Amiralen är en mycket vacker fjäril, tycker jag. För mig förebådar den hösten, eftersom den kommer i slutet av augusti för att kalasa på nedtrillad frukt. Färgerna är klara och distinkta och nu förstår jag varför - många är alldeles nykläckta nämligen. På latin heter den Vanessa atalanta.

Amiralen är egentligen inte nordisk - eller det kanske är det det den är, precis som våra flyttfåglar.. Den klarar nämligen inte att övervintra här, utan föredrar varmare ställen i Europa söder om Alperna. På försommaren kommer en del individer hit för att lägga ägg, i de flesta fall på nässlor. Men här ser jag den ytterst sällan på försommaren. Det verkar som om dom drar efter förrättat värv.

I augusti kläcks de nya fina amiralerna och ungefär samtidigt kommer fler amiraler hit söderifrån för att ta del av fruktskörden. Då finns dom här - inte i massor - men kanske uppemot fem-tio individer. Dom suger begärligt saft ur nedtrillad lite mosig frukt. Här föredrar om päron av sort Hovsta - lite mjuka som garanterat går sönder då de faller till marken. Dom får samsas med getingar och en och annan nykläckt sorgmantel.

Det är fascinerande att tänka sig att så små djur flyttar fram och tillbaka över Europa, men det är inte ovanligt att insekter migrerar.