Alla inlägg under mars 2011

Av Gudrun Lindvall - 15 mars 2011 09:01

       


En fågel, vars läte aldrig upphör att fascinera, är storlommens. Så vackert, men samtidigt ödsligt och klagande. Det är på något sätt den nordiska folksjälen – lite i mollton, men kraftfullt och segervisst. Jag är mycket förtjust i skogssjöarnas riddare – den vackra storlommen.

Under min barndom var Mälaren sommarsjön framför andra. Torpet i Enhörna hade gångavstånd till Sundsörsviken. På 50- och en bit in på 60-talet var Mälaren en ren lite skogsartad sjö - hemort för gös och storlom. Storlommens rop hörde försommaren till – inte skrämmande, bara mäktigt. Den fanns alltid där och man tog den för given. Men Mälaren har eutrofierats – blivit allt mer näringsrik – och förhållandena passar inte den lite kräsne storlommen längre. Den vill ha rent och gärna klart vatten, lite skogssjöaktigt.

Så är det med mycket av den biologiska mångfalden. Arter försvinner från gamla ställen och efter några år har det glömts bort att dom fanns där. Nu bor vi i en dalgång där en bäck rätats ut. Jag kan tänka mig att de sankängar, som fanns då bäcken fick meandra naturligt, var fulla av vadare som brushanar och olika snäppor på våren. Nu intet av detta.

Storlommar jagar ofta i sjöar långt ifrån där de häckar och även i flock.  En gång i min ungdom fick jag se ett sådant fiskafänge. I en liten sjö fann vi många lommar och helt plötsligt la dom sig i bredd, simmade snabbt och plaskande framåt allihop mot stranden och så dök dom. Inte insåg jag då att jag såg något unikt, något jag aldrig skulle få se igen.

Vi har storlom i vår badsjö en bit bort. Härligt! I maj är det dags att njuta av dess läte igen – så välkommet. 

Bilden ovan Gunnar Brusewitz.


Av Gudrun Lindvall - 13 mars 2011 10:36

Av Gudrun Lindvall - 11 mars 2011 17:10


När jag var i Sydafrika med riksdagen träffade jag ett par på en middag, som svenska ambassaden höll. Dom var i min ålder, men hade helt olika bakgrund. Han var färgad – inte svart utan brun – och hon var född i en familj där fadern varit minister under apartheidtiden. Nu var dom ett par – hade träffats i ANC. Han hade suttit i den exilregering, som fanns i London under den mörka tiden. Jag minns inte deras namn.

Hon berättade en rörande historia, som jag vill återge.

Hon tog tidigt avstånd från apartheidregimen och gick med i ANC till sina föräldrarnas stora förvåning och ilska. Diskussionernas vågor torde ha gått höga i det hemmet.

Så dog fadern, Mandela kom till makten och allt fler började ta avstånd från den tidigare regimens politik. Även modern började väl tänka om lite, även om makens minne gjorde det extra svårt.  Mandela hade ju framställts som en terrorist av apartheidregimen – och nu satt han vid makten… Dessutom var inställningen till de vita inte alls fylld av den hämnd från den nya regeringen, som många väntat, utan av någon sorts värme och förlåtelse. Sanningskommissionerna med pastor Desmond Tutu i spetsen gjorde allt för att få människor att berätta, förlåta och gå vidare. Stort, men mycket förvånande för apartheidtidens vita människor.

Dottern ville absolut att modern skulle få träffa Mandela och efter mycket om och men gick modern med på det och bjöds in till en frukost med den store mannen.

Tänk er situationen:  en hustru till en minister från förtryckarregimen och den mest förtalade rebellen.

Det avlöpte mycket väl. Modern blev hänförd – förtjust – charmad av Mandela. Och vågade ompröva sitt och makens liv. Det kan inte ha varit lätt och säkert alldeles omöjligt om maken ministern varit vid liv. Eller kanske tvärt om – den sista vita regeringen tänkte ju faktiskt om och förändrade landet. Kanske var det svårare för modern eftersom fadern dött före förändringen.

Hur som helst – dottern, som berättade storyn för mig, var så lycklig över att modern förstod och faktiskt delade sin dotters ställningstagande. På något sätt gick det väl lättare att leva med en apartheidminister som far när i alla fall modern insett misstagen.

Det sägs att många vita lämnade Sydafrika då ANC kom till makten – man var säkra på att det skulle utbryta massaker av vita. Man tog ut sina besparingar och stack – för några år. Sedan återvände många. Repressionen uteblev ju och borta bra men hemma bäst. Och dessutom kunde många fortsätta leva ett bekvämt lyxliv, precis som före ANC:s maktövertagande. Än finns mycket att göra i landet och även om många många svarta fått det bättre så är inkomstklyftorna ännu stora. Men Rom byggdes som bekant inte på en dag…

Än lever Mandela – mannen som fick vara med om det ingen trodde kunde vara möjligt.  





