Linné gjorde massor av resor i Sverige – Lappland, Västergötland och Skåne bland annat. Men han var också oerhört intresserad av växter från andra delar av världen och dit skickades hans lärjungar, ofta på mycket farofyllda resor. Flera kom aldrig hem, utan dog i diverse tropiska sjukdomar. På kartan ovan visas resorna – korsen är dom som dog ute i fält. Här kommer några äventyr.

Den förste som skickades iväg var Christoffer Tärnström. Han var något äldre än Linné, en präst med en misslyckad lärarkarriär bakom sig. Han hade hustru och barn, men var mycket angelägen att få resa. Han for till Kina med Ostindiska Kompaniet i februari 1746.  Skeppet hette Calmar och Tärnström följde med som skeppspräst. Destinationen var Kanton och han hade några konkreta uppdrag. Han skulle skaffa en tebuske eller åtminstone några tefrön åt Linné, göra temperaturobservationer, speciellt vid ekvatorn och ta med "lefvande guldfiskar" hem åt drottning Lovisa Ulrika. 

Resan gick bra med passadvindarnas hjälp ända fram till Sydkinesiska Sjön. Men så vände passaden och man kunde inte nå Kanton det året, utan var tvungna att övervintra i hamn på den lilla ögruppen Pulo Condor utanför Vietnam. Tärnström satte igång att botanisera och samla, men plötsligt slutar hans dagbok den 10 november. Han hade insjuknat i en tropisk sjukdom och den 4 december dog han. Han begravdes på stranden. Tärnström var den förste, men inte den siste, av Linnés lärjungar som dog på resa.  Änkan anklagade Linné för att ha lockat ut hennes man på denna vådliga färd, vilket fick till följd att Linné var tvungen att sörja för henne och barnen ekonomiskt. Efter detta skickades bara ogifta män ut i världen av Linné. Han hyllade sin lärjunge genom att uppkalla ett tropiskt växtsläkte efter Tärnström, Ternstroemia.

Det fick inte bättre för Fredrik Hasselqvist. Han var en 27 år då han for och 3 år senare var han död. Så här gick det till:

Hasselqvist var som många av Linnés lärjungar prästson. Född i Östergötland. Han studerar medicin och naturhistoria för Linné och vill så gärna åka till "det  Heliga landet", men avråddes av Linné då hans hälsa inte är så stark. Hasselqvist var emellertid mycket envis och finansieringen av expeditionen ordnades. I augusti 1749 gav han sig iväg. Han kom till hamnstaden Izmir (Smyrna) i Turkiet och via en del strandhugg på några öar i Medelhavet gick färden vidare till Egypten. Mötet med kulturerna i Mellanöstern innebar för honom en kulturchock, speciellt kvinnorna upprörde honom. De var rädda för att visa ansiktet, men visade sådana delar av människokroppen som europeiska kvinnor aldrig lämnade bara. "De var nakna framtill från halsen till midjan" berättar Hasselkvist om kvinnorna på ön Melos, och han tyckte att Egyptens danserskor endast var till för att "reta köttsens lustar".

              Den minoiska ormgudinnan från Kreta från 1000 f. Kr. 

Efter vistelsen i Egypten medförde Hasselkvist en stor mängd naturalier när han kom tillbaka till Izmir, men han var svårt sjuk. Han dog i byn Bodga utanför Izmir den 9 februari 1752, endast trettio år gammal. Hans insamlade material togs i beslag för en stor skuld, men man lyckades få loss det genom ett personligt ingripande av drottning Lovisa Ulrika. År 1752 kom samlingarna till Sverige och Linné for genast till Drottningholm, där materialet förvarades. Han "hisnade vid beskådandet af så många oerhörda saker på en gång".  Hassequists resejournaler och anteckningar sammanställdes av Linné och utgavs under titeln Iter palaestinum eller Resa till det heliga landet (1757) och blev översatt till ett flertal språk. 

En lärjunge med bättre flyt i livet var Daniel Solander. Han lyckades få följa med på James Cooks världsomsegling 1768-1771 med skeppet HMB Endeavour - den expeditionen var den första som besökte Australien och Nya Zeeland. Mer om Solander en annan dag.