Just den dagen då det skulle regna som mest föddes han - Hagrid. Klockan kvart över 11 idag den 25 juni kom han. Mamma heter Vilja från Västra Vegred. Hon är född här hos oss för fyra år sedan. Pappa heter Seidur från Gröna Gången och båda han och Vilja är svarta - och så får vi en fux.. Vi vet att Vilja har en fuxgen eftersom hennes mamma Spes är fux och nu vet vi att även Seidur har en sån gen. Man måste ärva fuxgenen från båda för att bli fux. Hagrid har några vita strån i pannan och om det anlaget kommer från mormor så kommer den vita fläcken att bli större med åren. 

Vilja födde ute i hagen med hela flocken omkring sig. 

Stoet med täcke ovan är mormor Spes och fuxen i mitten är moster Frigga. Den mörka heter Odda och hon älskar alla föl. 

Hagrid är en mycket långbent - MYCKET långbent - och var snabbt på benen och ville hellre knata runt än leta efter mat. Våra fölungar brukar vara mer sugbenägna än vad Hagrid var. Vilja hade inte släppt ner mjölken ordentligt heller, så Hagrid fick lite extra råmjölk från matte. För säkerhets skull - ibland kanske man är lite orolig i onödan...

Den här lille killen kom verkligen i riktigt Islandsväder - stundtals lite regn och ibland en massa regn.. Men dom fölungarna brukar ju klara sig, så vi får förmoda att allt går bra. Mamma Vilja är i alla fall en utmärkt och lugn mor. Nu diar han!

Namnet Hagrid känner alla Harry Potter-älskare igen. Hagrid är Harry Potters snälla stora vän på Hogwarts. 

Maken fyller år idag. Det brukar inte vara så lätt att hitta på present till honom - datorer och sånt köper han helst själv och kläder är bara ett måste. Men så var vi ute hos Gun Haglund, konstnär här i Katrineholm, och där föll maken för en fantastisk skål hon gjort. Den är helt magisk - ljuset liksom förmeras i den. Själva stora skålen är ca 2 dm och den lilla hälften så stor. Var vi än ställer den så skiner den lilla skålen. Underbar!! 

En djurskötare har dödats i varghägn på Kolmården och jag förmodar att många ”tyckare” har synpunkter om vad som skett. Här kommer en till:

Tydligen hade man en flock ynglingar, i och för sig syskon, men i slyngelålder. Kan det ha varit så att det började vara stridigheter inom den flocken om vem som skulle bli ledare? Var dom i åldern då några egentligen borde dragit iväg för att finna ett nytt revir? Kan det ha varit så att djurskötaren, som trodde sig känna sin flock, hamnade i en sån strid och visade sig inte hålla måttet och därmed blev allas gemensamma mobboffer?  Jag vet inte, men tragiskt är det. Att det dessutom spär på varghetsarnas argument mot vargen gör det än mer tragiskt. Precis det tjejen som förolyckades jobbade mot.

Men en sak tycker jag är tydlig: man ska inte ha vargar och varghybrider som sällskapsdjur. Vargar ska vara det dom är – vilda djur – och dom ska ha respekt för människan – så som vilda vargar har. Jag värjer mig starkt emot snacket att dom är så mycket intressantare än ”sönderavlade” sällskapshundar. Den selektion som skett fram till tamhunden har tagit bort det som gör vargen olämplig som sällskapsdjur; signalkänsligheten, som gör att det ibland är jättesvårt att veta vad man signalerat. Den snabba reaktionen, som kan få förödande konsekvenser. Viljan till dominans och testandet.

Det finns hundar där det här finns och jag tycker inte att man ska ha sådana hundar heller. Att kamphundar är både signalkänsliga och reagerar snabbt, ofta utan att varna först, gör att en sån hund kan bli oerhört fel i ovana händer. Men även hos andra raser kan det ibland bli problem. Jag hade en bekant som hade en korthårig S:t Bernhard och förstod först när jag hörde en van instruktör på Brukshundsklubben förklara för ägarna till en stor söt valp, att en sån hund får man aldrig utmana – den ger sig nämligen aldrig - varför hon hade såna problem med den. Min bekant fick ta bort sin – hon var mycket hundvan, men den hunden klarade hon inte. Jag är även skeptisk till hundraser från forna Östeuropa, som påstås ha mycket varg i sig. Varför ska man ha såna hundar?

Men nån vargrädsla finns ingen anledning att ha. Jag hörde för många år sedan en intervju i radio med en gammal samekvinna. Hon berättade hur hon gick över fjället ensam till byskolan. Intervjuaren fråga, om hon inte var rädd för vargen. Samekvinnan blev tyst en stund och så svarade hon att, nej, vargar är inte farliga för människor. Det lät som om hon tyckte att sörlänningen var bra dum…

Det finns fall där varg både angripit och ätit barn. Det skedde i Gästrikland under vintern 1820-21. Så här var det: man hittade 3 små vargvalpar strax före midsommar 1817 och dom behöll man. Det var två hanar och en tik. Tiken hamnade hos fint folk i Hofors i ett hägn. Hon hetsades av ungar och lyckades rymma på hösten 1820. Halvtam och utan att ha lärt sig hur man jagar av några föräldrar angrep hon barn och dödade 10 stycken innan hon sköts i april 1821. Av kyrkboken förstår man att hon åt av sina ”byten”. Fasa i bygden!! Sedan hon skjutits försvann angreppen.