Av Gudrun Lindvall - 9 mars 2011 08:33

Varför uttalas au numer som å? Det började med att August Strindberg skulle heta Ågust Strindberg. Trams! Men det har fortsatt...

I den gamla svenskan fanns många diftonger. Gotländskan har kvar dom - dom glider på vokalerna. Au i rauk till exempel. I norskan finns också diftongerna kvar, tex i skiddrottningen Terese Johaugs namn. Diftongen är det underbara äu. Läckert!

Men i svenskan ska dom tydligen bort. Hörde en person på TV säga "åktion". Vad fan är "åktion"?  Just det - auktion. Vad är det för fånig fisförnäm inställning till språket? Behåll diftongerna!

I alla fall ska vi på auktion idag. Gårdsauktion. Det är årets händelse i bygden - man bara måste dit. Ett arrende ska byta arrendator och gården har arrenderats av släkten i två generationer, så nog finns det prylar. Men den här auktionen är bara bonnprylar - traktorer, hökärror, stolp och prylar man inte har en aning om vad det är. 

- Det finns ju egentligen ingenting man vill ha, sa jag till grannen Ulla, som var här häromdagen och lyfte in silagebalar åt oss.

- Jodå, sa Ulla. Det finns både korv, kaffe och kokosbollar. 

Så bra! Vi ska på auktion! 

Nu är vi hemma och här kommer bilder från "de breda pöjkarnas" auktion. Allt tilldrog sig intresse!


            


Massor av prylar... För många var kaffekön målet...


     



Av Gudrun Lindvall - 7 mars 2011 09:48

Det börjar bli dags för pälsfällning. Somliga islänningar får en riktigt tät och lång ragg, som snart ska bort. I vanliga fall brukar pälsfällningen starta i februari, men denna kalla vinter börjar den först nu.

Det dråsar hår! Det märkliga är att Kettil och Geiri, som går på frigång och ute mycket, har fällt mer än stona, som står på stall på nätterna. Pälsarna är så olika. Geiri, mörkt svartbrun, fäller på nåt sätt omärkligt – pälsen blir bara kortare för varje dag – medan Ketill, ljust gul palomino, har långa strån och uppskattar skrapning.

Numer finns nämligen en högst förnämlig pälsskrapa. Den ser ut så här:


                   


Den säljs av en firma som heter Lillhästen i Stav och kan varmt rekommenderas. Kan köpas via nätet för endast 150 kronor. www.lillhastenistav.se är adressen.

När man ser den är det obegripligt att den kan få med sig så mycket päls utan att man sliter det minsta. Första gången jag fick den i min hand kände jag mig närmast lurad, men så började Garún fälla – långhårig vit – och det var ett formidabelt under. Resultatet var över all förväntan och dessutom tyckte hon mycket om behandlingen. Hon tillhör inte riktigt dom lättflörtades skara, kan man säga.. Den lär även fungera på hundar.

Nu kan jag inte tänka mig att vara utan denna pälsskrapa – nästan lika oumbärlig som skruvdragaren.

Titta här:



Av Gudrun Lindvall - 5 mars 2011 19:45

                 


Idag har det verkligen varit en våraning i luften. Gulsparvarna räknar till sju och grönfinkarna kvillrar. Mesarna har redan sjungit ett tag. Vi har både gammaldags talgoxar som säger ti ti tiii och mer moderna som nöjer sig med ti tii. Det påstås att den tvåstaviga är vanligare i bullrig stadsmiljö, men fan tro´t.

Det börjar bli dags att tömma fågelholkarna. Vi har ett antal och jag för noga anteckningar över hyresgäst och häckresultat. Kul att kunna följa över åren. Vi har haft nötväcka nästan varje år i en holk. Det märker man direkt när man öppnar – det dråsar nämligen ur tunna barkflagor och hur man än försöker får man det alltid över sig. Ett år hittade jag ett bålgetingsbo i en holk – förvånande.

Det var ofta jag som gjorde jobbet även när jag bodde med föräldrarna. På sommarstället hade vi tre holkar och de beboddes nästan alltid av svart-vit flugsnappare. Varje mes som försökte fick sina fiskar varma – inte en chans. Här är det mesarna - talgoxar och blåmesar - som dominerar. Ofta hittar jag hår från hästarna och till och med tagel i bobalarna. Jag har sett fåglar, som sitter och plockar gammal päls på hästarna. Svenska oxhackare.

Men att tömma fågelholkar har sina sidor – fågelloppor…. Dom finns kvar över vintern och vaknar till när dom känner värmen och odören av något levande. Man luktar med andra ord fågel. Resultatet brukar bli en serie små irriterande bett, som kliar som attan. Efter ett tag dör dom – man är ju inte fågel… Det är inte så trevligt.

Men att tömma fågelholkar är en härlig och löftesrik vårsyssla – man får ta det onda med det goda och acceptera lopporna.. 

Av Gudrun Lindvall - 3 mars 2011 10:03

Jag har blivit lycklig ägare till en litografi av en konstnär jag varit förtjust i ett tag. Han heter Björn Wessman och gör fantastiska oljor med massor av färg – naturmotiv. Se bara !


