Vår första islänning, Spes frá Hnjúkahlíd, har lämnat oss, 24 år gammal. Hon är mycket sörjd och saknad, både av 2- och 4-beningar.

Spes föddes på norra Island år 1991och hade fina föräldrar. Hon kom till Sverige när hon var 10 år, avelsvisades till första klass och har sedan fått 7 föl varav 6 hos oss. Hon hade en dotter på Island, men hon är borta, liksom Pila, som föddes i Sverige innan vi köpte henne. Pila dog i en fölning, men det finns fina avkommor efter henne. 

Hos oss fick hon Slyngur, Röskja, Jarfi, Vilja, Ketill och Frigga, alla med tillnamnet "från Västra Vegred".

Man kan se på bilderna att Spes har blivit äldre. Frigga kom 2010 och hon är den enda vi har kvar. Jarfi är död och de övriga har vi sålt. Vi har även en tre-årig kille efter Vilja kvar. Spes är även mormor till en liten hingstunge, som Röskja fått i år. Alla har fått hennes milda och underbara sätt - allt har varit enkelt med dom.

Spes var en drottning med massor av utstrålning, integritet och karisma. Hon syntes i hagen, även om hon inte såg mycket ut för världen - relativt liten. Alla ungarna blev ädlare och högbentare än hon själv. Kanske var det lite snålt med maten på Island under hennes uppväxtår? Hon fick relativt stora föl och vi var alltid med när hon fölade. En gång följde hon med själv hem genom hagen. De andra var tydligen tillsagda att stanna, för ingen följde med. Man visste alltid när det var dags - tydliga signaler med fyllt juver, vaxproppar och hela köret. En erfaren och perfekt fölmamma. 

Vi betäckte henne samma år som Frigga föddes, men det ville sig inte, så då fick hon bli pensionär. Hon har gått här med sin sista dotter, kompisen Garún och hennes ungar och haft det prima.

I torsdags morse förra veckan hittade jag henne i hagen mycket sjuk. Nu ligger hon begravd med utsikt över gården.

Tack för allt lilla Spes. Du var en underbar häst och vi är så tacksamma att ha fått lära känna dig. Vila i frid.

Vi har en fantastikt rik päronblomning i år - helt makalös. Men i det kalla vädret surrar det inte alls som det ska, så många päron blir det inte i alla fall. Bara några enstaka humlor trotsar kyla. Jag tycker nog att päronblommor är vackrare än äppelblom. De röda ståndarna och pistillerna i den utsökt formade blomman överträffar äppelblommen kanske vackrare färg. Tycker jag.

Vi bor i västra Sörmland och här måste det bott trädgårdsmästare med "päronfnatt" så där runt sekelskiftet 18-1900. Vi har 11 - elva!!! - päronträd på tomten. Vi har 3 stora gråpäronträd. De är säkert planterade runt 1860 då huset byggdes, i alla fall två av dom. Päronen ser lite olika ut med olika storlek och färg. Bär rikligt! Så har vi ett Sörmlandspäron och ett Nygårdspäron med extra annorlund ympkvist, som vi inte vet vad det är. Dom päronen är jättefina. Vissa år blir båda sorterna och ympen stora och underbara - päron man skulle kunna sälja på torget. Vidare ett Augustipäron - blommar bättre än det smakar. Ett gammalt Greve Moltke, som inte ger så mycket. Ett Hovstapäronträd. Gården Hovsta ligger någon mil härifrån och kanske var det där trädgårdsmästaren med päronfnatt höll till. Fina päron, men lite mjuka i skalet, så ofta slås dom sönder då dom faller. Så har vi ett Esperens herre och ett träd, som de förra ägarna kallade stekpäron. Och slutligen ett vi inte vet namnet på.

Problemet med päronträd att är att de blir så stora. Man når inte frukterna. Och dessutom - vad gör man med alla dessa päron??

Men vackra i blomningen är dom utan tvekan, speciellt ett år som detta. Om det bara kunde bli lite varmt så man kunde sitta ute och njuta av härligheten...