Jag fick en alldeles underbar bok i julklapp. Den heter Kor - en kärlekshistoria. Den är utsedd till årets Pandabok 2012 och ges till alla medlemmar i WWF. Köp den!

Boken innehåller massor av underbara kor på foto, akvareller och teckningar. Här får man veta att kor utvecklades i Indien för mellan 1.5 och 2 miljoner år sedan och att kon först tämjdes, eller domesticerades som det egentligen heter, i den bördiga halvmånen mellan floderna Eufrat och Tigris - det som i Bibeln kallas tvåflodslandet. Det här området var en veritabel smältdegel för nyheter - inte bara kon kom i människans tjänst här, utan även vete, korn, ärtor, får, getter och grisar. Man kan säga att den civilisation vi känner uppkom har för knappt 10 000 år sedan. För skrapar vi lite på vår härstamnings fernissa så hittar vi bönder - folk som höll kor. På den här gården försvann de på 70-talet. 

Men redan innan kon domesticerades var den viktig. Uroxen, som dog ut i Europa år 1627, var ett oerhört viktigt villebråd - farlig men viktig. På målningarna i grottorna Lascaux i Frankrike finns uroxar och även på målningen nedan från Tassili n´Ajjer i Algeriet.

Förr fanns kor på alla gårdar. Kon gav säkra livsmedel - mjölk och kött. Den är tålig och saktmodig - en viktig faktor för gott liv. De gamla lantraserna gick på fäbod på sommaren på skogsbete.

Egentligen borde det vara fjällkor på denns bild - ett generellt fel i boken - för mycket svartvita SLB. Fler fjällkor, fjällnära och rödkullor hade ökat mysfaktorn.

Det öppna landskapet har formats av kor. Inga ängar är så blomrika som de mulbetade. 

Kor har funnits i Skandinavien i ungefär 6 000 år. Järnålderns kor var betydligt mindre än dagens - bara 1.10 i mankhöjd. Fodret var magert och en liten ko klarade sig bättre. Under vintern var det löv som gällde - inte så fett precis. Dagens kor är 1.40 eller mer och lever gott på silage. Ute i Europa säger man att vi har kor på hotell under vintern och många bönder söderöver tycker att vi kunde sluta med det och förlita oss på dom istället. Men det blir inte Sveciaost av annan mjölk än den svenska - man har provat. Landskapet nedan håller på att försvinna.

Antalet kor - och framför allt antalet kobönder - minskar hela tiden. År 1950 fanns 267 793 mjölkproducenter - år 1980 var antalet 42 248 - idag finns 5 600 kvar. I genomsnitt fanns 6 kor per kogård år 1950. Idag finns i genomsnitt drygt 60 kor per mjölkbonde. Men mjölkmängden har inte minskat på samma sätt. En ko på 50-talet mjölkade knappt 3 000 kg mjölk per år. 2009 mjölkade korna i snitt drygt 8 300 kg per år. Men å andra sidan blir dagens kor inte så gamla som korna förr, så mängden per koliv varierar inte så stort. Idag krävs produktion och naturligtvis är närheten till korna inte densamma som förr. Mjölkrobot, lösdrift och automatik får dock inte ersätta djuröga - en förutsättning för god djurhållning. Ett varmt intresse för varje individ - finns det kvar?

I boken finns berättelser från människor som har kor och som uppskattar en kos väsen - så ursprungligt men ändå så nära oss genom historien. Ett underbart citat är detta: Blir det inte ensamt i Stockholm, utan kor?

Mina egna erfarenheter av kor? Lite delade. Min mormor blev illa stångad i sin barndom, så hon var rädd för kor och det spillde över lite. Men så småningom började jag hänga i lagården och blev förtjust i en mildögd Yersey. Hon lät mig handmjölka. Ljust beige var hon - mycket vacker. Annars var det SRB - svensk rödbrokig boskap - som gällde. Mina somrar innehöll alltså kor - hur många barn får det idag?

Man kanske skulle äga en ko........