Carl von Linné föddes i maj 1707 i en prästfamilj i Småland. Fadern hette Nils Ingemarsson Linnaeus och var den som tog släktnamnet. På den tiden skulle ju fadersnamnet finnas i barnens namn, så Carl hette egentligen Carl Nilsson Linnaeus, men Nilsson försvann rätt fort. Fadern var en studerad karl och i och med att han skrevs in på universitetet i Lund tog han namnet Linnaeus. Det togs från växten lind. Modern hette Christina Brodersonia, prästdotter. Det var alltså högreståndsfamiljer i släkten och att ha andra efternamn än son-namnen visade på status. Fadern var mycket botaniskt intresserad. När Carl föddes som äldsta sonen var han kommissarie i Råshult i Stenbrohults socken i närheten av Älmhult. Efter några år blev fadern kyrkoherde i Stenbrohult och det var på prästgården där sonen växte upp. Fadern hade en mycket fin trädgård och det påstås att lille Carl blev tyst och nöjd så fort han fick en blomma i handen.

Det var väl tänkt att Carl skulle bli präst som far och morfar, men hågen låg inte åt det hållet. Det berättas att unge Carl till och med skolkade för att få vara ute i naturen, så han fick bli läkare, något som inte många studerade till på den tiden. I Uppsala, dit han kom 1728 efter ett år i Lund, fick han kända vetenskapsmän som Olof Celsius d.ä och Olof Rudbeck d.y som lärare. Han var en duktig student, som chockade tiden genom att 1729 ge ut en uppsats med titeln: ”Om förspel till växternas bröllop.”

I Sverige kunde man inte doktorera, så det fick ske i Holland. Där publicerades 1735 det som skulle omdana hela synen på naturen, verket Systema Naturae. Här delades naturen in i för oss självklara delar: djurriket, växtriket och stenriket.  Linné lär då ha skapat sitt eftermäle: ”Gud skapade – Linnaeus ordnade”.

Åter hem till Sverige år 1738 för att starta läkarpraktik i Stockholm och gifta sig. Året efter var han en av initiativtagarna till Svenska Akademien och år 1741 kallades han till Uppsala för att bli professor. Han var en mycket social och trevlig man med många vänner och som vann sina studenters hjärtan genom annorlunda undervisningsmetoder – han tog med dom ut i naturen.  

Och så var det det där med växtnamnen.. År 1753 kom hans växtsystematik, den vi använder än idag och som lär bestå. Växterna inordnades i familjer efter utseende – ståndare och pistiller angav släktskapet. Exempel på familjer är familjen Rosacae – rosväxter och Leguminosae – ärtväxter.

Inom familjerna fick varje växt ett släktnamn och ett artnamn, tex Primula veris. Första namnet med stor bokstav, det andra med litet. Det andra namnet säger ofta något om växten. Veris säger att den blommar på våren. Vårlök heter Gagea lutea. Lutea säger att den är gul. Rubra betyder röd och alba betyder vit.

Luktviol heter Viola odorata. Odorata känns igen i det svenska odör, men den här har en verklig vällukt, den luktar violtablett. Styvmorsviol heter Viola tricolor, självklart vad det betyder. Men artnamnet kan också säga var växten lever som i skogsnävans Geranium silvaticum. Silvaticum eller silvatica betyder lever i skog. Då blir det helt plötsligt lite kul att Sveriges kompassfabrik hette Silva – aha skog… Trifolium arvense är harklöver och trifolium betyder förstås tre blad och arvense betyder åker. Många växter har artnamn vulgare – jfr ordet vulgär – vanlig. Linnés egen favoritblomma gav han namn efter sig själv Linnaea borealis. Borealis kommer från latinets boreus och betyder nordlig. Vår linnea växer bara här i nordeen, denna älskliga lilla växt.

Blomlatin är rätt kul. Med lite kunskap säger namnet mycket om växten. Officinale säger tex att växten användes inom medicinen. Maskros är en sån växt, som heter Taraxacum officinale på latin och används fotfarande som läkeväxt.

När jag läste botanik tentade man på alla Sveriges växter – ALLA!– undrar var den kunskapen finns i huvudet. Inte längre tillgängligt idag i alla fall. Man kanske skulle leta i knoppen…