Idag har det verkligen varit en våraning i luften. Gulsparvarna räknar till sju och grönfinkarna kvillrar. Mesarna har redan sjungit ett tag. Vi har både gammaldags talgoxar som säger ti ti tiii och mer moderna som nöjer sig med ti tii. Det påstås att den tvåstaviga är vanligare i bullrig stadsmiljö, men fan tro´t.

Det börjar bli dags att tömma fågelholkarna. Vi har ett antal och jag för noga anteckningar över hyresgäst och häckresultat. Kul att kunna följa över åren. Vi har haft nötväcka nästan varje år i en holk. Det märker man direkt när man öppnar – det dråsar nämligen ur tunna barkflagor och hur man än försöker får man det alltid över sig. Ett år hittade jag ett bålgetingsbo i en holk – förvånande.

Det var ofta jag som gjorde jobbet även när jag bodde med föräldrarna. På sommarstället hade vi tre holkar och de beboddes nästan alltid av svart-vit flugsnappare. Varje mes som försökte fick sina fiskar varma – inte en chans. Här är det mesarna - talgoxar och blåmesar - som dominerar. Ofta hittar jag hår från hästarna och till och med tagel i bobalarna. Jag har sett fåglar, som sitter och plockar gammal päls på hästarna. Svenska oxhackare.

Men att tömma fågelholkar har sina sidor – fågelloppor…. Dom finns kvar över vintern och vaknar till när dom känner värmen och odören av något levande. Man luktar med andra ord fågel. Resultatet brukar bli en serie små irriterande bett, som kliar som attan. Efter ett tag dör dom – man är ju inte fågel… Det är inte så trevligt.

Men att tömma fågelholkar är en härlig och löftesrik vårsyssla – man får ta det onda med det goda och acceptera lopporna..