För några dagar sedan såg jag ett program på Kunskapskanalen om hur kontinenter förflyttats förr och förflyttas nu. Himalaya är ju intressant, eftersom det är en ny bergskedja under skapande. Indien är på väg norrut nämligen. Man kan visa, att delar av bergskedjan legat på havsbotten, eftersom man hittar fossil av djur som levt i grunda havsvikar på höga höjder. I filmen letar en forskare efter såna här stenar:

Den här är polerad och ligger på ett vanligt fönsterkuvert. Drygt knytnävsstor med andra ord. Tung. I filmen hittar forskaren en sådan och knackar hål på den. Då uppenbarar sig detta:

En ammonit, en bläckfiskart, som levde för minst 65 miljoner år sedan. Stenen är en tät och tung lera. Mörkgrå.

Ammoniter är häftiga. De såg ut så här i levande livet:

En tioarmad bläckfisk, som man vet levde från för 400 miljoner år sedan till för ca 65 miljoner år sedan. Det här var en framgångsrik djurgrupp med massor av olika arter, de minsta bara någon centimeter i diameter och de största 2,5 meter! 5000 olika arter har man hittat och nu finns inte en enda kvar, men som tur är hittar man massor av fossil. Dom små kan man göra smycken av:

Jag är oerhört förtjust i min ammonit. Den är så otroligt vacker, fulländad i formen. Att den är så gammal fascinerar.  

Vi har, som jag skrivit förr, åsbohöns, en liten tålig lantras. Just nu har vi 20 hönor och 7 tuppar i olika åldrar. Under förra året fick vi 8 kullar kycklingar, totalt 44 stycken. Den första kullen kläcktes redan den 29 januari och den sista den 2 oktober. Ruvvilliga med andra ord, för dessa 8 kullar ruvades fram av fyra hönor. En höna ruvade tre gånger. 

Nåväl. Den sista kullen bestod av 6 kycklingar, men av dom finns bara 3 kvar. Duvhök mm reducerar alltid beståndet när hönsen går fria, vilket dom verkligen vill och trivs med. Man får ta risken.. De tre, som är kvar är en liten höna och hennes två bröder. Nu har den lilla hönan värpt sitt första ägg och det var det minsta ägg vi någonsin har fått.

I naturlig storlek bredvid en liten tändsticksask. Det väger bara 11 gram. Men den här lilla hönan kommer noga tt bli en prima höna, för hon la det precis som man ska i ett rede och det har ett rejält skal. Annars är det inte ovanligt att de första äggen hamnar på golvet - unghönan fattar inte riktigt att det inte bara är en stor prutt, som trycker på. Ofta saknar det första ägget skal. 

Så här stort är ägget hos en av våra största hönor. Hon är 1.5 år nu, född sommaren 2014. Det ägget väger 52 gram. 

Det är kul med höns, personliga djur. Men 20 hönor är för mycket. Nu får vi 9 ägg om dagen, trots att två hönor redan ligger och ruvar. Dom ligger bara på 4 ägg var. Jag undrar just hur många höns vi har till hösten om alla de hönor vi har nu kommer att vilja ruva?? Har redan sett att en del verkar vilja gå undan och gömma ägg. Då kan det bli många kycklingar....

Men det kan gå som förra våren, när en räv hittade hit och till och med tog gamle tuppen. Då hade vi inte många hönor kvar. Tur att dom är så ruvvilliga.

Jag såg en bild häromdagen på FB på en blandras mellan bearded collie + fler, som såg precis ut som en utterhund, en fantastiskt fin hund, som inte föds upp i Sverige längre. Så här ser den ut:

Otterhound är en av de äldsta brittiska raserna. Enligt historien hade redan kung John redan år 1212 rasen. Relativt få exemplar var renrasiga, då man i sina flockar ofta använt hundar med inslag av foxhound. De första renrasiga exemplaren kom till USA i början av 1900-talet och där har rasen utvecklats och stabiliserats. Rasen är relativt sällsynt, även i England. När utterjakt förbjöd i England år 1978 försvann de allra flesta hundarna och numer klassas rasen där som en sårbar inhemsk ras. Samma år, 1978, registrerades de första exemplaren i Sverige och den senaste kullen föddes här år 2000. Nu finns ingen uppfödning kvar här.

Utterhund, som den kallades i Sverige, är en stor, stark hund, byggd för en hård dags arbete i vatten, men också för arbete i galopp på land. Den arbetade i flock och var en specialiserad utterjägare. Jakt på utter är inte tillåten vare sig i England eller Norden och rasen har därför utvecklats till en sällskaps- och utställningshund, men med mycket starka jaktanlag. I USA jagar man mink, tvättbjörn, puma och björn med koppel av utterhundar. Den har ett utomordentligt luktsinne och är en synnerligen god simmare med stor uthållighet och med simhud mellan tårna.

Rasen är stor, välbyggd och sund med raggig, tätt och lång päls. Mankhöjd för hanar är ca 67 cm och tikar ca 60 cm. Färgerna varierar: helt enfärgade, grizzle (gråsprängd), sandfärgade, röda, vetefärgade, blå med små vita tecken, vita med gula-, blå- eller grävlingsfärgade fläckar och svart/blå med tanteckning förekommer. Allt är tillåtet.

The Otterhound has been described as a "big friendly dog with a mind of his own" står det på en engelsk sida.

Jag var och tittade på en sån här hund på 80-talet. Det fanns en uppfödare norr om Stockholm. Tycker rasen är jättefin – ser ut som en hund ska se ut.

Men…

den har en synnerligen god näsa och som sagt ”a mind of his own” och en obetvinglig jaktlust. Den är i princip alltid redo att sticka på egna äventyr, närmast omöjlig att hålla koll på. Kanske var det därför den försvann från Sverige. En stor hund, som bara drar på jakt själv är ju inte så lätt att ha. Uppfödaren var mycket tydlig med detta och att HÖGA stängsel var en förutsättning för att kunna ha den lös. Ingen snäll gårdshund, som ligger och vaktar hemmet precis. Utseendet bedrar. Den här vovven kräver arbete och stimulans – hela tiden. Jakt!

Jag drog öronen åt mig, men har alltid varit förtjust i hundtypen. Visst är den fin!