Lera är ett fantastiskt material. Det är den jordart med den minsta storleken på kornen. När jag läste geologi fick man lära sig ramsan lera, mjäla, mo, sand, stenen, grus och berg. Lera ska innehålla minst 15 % partiklar mindre än 0.002 mm. En märklig jordart, som kan absorbera vatten upp till 60-70 % av sin egen vikt. Lervälling med andra ord. Snart är vi där i våra hagar….

Lerpartiklarna kan transporteras långt med vattenströmmar och falla till botten så småningom i lager. Varvad lera finns det gott om i Mälardalen och i landskapen ikring. Eller blålera som den kallas här på grund av färgen. I Enhörna, där vi hade sommarställe när jag var liten, fanns den i tjocka lager och användes i traktens tegelbruk. Stadshuset i Stockholm lär vara byggt av Enhörnategel. Utefter stränderna runt det hörn, som är Enhörnalandet norr om Södertälje, låg tegelbruken tätt och dom små vagnarna transporterade lera från lertagen, som lämnade stora gropar efter sig. Idag är en del vattenfyllda och har blivit fina små fågelsjöar. Vad jag vet finns inget tegelbruk i drift idag, men de två sista – Lina tegelbruk och Sundsviks tegelbruk – fanns i drift i alla fall en bit in på 70-talet. Förfärliga arbetsplatser – hett och tungt.

Leror varierar mycket beroende på de ingående partiklarna. Färgen kan vara allt från vitt till svart över olika nyanser av gult och brunt. Att nyttja leror för bruksföremål är en gammal kunskap och beroende på lera fick föremålen karaktäristiska utseende och det kan användas när man hittar dom. Vasen nedan är från järnålder och hittad på Gotland.

Vår bygd heter Lerbo. Här finns alltså lera. En vinter vadade vi i sörjan och bara hatade den. Att något så hårt och bra att gå på under sommaren kan bli så hopplöst när det regnat mycket är svårt att förstå. Den suger! Men givetvis har den sina fördelar – att den är vattenhållande är inte så dumt under sommaren. Regnskurarna blir liksom kvar i jorden. Vi bor i en södersluttning med ett enormt vattentryck från skogen ovan. Leran spricker i och för sig på ytan, men det växer som attan även när marken på andra ställen ser ut att torka svårt. Men vattentrycket gör också att det visat sig vara omöjligt att göra rabatter – rötterna hamnade i blöta och de stackars växterna trivdes inte. Nu har vi löst det med upphöjda lådor och det verkar fungera alldeles utmärkt.

Mina föräldrar hade nog inte direkt gröna fingrar och tampades med leran. Jag minns att man försökte förbättra den med sand - med dåligt resultat. Sand+lera blir cement. Nej, leran ska förbättras med kalk. Då får man en smulig och fin struktur på den och då är den kanon att odla i. Den blir porös, men har ju kvar sina vattenhållande egenskaper. Så rätt hanterad är den bra, men sörjan i hagarna skulle jag vilja slippa.

Kyla och tjäle, tack!!