                      


               


Nu är det så att dom oljorna kostar långt mer än jag någonsin skulle kunna ha råd med. Men så ibland gör han konst för oss lite fattigare – litografier. Hittat en som tidningen Vi sålde där 500 kr går till Vi-skogen. Den kostar 3 400 kr… Inte så där våldsamt billigt precis, men möjligt.

Så las en litografi ut på Tradera…. Inte Vi-litot, utan en som heter Katedral II. Jättefin. Så här ser den ut.


             


Utropspris 200 kr. Va??  Men med ett reservationspris, som visade sig vara 500 kr. Det la jag i full förvissning om att det inte skulle räcka. På Tradera kan man lägga ett maxbud, som inte syns. Dataprogrammet bjuder upp med bestämda intervall. Jag la ett maxpris på 1 510. Det skedde den 23 februari.

Och nu ska jag berätta hur det fungerar på Tradera. Det kan vara gastkramande spännande, nämligen, och det blev det denna gång. Den 27 kom ett bud på 510, men mitt maxbud fanns ju där så jag ledde auktionen på 520. Sen hände ingenting…

Att jag skulle få litot för 520 kr var ju bara otänkbart, alltså kunde man sluta sig till att det låg några gäddor och lurade i vassen. Just tystnaden var oroande.

Auktionen gick ut kl 22:33 den 28 februari. På eftermiddagen blev jag lite orolig och höjde mitt maxbud till 2 160 kr, men jag var mycket tveksam om det skulle räcka.

Klockan 22:19 vaknade första gäddan i vassen och började bjuda. Buden kom kl 22:19, 22:19, 2:21, 22:22, 22:22, 22:23, 22:25. 7 bud på 6 minuter alltså. Den gäddans sista bud var 1 521 kr, men mitt maxbud klarade attacken.

Den sista minuten attackerade det verkliga proffset. Under den sista minuten la den budgivaren 4 bud och var väl säker på att få litot. Men tiden talade för mig. Det sista budet den budgivaren hann lägga var 1 760 kr, och så PANG var tiden ute och litot mitt för 1 785 kr. Spännande så man höll på att få hjärtsnörpet! På mindre än en kvart steg priset från 520 till 1785 kr!

Man kan ju tycka att det är galet att ge så mycket pengar för en bild, men eftersom Tradera är fantastiskt har jag sålt för motsvarande de senaste veckorna – sånt som bara stått i skåp och hyllor. Så man kan säga att jag bytt prylar – soppterrin, några böcker, fina men oanvända bestick mm mot ett fint lito. Inte illa! 

Av Gudrun Lindvall - 1 mars 2011 09:40

En gång för länge sedan…

Ja, det var rätt länge sedan – närmare bestämt nån gång  på 70-talet. Vi letade bete åt våra hästar, jag och en kompis. Hittade en annons och for för att titta. Det visade sig vara en rätt speciell gubbe, som hade några fullblod och som hade plats för fler i hagen. Han var som sagt lite egen – stor och tjock – men vi fick förtroende för gubben och körde dit våra hästar.

Gubben, som hette Erik, var ett fynd! Han hade görkoll på våra hästar hela sommaren och det var nog så att det petades i dom en och annan godbit.

Erik hade en långhårig schäfer, som han tävlade lydnad med – högt upp i klasserna. En jättefin och supertrevlig hund. Minns tyvärr inte vad hunden hette. Den gick alltid lös, foljde husse som en skugga och lydde villigt och glatt minsta vink. Att han avgudade sin snälla husse var inte att ta fel på – dom var ett team. Tanken hade väl varit att det skulle ställas ut och så, men den här blev alltså långhårig.. Fick bli bruks och lydnad istället. Erik berättade om ett tillfälle, som jag ska återge.

Det var lydnadstävling på brukshundsklubben. Vovven var med förstås. Ett av momenten var att lägga hundarna som var med i klassen i bredd och så skulle dom ligga kvar när förarna försvann och bli liggande tills domarna kallade förarna tillbaka. Ingen match för vovven. 

Erik blev så nöjd med sin vovve, som låg så fint när han kom tillbaka och blev mer än förvånad när han fick 0 !!! på momentet. Folk skrattade glatt och Erik förstod ingenting. Men följande hade hänt:

Så fort förarna försvann stack vovven som en pil från apellplan, rätt in i köket där han snodde åt sig en macka, så blixtsnabbt ut igen, la sig på plats där han skulle ligga och avnjöt macken i godan ro. Allt fixat och färdigt då husse dök upp igen. Inte ett spår av något odågigt. Där låg en så lydig - och skenhelig - vovve och viftade på svansen. Hej husse, här ligger jag som du sa att jag skulle.

Vad gör man? Man kan bara konstatera att det där måste ha varit väl planerat av vovven. 10 +poäng för finurlighet och viss känsla för humor… Dom som såg det fick sig ett gott skratt och en kul historia att berätta. Så även jag. 

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2011 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards