Jag jobbade på en gård utanför Gnesta hösten 1975 – och då menar jag jobbade.. Stället hade uppfödning av halvblod och köttdjur – charolais och hereford och mixar av dom.

Jag jobbade ensam – något jag aldrig vill göra igen. Man blir knäpp av det.

I alla fall så hade familjen fina hästar och nötkreatur på huvudgården och på en liten utgård, där jag hade min häst tillsammans med några amkor och kalvar. Båda gårdarna låg vackert, huvudgården med utsikt över hagar och sjö. Jag hade ett rum i källaren.

Maken, låt oss kalla honom S., reste i läkemedel och hustrun jobbade som sjukgymnast. Dottern var på dagis, så om något hände var jag helt solokvist på dagarna. Jag hade ingen direkt vana vid nötkreatur och hade definitivt inte den respekt man bör ha för ungtjurar med horn. Insåg jag så småningom. Lagården var halvmodern utan automatisk utgödsling – man körde blöt koskit på skottkärra. Gödselhögen hade inte blivit tömd det året, så det var backe upp på hal planka, sväng och så tippa. Skitjobbigt är ordet!!

Dom hade haft en tjur på frigång under sommaren, men han hade dött strax innan jag började. Den hade varit lite vresig… Jag var så glad att jag slapp göra hans bekantskap. Egentligen var det ju hästarna jag var intresserad av – inte nötterna.

Varje dag stack en av ungtjurarna hornet i rumpan på mig. Spjälorna till foderbordet var trasiga just där. Det blev som en lek – han väntade flinande på mitt motdrag. Ibland dunkade jag till honom i pannan – ibland bara skällde jag på honom. Om en ungtjur kan le så gjorde han det.

En dag kom slakteribilen för att hämta tre bamsar, som var mer än färdigvuxna. Då – när jag såg hur dom vana killarna hanterade stortjurarna – insåg jag att jag nog varit oerhört oförsiktig. Dom där tre var inte heller avhornade, vilket slaktkillarna svor över. Det tog lång tid innan dom fått något för ögonen på tjurarna så att de kunde ledas liksom i blindo upp på transporten. Och där hade jag gått själv i lagården och inte haft nån respekt alls! Leken mellan mig och min lilltjur blev lite mer försiktig i fortsättningen…

Naturligtvis gjorde jag tabbar – en del minns i alla fall jag med viss förnöjelse. Kanske inte bonden ifråga. Här kommer en:

På den tiden fanns inga smarta maskmedelstuber som idag, utan man blandade ett pulver i betfor mm och tryckte in smeten i ett rör, en ingivare, med fjäder som spänts, in i hästmunnen och så – tjong – tryckte man av katapulten och kusen svalde i rena förskräckelse. Det blidde lite fel en gång. Jag drog ut kolven med fjädern, S. fyllde i röret och så – pang! – släppte fjädern. Allt hamnade i ansiktet

på S. Jag kunde inte hålla mig för skratt – det kunde han…       

Det sista jag gjorde på stället var följande:

Jag hade brått för jag skulle därifrån. Kom med traktorn från utgården och skulle köra in den i garaget. Hade gaffeln på i läge långt ner. När jag kom nära garaget tog jag inte ut svängen riktigt, utan det ville sig inte bättre än att gaffeln hamnade under garagedörren – och så såg jag liksom i ultrarapid hur dörren lyftes, blev fri, stod och svajade på gaffeln någon sekund och så föll med ett brak till marken.

Jag kunde inte hålla mig för skratt då heller… Men det kunde S. när jag kom in och berättade om den ”lilla” fadäsen. Och så for jag. Det kan man kalla sorti!