eller som vi säger på svenska: vi vill ha regn!

Den här historien hör till det svenska allmängodset: den om den första drottningen av Bernadotte. Men den är kul och värd att upprepas.

Man hade ingen arvprins i Sverige i början av 1800-talet. En dansk prins var på gång, men eftersom Napoleon var stark ville man hålla sig väl med Frankrike, så efter en hel del intriger föll valet på Jean Baptiste Bernadotte. Han var soldaten, som hade jobbat sig upp, var bekant med Napoleon, kejsaren, och blivit furste av Ponte Corvo. I sin tidiga ungdom var han varm anhängare av franska revolutionen - den var 1789 och Jean Baptiste var född 1763. Han lär ha sagt att han skulle bekämpa kungamakten till sista blodsdroppen. När han så småningom blev svensk prins lär den franske ambassadören hånfullt sagt att det var attans så fort det gick att bli prins...

I alla fall:

Jean Baptiste - döpt efter Johannes Döparen - var gift med Desirée Clary, en fin flicka, som tidigare varit förlovad med Napoleon. Pappan var sidenhandlare. Förlovningen med Napoleon var något båda familjerna gärna ville - Desirées syster var gift med Nappes bror. Förlovningen eklaterades år 1794 då Desirée var 17 år, men bröts året efter då Napoleon träffade Josephine, vacker, rosintresserad och en kvinna med krav på lyx. 

Två år senare förlovades Desirée med general Duphot, men han dödades natten före bröllopet i ett upplopp i Rom. 

Så stackars Desirée fick ta Jean Baptiste Bernadotte, trots att han var 14 år äldre än hon. Men det var ju ett bingo, om man så vill. Att bli drottning av Sverige var väl inte kattskit. Gifta 1798, enda barnet Oscar född året efter. 

Jean Baptiste kom till Sverige 1810 för att bli adopterade av Karl XIII. Han fick avsvära sig sin katolska tro och det skulle dröja till 1818 innan hans fosterfar dog och han fick bli kung. Desirée kom till Sverige i december 1810. Hon blev så förfärad över detta hemska kalla land att hon återvände till Frankrike året efter och inte kom tillbaka förrän 1823. 

År 1827 var ett torrår och kungaparet skulle göra en rundresa i landet. Det lär ha varit då, enligt vissa källor, som de skånska bönderna lärde sig att ropa: Vi vill ha regn, vi vill ha regn. Drottningen hörde Vive la Reine, leve drottningen och var mycket nöjd. Enligt andra källor skedde detta vid landstigningen 1823. 

Desirée vantrivdes i alla fall i Sverige och varken hon eller maken lärde sig ett ord svenska. Hon försökte återvända till Frankrike, men eftersom undersåtarna inte kunde franska, utan svarade Oui på allt hon sa, så vågade hon sig inte ut på havet. Svaret på om det skulle bli sjögång blev ju hela tiden Oui...

Drottningen lär ha haft en del konstigheter för sig, bland annat skulle hon köras runt nattetid eftersom hon var vaken då och sov på dagen. Hon lyckades aldrig lämna detta barbariska land, utan dog 1860, 16 år efter sin man. Hon lämnade aldrig sin katolska tro och blev därför begravd såväl katolskt som protestantiskt. Så här såg hon ut:

Och - NU VILL VI HA REGN!!!