Jag - liksom en hel värld – älskar Nelson Mandela, mannen som gjorde det omöjliga möjligt.

Idag fyller han 93 år. Stort grattis!

Följande story skrev jag på bloggen den 30 mars 2010. Den är värd att upprepas:

Jag har alltid försökt ”smita” några timmar då jag varit på konferenser – den där tiden när dom andra shoppar loss. Senast i Sydafrika gjorde jag likadant och fick tag på en lokal ornitolog, som jag skådar fågel tillsammans med. När man är ny i ett land är ju även de vanligaste fåglarna en ny upplevelse och det är bara så kul!!!

Den här gången hittade jag en ung man, som jobbade på ett företag, som sålde naturupplevelser för en blygsam penning – mycket billigare än de andras shopping – jag lovar!!

Vi kom naturligtvis att tala om befrielsen från apartheid. Hans föräldrar hade varit liberaler och lite aktiva så där i utkanten. Men man hade naturligtvis tjänstefolk – svarta. De bodde i ett mindre hus i utkanten av tomten. Hon tog hand om huset, matlagningen och andra innesysslor. Han tog hand om trädgård, bil och dyl utomhus. Skillnaden i livsstil och standard var givetvis himmelsvid.

Mandela beskrevs av den styrande regimen som en terrorist, som man som tur var höll i fängsligt förvar på Robben Island. Man förklarade, att om han kom till makten skulle det bli blodbad på den vita befolkningen.

Så, berättade killen, började det komma rykten att president F.W de Klerk hade träffat - och till och med förhandlat! – med ”terroristen”. Folk fattade ingenting! Detta skedde under 80-talet. De Klerk hade bestämt sig – Sydafrika skulle bli en icke rasistisk demokrati. 1990 frigavs så Nelson Mandela och – som det sägs – den vackraste sagan ur verkliga livet, som någonsin berättats, tog sin början. Världen fick en man att älska! 1994 hölls allmänna val och ANC tog över.

Det blodbad, som man hade sagt skulle ske, kom inte. Istället inleddes en försoningsprocess där biskop Desmond Tutus sannings- och försoningskommission gjorde underverk. Eller – gjorde det omöjliga möjligt. Människor bekände, pratade, grät, förlät och lovade varandra att gå vidare i livet i fred. Ett känslosamt mastodontarbete. Att det lyckades är ett under!!

Min fågelskådarkille berättade, att hans föräldrar bjöd sitt tjänstefolk på middag en kväll. Det hade naturligtvis varit omöjligt före apartheidregimens fall. Man åt och han berättar att alla var lite besvärade över situationen. Så satte man sig framför TV:n och då var det som om allt bara lättade. När dom tittade på varandra så såg dom att alla fyra satt och grät. Tårarna bara rann – över sorgen för det som varit, av lättnad över att förtrycket var över och över det stora som skedde. Tack vare Mandela och hans och Desmond Totos enorma förmåga att hela ett söndrigt land. Att få människor som min fågelguides föräldrar att våga ta steget – att räcka ut handen och erkänna att det som varit hade varit så fel.

Visst är det en fantastisk och rörande berättelse? Man ryser! Jag frågade om de svarta blev kvar som tjänstefolk. Jo, dom bodde och arbetade kvar, berättade han. Dom hade ju bott där hela livet! Naturligtvis blev det aldrig som förr igen. Det blev mycket bättre!

 

Vicke

18 juli 2011 09:27

ja, det är en man som är värd att hyllas, ha en fin dag nu

http://samhalletifokus.bloggplatsen.se

 

Karla Sand

18 juli 2011 11:23

GRATTIS Nelson Mandela!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Viktor kommer - på cykel!Ett par dagar innan skolan skulle börja igen kom Viktor till Ekeberga på cykel. ”Har du cyklat ända från byn mitt i vintern!” utropade Linas mamma. ”På stora vägen?!””Nej, jag cyklade gamla vägen...

Fyrverkeri är häftigtMärtas föräldrar kom till nyår. Då flyttade Märta till stugan. Det var lite trist, tyckte Lina. Det var så roligt att ligga och prata och fnissa på nätterna. Dom sov båda två i Linas rum. Sov och sov förresten. Första natten sov ...

Äntligen jul!På annandagen skulle Märta komma. Det var nästan så att Lina längtade mer efter det än efter julafton. Märta skulle komma med tåget, så dom skulle hämta henne i stan. Det var pirrigt! Tänk om hon inte var med eller hade gått av på fel st...

 Får jag följa med dig hem?”Ska vi åka till Ekeberga nån gång?” frågade Viktor otåligt i skolan en dag.”Ja, i vår tänkte jag,” sa fröken.Åh, inte förrän i vår! Det var ju inte ens jul än! Skulle det dröja så länge innan Viktor...

Snart är det julKattungarna började bli riktigt stora. Alla hade fått nya hem utom Gustav och Misan. Dom bodde mest i lagården, men nu när vintern kom hände det ofta att dom kom in i huset. Det satt en kattlucka i ytterdörren, så dom kunde komma och ...