I slutet av oktober dog vår västgötaspets Märta. Hon ligger begravd i trädgården och sorgen och saknaden är stor. Hon var matten lilla tjej och där jag var, där var Märta. När hon kom fanns redan golden retriever Nadja i huset och deras ömsesidiga förtjusning i varandra var underbar och rörande att se. Nadja gick bort i augusti 2015, så Märta var husets enda hund i exakt 2 år och 2 månader. Båda hundarna blev drygt 12 år, en inte ovanlig maxålder för våra kära. Naturligtvis funderade vi på att skaffa en kompis till Märta redan då Nadja försvann, men det är inte så säkert att en äldre hund uppskattar en liten pigg valp, så vi avstod. Nadja älskade allt smått som kattungar, fölungar och barn, men inte Märta.

Som alltid när man förlorar en hund tänker man: Aldrig mer! 

Men så går det ett tag och så början hjärnan tänka valp igen. Där är jag nu. 

På 80-talet hade jag borderterrier, ställde ut och tog några kullar. Det var kul och tanken var väl att ta valpar även på Nadja och Märta, men Nadja avskydde utställningar och Märta hade ett inte ok bakknä, så därav blev intet. Märta var i och för sig vacker och fick ett cert innan hon blev lite för tjock.

Vilken ras? Numer översvämmas marknaden av allsköns korsningar, ibland undrar man hur uppfödarna tänker. Det kan väl inte bara var pengar som hägrar? När man korsar drivande med vallare, jakthundar med sällskapshundar osv så under man om köparna är medvetna om, vilka anlag man får i den lilla valpen. När man ser alla omplaceringar på nätet, så blir man lite betänksam.

Nej, renrasig ska den vara. En liten hund, helst mindre än Märta och helst utan så mycket jaktintresse. En sån här kanske?

Norwichterrier, den minsta terriern, bara 25-30 cm i mankhöjd och ca 5 kg tung. 

Jag gillade borderterrierna, käcka och tåliga, med på det mesta, vakna och alerta. Men den raser har en del jaktintresse och jag vill gärna ha en hund, som inte är så intresserad av jakt, även om alla hundar naturligtvis har visst jaktintresse, men mer eller mindre. Helst mindre med andra ord. 

Norwichterriern är en rätt ung ras. Precis som andra rashundar fanns det mycket få kvar efter andra världskriget, även om raser fanns redan redan i början på 1800-talet och användes då som råtthund. I den tidens lantbruk var råttor mycket vanliga och det fanns folk, som åkte runt med sin små röda hundar och bekämpade dom. 1932 godkändes rasen i England. Då kunde öronen vara antingen stående eller hängande, men 1964 delades rasen i Norwichterrier med stående öron och Norfolk med hängande. Det påstås att Norfolk är lite mer självständig, eller som en uppfödare sa: "När jag släpper ut som , så säger det fjutt, så försvinner norfolkarna medan norwicharna står kvar på trappan och frågar husse vad vi ska göra nu."

Norwich med andra ord... Den är precis vad jag vill ha: pigg och vaken, tycker om allt och alla, lagom till lags, en perfekt kompis med andra ord.

Eftersom jag är en avelsnörd, så läser jag stamtavlor, kollar resultat mm och vet varifrån jag vill ha en liten tik, men det föds mycket få valpar per år, valpkullarna är små och köerna kan vara långa. Köar. Egentligen vill vi vänta till tidigast sensommaren. Vi får väl se vad det blir... Början bli sugen. Har faktsikt inte varit utan hund i huset sedan 1983 och innan dess fanns hund i föräldrahemmet sedan jag var 10.

Bilder från Wikipedia och SKK.