Tibasten blommar. Det är lika stort under varje år – att en kal buske helt plötsligt så tidigt på våren får en så överdådigt flor. Och doftar gör den – en riktig fjärilslockare. Årets första nyvakna nässelfjärilar uppskattar det första målet mat och besöker den.

Tibast (lat. Daphne mezereum) är en sällsynt buske i naturen – så sällsynt att den är fridlyst. Den är dessutom mycket giftig – såväl bark som blad och bär. Namnet mezereum kommer från ett arabiskt ord som betyder döda. I litteraturen talas om njurskador, kräkningar, allergiska reaktioner och smärtor. Så se men inte röra är det som gäller alltså. Busken blir inte så stor – max 1,5 meter.

Eftersom tibasten både är vacker och framför allt blommar så tidigt på våren grävs många buskar upp för att bli prydnadsbuskar i folks trädgårdar. Det är säkert därför vi har en också. Den finns vild på ett ställe på våra marker och jag ser då och då grannar som står och tittar lystet på små tibastungar. Vår stora buske fanns här innan vi flyttade hit. Men numer har vi tre buskar. De andra två står inte precis där man skulle valt att plantera dom, utan är spontansådda. Dom får stå där.

Tibastens knoppar studeras noga av oss på våren. Är den på väg att slå ut? Vissa varma vintrar kan första blommorna komma i februari, men annars är tidigt i april det normala. Ett år fanns det någon blomma hela vintern – men det var före de kalla snörika vintrarna vi har nu. I år kom första blommorna för en vecka sedan ungefär och varma dagen i måndags var nog buskens finaste dag i år. Nu börjar redan de ljusgröna bladen titta upp ovanför blommorna och det brukar betyda att blomningen falnar.