Man börjar komma i den åldern när man minns hur det var förr….

En sak jag inte trodde att jag skulle få uppleva är den uttunning av biologisk mångfald, som sker. När jag läste zoologi i slutet av 60-talet hade miljödebatten just startat och en väckarklocka, Rachel Carssons bok Tyst vår, hade kommit. Hon förutspådde en minskning av såväl antal arter som antal individer och i takt med ökande kemikalieanvändning främst i jordbruket lät det ju troligt – på sikt. Men knappast under min livstid – nog borde man ta varningssignalerna på allvar och tänka om. Eller? Man betade utsäde med kvicksilver och fick en ordentlig lektion i ekologiska följder. Men man lärde inte läxan – sen kom DDT, PCB, flamskyddsmedel och mängder med bekämpningsmedel i jordbruket. Man kan se att nästan alla jordbrukets fåglar är hårt trängda och – här kommer det – förändringen är så dramatisk sedan slutet av 60-talet, då jag började skåda fågel, att jag märker en stor skillnad. Dramatisk skillnad!!

Redan då började storspovens flöjtande spel bli ovanligt i Mellansverige, men på Gotland fanns det fortfarande många. Men inte nu längre. Från Mellansverige är arten borta och på Gotland finns bara några enstaka par.  Har man tur kan man höra den på flytt till Norrland. Kornknarren, förr vanlig, finns vissa år, men bara några enstaka individer.

Och nu är det sånglärkans tur att försvinna. Man räknar med att det finns ca 30 % kvar jämfört med på 50-talet. Det var då jordbruket började ”moderniseras”.

Skillnaden är förskräckande!! Förr svirrade hela rymden av lärksång om våren, så många att det var svårt att särskilja olika individer. Sången fyllde hela nejden. Det är inte en förskönande bild – så var det. Nu hör man någon enstaka individ – om man har tur.

Egentligen är det inte så konstigt. Skälet är jag övertygad om stavas biocider – livsdödare. Förr sådde man säden, sedan lämnades fältet ifred innan skörd. Det fanns olika ogräs och insekter i det – mat för lärkungar. Idag sprutas det – både mot ogräs och mot insekter. Man kör i fälten med stora maskiner – titta på körspåren i sommar – där har det sprutats. Det blir ingen mat kvar för de ungar, som inte krossats av traktorhjulen. Dött. Sedan spelar det ingen roll att dagens biocider kallas lågdos. Egentligen är det så att de är så mycket giftigare och effektivare på att döda att man behöver en mindre mängd – som om det skulle vara bättre…

Men egentligen är det inte bara jordbruksmarkens fåglar som minskar. Även vanliga fåglar som lövsångare, bofink och vissa mesarter blir färre. På en resa i Lettland 1993 fick vi svenskar en påminnelse om hur det var – så många individer av allt. Som det sjöng! Vi kände igen det – så var det förr i Sverige.

Under förra årets sträck vid Falsterbo räknade man bara 4000 sånglärkor – en bråkdel av vad som varit vanligt förr. Det verkar som om försvinnandet accelererar. Hur många år tar det innan ännu en art är borta från Mellansverige? Så passa på att försöka höra lärkan i år – om några år kan det vara för sent. Dagens generation saknar inte storspoven för dom har aldrig hört den. Kommer morgondagens generation att sakna sånglärkan? Saknar du ortolansparven, som aldrig lyckades komma tillbaka på riktigt efter kvicksilverkatastrofen? Har du ens hört den nu så sällsynta fågeln? Det är det här som är så otäckt med förlusten av biologisk mångfald – efter några år känns det ”normalt” att arterna är borta. Men det är det egentligen inte.

Jag sörjer min ungdoms fågelsång. Inte trodde jag då att skillnaden skulle komma så fort – i min livstid….

Lyssna här på sånglärkan – eller ännu bättre – sök reda på en ute i naturen och njut av den livsbejakande sången. 