Men hon var alltså ingen vild varg, hon var precis som vargarna i Kolmården människotillvänjd, även om det i tikens fall inte varit positivt med människor. Orädd och utan den normala skyggheten i alla fall. Slutsatsen måste bli: tama vargar ska man ha stor respekt för och helst inte ha alls.

Jag tycker inte att det är självklart att vargarna på Kolmården ska få finnas kvar i livet. När jag var ca 15 år hade vi en mellanschnauzer, som blev knäpp och attackerade mig. Man hade då – inte numer – problem med just det i rasen. Efter det litade jag inte på honom och spänningen mellan oss fanns där. Det fungerade inte. På samma sätt är det med vargarna – vem kan lita på att det inte sker igen? Eftersom ingen var närvarande när de gick till attack förmodar jag att man inte vet vilken varg som gjorde vad. Ska man ta bort någon? Eller ska dom leva utan nära kontakt med människor i fortsättningen? Vad tycker ni?

Jag hoppas i alla fall att detta sätter stopp för projektet att sätta ut djurparksfödda späda vargvalpar till vilda vargar för att genetiskt förstärka vargstammen. Jag gillar det inte, även om jag vill ha vilda vargar i Sverige. Jag tycker att de vilda vargarna ska klara sig på egna meriter och då får man väl spara de par, som får stora kullar, vilket är ett tecken på att individerna är genetiskt värdefulla. Inte som i den jakt vi har nu, där man skjuter den man ser och där man faktiskt sköt precis det paret. Ska det finnas jakt på varg så ska den ske på individbasis och vara mycket selektiv och planerad. Ingen allmän jakt som idag alltså.

Jag är övertygad att vargstammen kan klara sig och bli genetiskt stabilare utan djurparksvalpar och det är dessutom ett sätt som inte skapar ytterligare stora motsättningar mellan människor av olika uppfattningar om vargens vara eller inte vara. Och om det inte blir så och vargen försvinner igen - ja, då får vi väl leva med det. Men försvinner den igen som art i landet så tror jag att det inte beror på det, utan på tjuvjakten.

Jag har sett vargar i det vilda två gånger, båda gånger från bil och båda gångerna snabba möten där man efteråt skulle vilja kunna “spola tillbaka filmen” och gärna se den i ultrarapid. Bilderna har etsat sig fast.

Vad tycker ni, mina kära läsare, om det jag skriver? Synpunkter mottages tacksamt.

Får jag presentera stoflocken - islandshästar allihopa. Hon med täcke heter Spes frá Hnjúkahlíd och är född på Island. Hon har hunnit bli 21 år, men är pigg och glad. Hälften av alla islandsfödda islänningar får eksem i Sverige - dom tål inte ett svidknott som finns här - och så även Spes. Men med täcket så är det inga problem. Dom två till vänster om Spes är döttrar till henne. Den svarta heter Vilja och är 4 år. Hon väntar sitt första föl i början av juli. Fuxen heter Frigga och hon är 2 år och vår kelgris - mjuk i skinnet och sinnet. Vita Garún från Tåkern är 18 år och omgiven av sina döttrar. Den lilla puttan heter Hedvig och finns presenterad lite längre ner i bloggen. Hon blir två veckor i morgon. Längst till höger ligger Odda. Hon är 2 år och hagens skönhet. Alla finns mer utförligt presenerade på min hemsida www.vastravegred.com.

Lilla Hedvig blir rätt svart - färgen heter bleksvart och är inte riktigt svart. Pälsen i öronen är fuxröd efter pappa. Jag har aldrig sett så tydligt på en unge förr att det finns en fuxgen, men på Hedvig syns den. Fuxfärgen är en recessiv gen, så om Hedvig betäcks med en fuxhingst i framtiden är det 50 % chans/risk att ungen blir fux. 

Mattor på tork utomhus - det är väl sommar, det. Men... dom här har hängt ute sen i förrgår och dom är blötare än när jag hängde ut dom.. Ska man ge upp och torka dom i torktumlaren? Får väl vänta tills dom börjar mögla och tvätta om dom då. Nån gång ska det väl komma torkväder - eller?

Det här är i alla fall sommar - irisen och fjäril. Isisen är min favorit Perry´s blue och fjärilen är en nässelfjäril. Ett ögonblick satt den där, precis när jag skulle fota irisen. Vilken tur!

Så har årets första fölunge kommit - en liten tjej, som föddes kl 21.32 i går kväll. Det var tur att det var fullmåne eftersom hon föddes utomhus. Man vill ju se att allt är ok. Hon kom 14 dagar tidigare än beräknat, men hon var klar för världen, det var alldeles klart. Ville snabbt komma på benen och när hon gjort det hittade hon "mjölkmaskinen" ovanligt snabbt. 

Vi tror att hon ska heta Hedvig eller Hildur. Färgen har hon gemensam med sina syskon - den kallas bleksvart. Möjligen är hon stadigare och lite kraftigare än sina syskon, men att mamma Garún präglar sin ungar är helt klart. Pappa heter Feykir och är så fin. 

Nu väntar vi på en lekkamrat, men det kan ta en månad innan den kommer. 

PS. Nu har hon fått ett namn. Hon heter Hedvig.