För tre år sedan skrev jag om Tussan - inlägget hette Huggorm nej tack!.

Tussan var en underbar vit mjuk katta med ett blått och ett  grönt öga. Hon fick två kullar hos oss.

Vi sparade Jossan från första kullen och Lilla My från den andra. My har vi kvar, men Jossan blev tyvärr överkörd.

Tussan var expert på huggorm och vi såg henne bolla med dom innan hon utdelade det dödande bettet bakom huvudet - läskigt. Men hon trivdes inte riktigt hos oss. Efter några år var hon i skogen på somrarna och kom hem och bodde under ett skåp i hallen på vintrarna. 

Så en höst kom hon inte hem och vi fick höra att hon synts ett par kilometer bort och så försvann hon. Hon var kastrerad, så några vildkattungar kunde det inte bli. 

I höstas fick vi veta vad som hänt henne. Ca en mil bort hade en kvinna hittat en fin vit katta död under den kalla vintern i sin lagård. Hon hade legat i en hög med fårull. Det känns sorgligt, men samtidigt bra att veta. Så synd att hon inte ville stanna hos oss - men så här är det med katter. De väljer sina liv. Hon var ljuvlig!