Så här ser vår nya lilla flock ut - en tupp och tre hönor. Dom har erövrat hela tomten inklusive stall och loge, den sista mycket populär med massor av vetespill i halmen. Varje minsta korn ska hittas! Tuppen, som ser ut så här

är en mycket försigkommen och orädd herre. Han har till och med varit uppe i skogshagen med tanterna. Jag hämtade honom utanför Kvarsebo i Kolmården. Han var van vid hundar, katter, trafik och skog - en ung herre som enligt uppfödaren ville ha en egen liten flock - och det var helt rätt. Han är så noga med sin hönor!

Bakom honom i bilden ovan står vår lilla gula, som har en så vacker brun krage och svart stjärt. Hon kan vara lite barsk mot dom andra om det vankas något gott, men var den som gav oss första ägget - inte i mitt stiliga tillverkade värprede, utan i en matho för hästarna. Vi har byggt om ett stall och lämnat kvar hoarna och det var populärt.. 

Så har vi den svartbruna hönan med en gulbrun krage.

Hon är lite egen och väljer numer egen sittpinne, men jag kan inte se att hon är mobbad på något sätt. Värper bra och om jag får gissa så tror jag att det är hon som kommer att ge oss första kycklingkullen. En stadig och stabil höna av bästa sorten.

Flockens skönhet ser ut så här

Jag har aldrig sett henne i värptagen, men vi hittar ibland ägg på golvet och ibland med ofullständiga skal. Värperiet har tydligen inte kommit igång riktigt - hon är lite sen bara. Men så vacker! Hon är liksom dom andra födda i juni 2013. Hönorna köpte vi utanför Örebro och det var svårt att få tag i några. Dom här är nämligen höns med stamtavla - jojo.. Åsbo heter rasen, en gammal lantras och nu har jag Genbanksbesättning. Det hade jag även förra gången och det betyder att jag deltar i bevarandearbetet av denna vikingahöna. 

Det är något mycket speciellt med höns på tomten - dom är som små juveler som bara hör till. Så fina och tuppen gal så galant. Gillar skarpt!!

Den första skira björkgrönskan är alldeles underbar.

Ovanstående bild är en skolaffisch från 50-talet. Den visar för den tiden vanliga fåglar i fält; gulsparv, ortolansparv, sånglärka, rapphöna och stenskvätta. 

Men idag är inte alla dessa fåglar vanliga längre. 

Ortolansparv försvann nästan helt på 60-talet när kvicksilverbetningen av utsäde var som vanligast. Ortolansparven, som var extremt knuten till odlingslandskapet, var en av de fågelarter som tog mest stryk. Även gulsparven minskade dramatiskt i antal, men den har tyckats komma tillbaka, men inte ortolansparven. Den är numer klassad som hotad och få har hört den idag. Även rapphönan hör till historien. Finns knappast alls. Stenskvättan var en vanlig fågel när jag var liten, fanns i varenda stenröse, men idag ser man den sällan. Stenrösen kallas odlingshinder och tas bort för att de stora maskinerna ska kunna bruka jorden rationellt. Småbiotoper och dess arter får stryka på foten. Saknas dom? Ja, kanske av min generation, som sett förändringen, men knappast av senare generationer. Det är svårt att sakna fåglar man aldrig upplevt. 

Men vårens budbärare sånglärkan känner de flesta till. För den här arten kan dagens generationer se förändringarna. Förr sjöng hela rymden i odlingslandskapet under våren - inte alls så numer. Idag får man vara glad om man hör enstaka lärkor. Dagens jordbruk tar död på dom. Antingen körs bo och ungar över av traktorhjul, som besprutar. Klarar dom den pärsen har bonden sprutat död på de som ska föda små lärkungar - insekterna. Så färre och färre lärkungar kommer på vingar och antalet lärkor minskar dramatiskt i det svenska landskapet.

Det är så sorgligt.

Den lilla pittoreska kanalen genom Södertälje blev så småningom för trång och behovet växte av en bredare kanal mellan Saltsjön och Mälaren. I slutet av 1910-talet satte man igång med arbetet - ett gigantiskt arbete med vad man kan tycka nu pyttesmå maskiner. Man tog en del av åsen på östra sidan och även en hel del hus på den sidan, som det här, som ligger precis där kanalen går idag. Man skymtar läroverket, som finns kvar, och den gamla svängbron, vars fundament också finns kvar.

Så småningom, när det var klart, hade man flyttat slussen från inloppet från Mälaren tuill utloppet i Saltsjön. På så sätt blev vattennivån i själva kanalen Mälarens och därmed lite högre - rätt smart. Så här såg respektive sluss ut:

Skillnaden är enorm. 

Själva arbetet måste ha varit en stor sak i stan och jag kan tänka mig att många följde det med spänning.

Invigningen av den nya kanalen skedde med pompa och ståt 1924 och själve kungen var på plats - Gustav V. Mycket folk.

Sedan dess har kanalen breddats, men framför allt fördjupats ett antal gånger. Båtarna som ska igenom blir bara större och större. Någon gång - kanske slutet av 50-talet eller möjligen i början av 60-talet - var alla elever från Mariekällskolan nedkommenderade till Slussen för att beskåda spektaklet när en båt, som bara hade centimeterna tillgodo, skulle genom Slussen. Det gick - precis. Jag undrar om många skolungar skulle få ledigt för att bese nåt sånt idag...  Knappast. 

Bilderna blir större om man klickar på dom.

Idag får det bli lite nostalgi eller snarare det man aldrig fick chans att se - Södertäljes gamla smala vindlande kanal. Utmed den promenerade stans badgäster, som badade hälsobad i stan, och här tranporterades diverse gods, precis som idag, men skalan var verkligen en annan. Det fanns inte lika många broar som idag, så man kunde bli rodd över.

Kanalen har alltid delat stan en östra och en västra del och folk som bor på den östra flyttar ogärna till den västra och vice versa. Jag växte upp på västra sidan och flyttade en kort tid till den östra, men kände mig "deporterad" och var glad när jag fick chans att flytta tillbaka över kanalen. 

Kanalen breddades och den gamla försvann nästan helt i början av 1900-talet. Men det tar vi i morgon.

För tre år sedan skrev jag om Tussan - inlägget hette Huggorm nej tack!.

Tussan var en underbar vit mjuk katta med ett blått och ett  grönt öga. Hon fick två kullar hos oss.

Vi sparade Jossan från första kullen och Lilla My från den andra. My har vi kvar, men Jossan blev tyvärr överkörd.

Tussan var expert på huggorm och vi såg henne bolla med dom innan hon utdelade det dödande bettet bakom huvudet - läskigt. Men hon trivdes inte riktigt hos oss. Efter några år var hon i skogen på somrarna och kom hem och bodde under ett skåp i hallen på vintrarna. 

Så en höst kom hon inte hem och vi fick höra att hon synts ett par kilometer bort och så försvann hon. Hon var kastrerad, så några vildkattungar kunde det inte bli. 

I höstas fick vi veta vad som hänt henne. Ca en mil bort hade en kvinna hittat en fin vit katta död under den kalla vintern i sin lagård. Hon hade legat i en hög med fårull. Det känns sorgligt, men samtidigt bra att veta. Så synd att hon inte ville stanna hos oss - men så här är det med katter. De väljer sina liv. Hon var ljuvlig!