När jag var i Sydafrika med riksdagen träffade jag ett par på en middag, som svenska ambassaden höll. Dom var i min ålder, men hade helt olika bakgrund. Han var färgad – inte svart utan brun – och hon var född i en familj där fadern varit minister under apartheidtiden. Nu var dom ett par – hade träffats i ANC. Han hade suttit i den exilregering, som fanns i London under den mörka tiden. Jag minns inte deras namn.

Hon berättade en rörande historia, som jag vill återge.

Hon tog tidigt avstånd från apartheidregimen och gick med i ANC till sina föräldrarnas stora förvåning och ilska. Diskussionernas vågor torde ha gått höga i det hemmet.

Så dog fadern, Mandela kom till makten och allt fler började ta avstånd från den tidigare regimens politik. Även modern började väl tänka om lite, även om makens minne gjorde det extra svårt.  Mandela hade ju framställts som en terrorist av apartheidregimen – och nu satt han vid makten… Dessutom var inställningen till de vita inte alls fylld av den hämnd från den nya regeringen, som många väntat, utan av någon sorts värme och förlåtelse. Sanningskommissionerna med pastor Desmond Tutu i spetsen gjorde allt för att få människor att berätta, förlåta och gå vidare. Stort, men mycket förvånande för apartheidtidens vita människor.

Dottern ville absolut att modern skulle få träffa Mandela och efter mycket om och men gick modern med på det och bjöds in till en frukost med den store mannen.

Tänk er situationen:  en hustru till en minister från förtryckarregimen och den mest förtalade rebellen.

Det avlöpte mycket väl. Modern blev hänförd – förtjust – charmad av Mandela. Och vågade ompröva sitt och makens liv. Det kan inte ha varit lätt och säkert alldeles omöjligt om maken ministern varit vid liv. Eller kanske tvärt om – den sista vita regeringen tänkte ju faktiskt om och förändrade landet. Kanske var det svårare för modern eftersom fadern dött före förändringen.

Hur som helst – dottern, som berättade storyn för mig, var så lycklig över att modern förstod och faktiskt delade sin dotters ställningstagande. På något sätt gick det väl lättare att leva med en apartheidminister som far när i alla fall modern insett misstagen.

Det sägs att många vita lämnade Sydafrika då ANC kom till makten – man var säkra på att det skulle utbryta massaker av vita. Man tog ut sina besparingar och stack – för några år. Sedan återvände många. Repressionen uteblev ju och borta bra men hemma bäst. Och dessutom kunde många fortsätta leva ett bekvämt lyxliv, precis som före ANC:s maktövertagande. Än finns mycket att göra i landet och även om många många svarta fått det bättre så är inkomstklyftorna ännu stora. Men Rom byggdes som bekant inte på en dag…

Än lever Mandela – mannen som fick vara med om det ingen trodde kunde vara möjligt.