och helt plötsligt kommer ett reportage om Lettland. Reportaget berättar att skogarna kallhuggs nu. Efterfrågan på trä för såväl snickerier som till pappersbruk är stor och England tar ca hälften av allt som fälls. Man får följa en forskare, som visar kallhyggen i naturreservat – bara skövlat! Inget kvar. Myndigheterna ligger ohjälpligt efter och en skövlad biotop kan ju inte återställas annat än på mycket lång tid. Förlorat är förlorat. Den svarta storken riskeras liksom massor av andra arter.

Så nu sker det i gamla Östeuropa det som skett här och i  andra länder i västra Europa. Urskogarna fälls och ersätts av likåldriga virkesplantage. Arter som svart stork, som kräver en skog med riktigt gamla träd, har inte en chans. Arter som kräver död ved har inte en chans. Arter som lever på insekter, som lever av död ved, har inte en chans. Hela näringsvävar störs och förstörs. Arter försvinner och antalet individer av de som finns kvar minskar. Det sjunger inte som förr om våren. Jag minns slutet av 50 – början av 60-talet. Skillnaden är oerhörd – på så kort tid. Denna relativt lilla förändringen år efter år märks ju inte så mycket. Men ser man en film från 50-talet så HÖR man skillnaden. Det är förfärligt – så här fort går det bara när människan kommer in. Och även arter i jordbrukslandskapet som lärkor och tofsvipor minskar dramatiskt.

Jag är glad att jag fick uppleva Lettland och dess mångfald innan det är för sent – för det är det snart. Det finns en videokamera vid ett bo i Lettland. Förra året häckade inte storken, men 2009 fanns ungar i boet. Jag hade turen att få se en svart stork på besök i boet förra året, men den stannade inte. Undrar om biotopen är skövlad i år.

Människans girighet gör inte mänskligheten rikare – snarare fattigare. Mycket fattigare.

Av Gudrun Lindvall - 2 februari 2011 09:19


Här kommer en historia ur levande livet.

Min systers förstfödda var ett vackert barn. Hon är fortfarande vacker, nu med ett karltycke hon ibland tycker blir jobbigt. Det är inte så kul att gå ut med tjejkompisar och så är killarna bara intresserade av henne…

I alla fall: vid ett tillfälle var lilla Lisa – vi kallar henne så här - med på jobbet. Syster hade ett möte med en inte direkt okänd kulturpersonlighet. Lisa var väl ett halvt år och skötte sig med den äran på mötet – charmade alla. Kulturknutten tittade fascinerat på lilla Lisa. Och så tittade han på lilla Lisas mamma och så sa han:

- Hon måste ha en väldigt vacker pappa.

Ridå!

Samme inte direkt socialt begåvade snubbe fällde ett annat oförglömligt uttalande på ett bröllop en gång. Stod i samspråk med brudparet när en kvinna ur bekantskapskretsen kom in. Då sa kulturknutten:

- Och här kommer Ulla, som NN egentligen skulle vilja gifta sig med. 

Vem han är? Det säger jag inte. Men sant är det. 




Av Gudrun Lindvall - 1 februari 2011 09:32

Idag frångår jag principen att dagens inlägg ska vara någorlunda kort. Inlägget nedan tar 34 minuter - men vilka 34 minuter!! Det är Stravinskys Våroffer tillsammans med en dansgrupp med människor och hästar. Helt fascinerande - har aldrig sett något liknande. Ta dig tid - det är det värt - och njut!!


Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4
5
6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17
18
19 20
21
22 23 24
25
26 27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards