Hjulet uppfanns 3500 år före Kristus, dvs för 5500 år sedan. Det måste ha varit en revolution – nästen större än datorer... Sumererna var först – de bodde i det vi nu kallar Irak. Tvåflodslandet var en högkultur på den tiden. Helt plötsligt ökade människors rörlighet och möjlighet att transportera gods, även om kameler och andra bärare fortfarande fyllde en viktig funktion, framför allt i sandiga trakter. Och gör så än idag faktiskt. Hjulförsedda vagnar kräver ju lite hård yta.

Hjul med ekrar kan man se på bilder från Egypten för 4000 år sedan. Att nyttja hjul så – till vagnar dragna av djur – har varit människans sätt att färdas under hela historien – utom de sista hundra åren. Hästarna har med tiden blivit större, men tekniken var densamma. Det är rätt fantastiskt att tänka sig om man ser det i ett långt perspektiv. Naturligtvis kom förbättringar och förändringar, men skillnaderna i levnadssätt från generation till generation var förhållandevis små. Avstånden var långa och ytterst få människor såg andra länder. För dem som skulle långt fanns skjutshåll där man kunde byta hästar – ett system som för många som skulle hålla hästarna kändes påtvingat.

Idag vill vi tillbaka till lokala marknader och tycker att transporterandet gått till överdrift. Då var den lokala marknaden självklar – och begränsande. Många lastade sina produkter på hästdragna kärror och for till närmaste torg. Färskare och mer lokalproducerat kunde det inte bli. En bit in på 1900-talet fanns det gamla sättet att leva kvar.

Men inte nu längre. Samhället har förändrats helt under 1900-talet. Det gängse sättet är borta. I den nya tekniska tidsåldern har de tusenåriga traditionella sätten att leva ingen plats. Om någon från 1700-talet damp ner här nu skulle inte mycket gå att känna igen. Men en 1500-talsmänniska skulle nog klarat av att leva på 1700-talet. Nu har hjulet blivit bil, tåg och flyg. Avstånden har krympt och så gott som alla har besökt andra länder. Att äta mat från andra sidan jorden ser vi som självklart. Vi tär otroligt mycket mer på jorden än vad det gamla samhället gjorde. Vårt sätt att utnyttja hjulet är inte uthålligt. Nej, jag vill inte tillbaka till det gamla – jag skulle vilja att teknikframstegen snabbt tog ett kliv in i ett långsiktigt hållbart samhälle. Lämnade det ohållbara sättet vi har idag till historien.

De enda som kör häst idag är de som har det som hobby. Dom flesta bruksvagnar har skrotats. Ett och annat järnskott hjul kan kanske finnas kvar som utsmyckning i trädgården. Vi har ett hjul med järnekrar – kanske har det suttit trä eller något annat runt det – vet inte. Stort och fint är det. Kraftigt järn. En del prylar finns kanske kvar i lador och uthus, där de bara står. Så är det hos oss – en släde finns kvar, några skaklar och stora huvudlag. Inga ardennerhästar finns i hagarna numer på landet. Dom fanns faktiskt kvar i min barndom på 50-talet, men dom var väl dom sista.

Bonden som bodde här saknade hästar alldeles förfärligt har hans barn berättat. Att slakta sista hästen var svårt – mycket svårt. Dom var så glada – säljarna – att det skulle bli hästar på gården igen och trodde att deras far skulle glädja sig i sin himmel. Kanske han håller en vakande hand över våra islandshästar – vi har peppar peppar haft ytterst få problem och skador. Man får skicka en tacksamhetens tanke till Carl Andersson.