Det här är min pappa Sven.

Han föddes i Stockholm i september 1919 och fyller alltså 97 i höst - jodå, han lever och mår prima på sitt äldreboende. Huvudet är klart och just nu njuter han av OS i Rio på TV. Läser sin morgontidning och följer med vad som händer. 

Bilden ovan måste vara tagen vinter 1920/21 eller möjligen vintern efter. I bakgrunden syns det då nybyggda Naturhistoriska Riksmuséet. I samband med 100-årsjubíléet - det invigdes i november 1916 - ville man ha in bilder och minnen från förr och jag skickade in ovanstående bild och berättade att familjen bodde längst ner på Valhallavägen och att söndagspromenaderna företogs ut mot Frescati. Dom blev jätteglad och har fått lov att använda bilden.

Sven var enda barnet till Robert och Hanna, han bördig från Södermanland och hon från Hälsingland. De möttes i Stockholm. Farfar var skräddare och farmor sömmerska, men som seden var blev hon hemmavid sedan sonen fötts. Sven blev enda barnet, men nån gång har jag hört talas om tvillingar, som dog, men vet inte riktigt.

Hanna hade haft två systrar, som båda dog i den tidens gissel TBC och i början av 1940-talet tog den sjukdomen även hennes liv, innan jag föddes alltså. Hennes mor har jag skrivit om förr i bloggen. Hon bodde i Bollnäs och var tvätterska vid älven Ljusnaren. Till mormor Margta cyklade Sven på besök och hos och med mormor trivdes han alldeles förträffligt. Det finns många berättelser om henne och med lite släktforskning vet jag att hennes morfar var soldat och musiker. Hantog sig soldatnamnet Stål och därför kallades mormor Ståls Marta. Margta gifte sig sent, fick alltså tre döttrar i snabb följd, men förlorade sin man till älven tidigt. Han var flottare, ett farligt yrke, som tog många liv. Det finns lite möbler kvar, som han snickrat. 

Farfar var en lite sträng man, som man inte riktigt lärde känna. Han kom på besök ibland och lockades alltid med dillkött, en favorit. Han hade en ny kvinna, särbo, som inte riktigt accepterades av Sven, så Mia fick vi aldrig träffa. Jag vet att min far ångrar det idag, speciellt sedan han själv skaffade en ny kvinna sedan vår mor dött och möttes av ett helt annat förhållningssätt av mig och min syster. Vi uppmuntrade dom att flytta ihop - tiderna förändras, i detta fall till det bättre. 

Lägenheten på Valhallavägen hade ingen egen toa, utan den fanns i trapphuset. Badrum fanns i källaren. Huset revs nån gång tidigt 1960-tal och farfar fick en betydligt modernare lägenhet på Vanadisplan. Han dog en vinternatt när han var 79 år, år 1965. 

Min far Sven bor på ett hejdundrandes bra äldreboende i vår lilla stad. Allt är bara kanonbra och man skulle önska att även det positiva lyfts fram ibland. Personalen är toppen, go och rar och omtänksam. Kanske är äldrevården bättre i mindre städer?

Nu ser han ut så här. Det har gått ett helt liv mellan bilderna, nästan 100 år.