Sörmland, mitt landskap, är känt för sina stora herrgårdar. Adeln tjänade ju kronan i Stockholm och Sörmland låg väl bra till. En av de pampigaste herrgårdarna - eller slotten - är Sparreholm, vackert placerat vid Båvens strand. Från Hyltinge vita kyrka leder en spikrak lindallé en kilometer ned mot sjön Båvens nordvästra vik där herrgården ligger. Parklandskapet runt herrgården är botaniskt mycket rikt med ekhagar omväxlande med ädellövskog ända ned till vattenbrynet. Blomsterprakten om våren är omtalad och landskapet vårdas med mulbete på flera ställen.

Många av herrgårdarna i Sörmland har en lång historia ända från medeltiden, men inte Sparreholm. Den herrgården som den ser ut idag byggdes under mitten av 1700-talet. Kyrkan heter ju Hyltinge och så även dåtida Sparreholm. Hyltinge var från början en stor bondby och säteriet i trä kallades Hyltingenäs.   

I Riksarkivets Sörmlandsdel kan man läsa att år 1588 Iydde hela Hyltinge ostyckat under Rossvik i Husby Rekarne, ett av Sparreättens viktigaste stamgods. På 1620-talet satt Göran Larsson Sparres änka fru Kerstin Persdotter som ägarinna bl.a till Rossvik och Hyltingegårdarna. Dessa senare ärvdes av sonen, ryttmästare Bengt Göransson, som genom olika byten inom familjen ägde alla hemmanen i Hyltinge by strax före sin död 1632. Av dessa gårdar grundade dennes son Göran Bengtsson Sparre ett säteri, kallat Hyltingenäs. Namnet ändrade han till Sparreholm år 1643.  

Göran Bengtsson Sparre gjorde sig emellertid skyldig till en i tiden oförlåtlig handling. Han gifte sig under sitt stånd - en ladugårdspiga från Nyköping vann hans hjärta. Först gjorde han henne till älskarinna, eller frilla som det hette då och var något många män i de högre stånden hade, även kungar. Men när han bestämde sig att gifta sig med henne var skandalen ett faktum. Detta innebar att de gemensamma barnen inte fick ärva när han dog, ett stort arv med gods i många av Sörmlands socknar. Men trots sitt icke ståndsmässiga äktenskap utnämndes Göran Sparre till landshövding i Nyköping år 1653. Han dog i staden 1657. Herrgården stannade dock i släkten.

Efter några arv och försäljningar hamnade Sparreholm, då ett träslott, i grevinnan Ulrika Charlotta Taubes ägo. Hon gifte så småningom om sig med generalen friherre Johan Wilhelm Sprengtporten. Jag skrev om Sprengtportska skolan här på bloggen den 22.9 2012 och här kommer namnet ifrån. 
Ulrika Charlottas nya make övertalade henne att bygga en ny säteribyggnad av sten på platsen – ett riktigt slott. För ändamålet byggdes en tegellada. Kalk började brytas och brännas, man städslade en tegelslagare och flera andra hantverkare. Ett flertal stora ekar fälldes - de skulle vara till "parkerade golv". Som arkitekt till den blivande byggnaden anlitade Sprengtporten en av tidens allra främsta arkitekter, Jean Erik Rehn.

Man började schakta för grunden 1759. Då hade ritningarna just inkommit från Rehn, men murarmästaren kunde avsluta arbetet först år 1763. När en generalplan för hela anläggningen skulle till ville Sprengtporten ha den så snabbt som möjligt - Rehn var lite för långsam tyckte friherren - och vände sig till en annan av tidens berömda arkitekter, Carl Fredrik Adlercrantz. Han ritade flyglarna, det vackra orangeriet vid sjöstranden, tyvärr nedbrunnet på 1970-talet, och planen för parkanläggningen. Den pampiga lindallén, som fortfarande finns kvar, planterades år 1769. 

År 1795 avled Johan Wilhelm Sprengtporten och lämnade den stora egendomen till sonen friherre Jacob Wilhelm Sprengtporten, sedermera general och överståthållare i Stockholm. Jacob Wilhelm Sprengtporten var hovman, militär, politiker och författare av ekonomiska skrifter, en för den tiden mycket känd person. På Sparreholm ägnade han sig mycket åt jordbrukets utveckling. Här fanns redan då gott om boskap för att beta de stora lövhagarna, något som lagt grunden för den fina rika floran idag. Godset hade två kvarnar, två sågar och eget tegelbruk. Jacob Wilhelm tog initiativ till den sprengtportska skolan. Han avled 1875 på Sparreholm och med honom försvann det märkliga namnet.   

Efter ett par ägarbyten köptes Sparreholm år 1893 av brukspatronen och kammarherren Emil Dickson. Han lät bygga om mangårdsbyggnad. Man förhöjde gårdsfasadens mittfronton, placerade två hängtorn ytterst på var sida av huset och krönte taket med en lanterninförsedd kupol med takkupor på sidorna. Flyglarna sammanbands med huvudbyggnaden genom svängda passagelängor. Emil Dickson var en intresserad och skicklig hästkarl och ägnade mycket av sin tid åt sina hästar. Som ett fint minne över hans stora intresse står det magnifika stallet och vagnslidret på Sparreholm.

Idag ägs Sparreholm av familjen Karinen från Skellefteå. Numer är det inte börd, som avgör om man kan äga slott.. Sparreholm är idag ett hästcentrum, man har muséer och många olika aktiviteter. Läs med på hemsidan www.sparreholmsslott.com

Sparreholms slott och omgivningarna med de fina ekskogarna är verkligen värda ett besök, gärna under våren då floran är som finast. Den sprengtportska skolan är privatbostad idag, men det vackra huset kan beskådas från vägen. Se skolhuset på bloggen den 22 september 2012 - maffigt hus!