i mitten av 1800-talet började bojorna kring de borgerliga kvinnorna lätta något. Det fanns ett kvinnoöverskott och nåt måste dom ju göra när äktenskap inte var möjligt. Försörja sig närmare bestämt.För konstnärligt begåvade kvinnor öppnade Kungliga Akademien för de fri konsterna Qvinliga Afdelningen år 1866. Många framstående konstnärer utbildades. Omkring 1900 såg männen sina domäner hotade - kvinnorna var skickliga och tog både stipendier och utställningsplatser - så man började skriva ner kvinnors konst och kallade den infantil mm nedlåtande omdömen. August Strindbergs beskrivningar av kvinnor under denna tid är som exempel inte nådiga, men även en sk kvinnosakskvinna som Ellen Key ansåg att en kvinna, som gift sig fick välja bort konsten för kärleken. I början av 1900-talet försvinner kvinnorna från scenen. Först i nutid har de blivit återupptäckta och man kan hitta deras tavlor på kvalitetsauktioner igen, tex Anna Gardell Erikson, som jag skrivit om tidigare. Anna Nordlander har fått ge namn åt museet i födelsestaden Sollefteå. 

Nåväl, under slutet av 1800-talet var det generellt ett uppsving för konst. En, som man förr tyckte gav upp konsten för kärleken, men vars konstnärsskap omvärderats, är Karin Larsson, hustru till Carl. Hon kom in på Akademien 1877 och var kvar där till 1882, då en fortsatt utbildning i Paris hägrade. Därifrån for hon sommaren samma år till byn Grez - och träffade Carl. 

Carl hade 1879 skrivit en nekrolog över Anna Nordlander, som dött 1879. Först beskrev han hennes konstnärsskap, men så kommer det: " Ty ryser mitt hjerta när jag ser detta svagare käril - qvinnan - kasta sig in på de områden mannen vant sig betrakta som sina, och der med oftast beundransvärd seghet överanstränga sig, småningom tvina eller torka bort, för att en dag duka under." 

En för den tiden rätt känd konstnär, Eva Bonnier, lär efter detta haft väldigt svårt för herr Larsson. Man kan undra vad Karin tyckte - då var hon inte närmare bekant med Carl än. Kvinnorna på Akademien kunde ju inte leva samma bohem-liv som männen, utan det var släkting eller jungfru i släptåg som gällde. Gamänglivet och festandet var inte för kvinnorna.

Karin var en fin akvarellist, men hennes stora konstnärsskap kom att handla om heminredning och textil. Mer om det en annan dag.