          Foto: Steve Dahlfors från SOF:s hemsida

Första morgonen med rödvingetrast i dungen – en säker återvändare.  Rödvingtrasten är en fågel jag aldrig hört talas om innan jag lästa zoologi – och ändå så vanlig. Man räknar med att mellan 1 – 2 miljoner par häckar i Sverige. Allmän med andra ord, ända upp i fjällkedjan där den ofta är en karaktärsart – hörs överallt. Den är så anonym att Linné faktiskt missade den och trodde att den var en skum taltrast. Men rödvingtrasten ser inte ut som en taltrast. Den är mindre, har en distinkt teckning med ett ljust band över ögat och så är den röd på sidan och under vingen. En mycket vacker fågel i sin enkelhet, vår minsta trast.

Att Linné missade den kan möjligen bero på att den låter mycket olika beroende på var man hör den – den har distinkta dialekter. Ungarna lär sig sången av sina föräldrar. Så är det inte hos alla fåglar – det vanliga är att sången ligger genetiskt. Här i Mellansverige är sången ett antal fallande toner, som avslutas med ett kort babbel. Men på andra ställen kan sången vara stigande. På vissa ställen, som här i Mellansverige, är sången mjuk, men på andra är det en hårdhet i tonen. Så här under flytten kan man hitta flockar med individer med mycket olika dialekter på väg till olika ställen norrut. Som nybliven skådare hände det att man jagade en underlig sång för att ”bara” hitta en rödvinge..

Rödvingtrasten kommer alltså ungefär nu och man kan hitta stora flockar. Den flyttar på natten och ger då ifrån sig ett mycket typiskt sugande pip i den svarta natten – det gäller att ha koll på dom andra. Den kommer tidigt till Sverige och flyttar sent. Ännu i november kan man höra pipet i skyn. Jag minns hur imponerad jag blev när Peller Palm, en legendarisk zoolog som jag hade som lärare på universitetet, pekade mot skyn och utropade ”Rödvingetrast!”. Lite frostig natt, bäcksvart - november.

En påsk tillbringade vi på Gotland och det var precis i rödvingtrastens flyttid – hela trakten genljöd av trastgnissel och sång. Mycket vårligt. Den kommer samtidigt som en annan av mina favoriter – rödhaken. Och även den har jag hört nu på morgonen.

Rödvingetrasten äter allt – maskar, insekter, bär och frön. En generalist som kan anpassa sig till omständigheterna. En överlevare. Den häckar på eller nära marken, får upp till 7 ungar och kan om det är gynnsamt även få fram en andra kull.

Här kan du höra sången: 

 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3275&artikel=2777792    

       Foto: Steve Dahlfors från SOF:s hemsida

Wille Windhoek har fått nya kompisar. Han har fått gå väldigt länge med mamma, men nu är det slut med det. Mamma Kimberley har åkt för att komma igång med arbete igen – mammaledigheten är slut. Nu ska hon inte bara ridas utan förhoppningsvis säljas.

Så i fredags kväll baxade vi över lillpojken till grabbarna. Eftersom han inte blivit ledd förut så var det lite trixigt. Att ha grimma på var ingen nyhet alls, men att lämna det trygga invanda stallet och gå över gårdsplan till ett annat stall tog emot – men det gick med lite övertalning och så var det lite spännande…

Första natten fick han stå inne med grabbarna för att nosa lite. Lilla Wille tuggade så fint och talade om att han var liten. På lördagsförmiddagen försvann mamma från gården och mitt på dagen var det dags att träffa grabbarna på riktigt – lite nervöst.. Men det gick över förväntan och framför allt Geiri blev mycket förtjust i den lille – den här ska man ta hand om. Lille Wille tillåts allt – ta över matho till exempel. Äta hö från samma tuss. Allt går för sig – både Geiri och Ketill är kanonsnälla. Visst ropar Wille fortfarande lite efter mamma, men det kommer ju inga svar…

Bättre då att inse att man numer är en del av grabbflocken och göra som dom stora pojkarna. Geiri 3 år och Ketill 2 år är islandshästar och ser rätt grova ut bredvid den spindliga Wille Windhoek, som är connemaraponny, just nu i kraftig tillväxt och inte så vacker. Men lugn – en dag kläcks den vackra prinsen..