Ett av mina första lite knepiga ärenden sedan jag blivit ordförande i Miljö- och hälsoskyddsnämnden 1988 var ett djurskyddsärende. Man hade från förvaltningens sida försökt få en äldre man att sluta med kor under ett antal år. Sättet var inte vidare sympatiskt, tyckte jag. Man hade lagt flera förelägganden med krav på dyra ombyggnader, gödselplatta mm. Nu var det så att den här gubben nog hade lite pengar, så han hade byggt det som krävts. Och korna hade man kvar. Nu ville förvaltningens djurskyddsinspektör få slut på detta en gång för alla. Han ansåg att korna var för magra vintertid och att det hela var lite 1800-tal. Jag bestämde mig för att följa med på en inspektion.

Vi kom ut till en äldre man, gammal hemmason, som blivit kvar. Visst var det 1800-tal. Små kor med små juver, som levererade lite, men absolut prickfri mjölk. Inga mastiter - friska som nötkärnor var dom. Mjölkbilen stannade eftersom man ändå åkte förbi, men en sån liten mängd brukade Arla inte bry sig om. Lagården var rätt omodern, men egentligen utan andra fel än någon spik som stack ut. Fodret var finflurigt – ingen konstgödsel användes. Det var alldeles klart att det inte skulle räcka över vintern. Jag fattade nån sorts tycke för gubben. Han levde på potatis och mjölk, hade utedass och ville inte släppa in oss i huset. Att han hade djuröga och levde med sin kor var helt klart. Det var dom han hade – inget annat.

Det blev stopp på trakasserierna från kommunen. Han fick ett föreläggande att högtryckstvätta lagården och ett sista datum för det – inget annat. Veckan före det datumet  ringde han mig och var så bekymrad – ladusvalorna hade inte fått ut sin ungar än och hur skulle det gå om han skulle högtryckstvätta?

- Vänta du med tvätten tills ungarna lämnat boet, sa jag, helt emot alla regelverk. Men va fan!

Vi såg till att hans grannar ”tappade” lite foder så han hade över vinter – LRF ställde upp. Han kom in på ett föredrag vi hade och verkade nöjd med livet och korna mådde bra.

Så gick några år och en dag ringde han till djurskyddsinspektören och berättade att han ville sluta med korna, men att han inte kunde se dom gå upp i slaktbilen. Kunde vi kanske hjälpa honom? Om vi såg till att korna kom på bilen så kunde han vara hemifrån den dagen.. Så blev det.

Den här historien lärde mig mycket. Den lärde mig lite ödmjukhet och att djurskyddslagen handlar både om djuren och djurägaren. Den handlar inte om att jävlas med folk som har djur, utan att se till att djuren har det bra. Hjälpa till om det behövs. Se, inte bara djuren, utan även människan som djuren tyr sig till. Utgå ifrån att djurägaren vill sina djurs bästa, för det vill dom allra flesta. Idag får man en känsla av att inspektörerna tror att djurägare är ”onda”, men det är fel. Vi som har djur tycker om dom.

Jag vet inte om gubben lever längre, men han gav mig en tankeställare och ett sätt att se på djurskyddet, som följt mig sedan dess.

Som myndighetsperson måste man vara snäll.