Mina föräldrar köpte ett torp i Enhörna 1954. Det kostade då hiskliga 12 000 kronor och min far lånade hela summan av en bekant. Grannarna i området förfasades över priset, men vi kom att älska stället och tillbringade hela somrarna där. Noralund heter det och ligger i en skogsglänta, då med en åker framför, som senare blev lertäkt till Sundsviks tegelbruk, som ligger en bit bort. Idag har skogen helt tagit över, så nu måste torpet verkligen ligga i skogen. 

Min mor dog 1984 och sedan ville faderskapet inte dit mer, utan skrev över stället på min syster och mig. Vi hade det kvar till nån gång mitten av 90-talet, men sen kom andra hus och intressen i vägen och vi sålde.

Nåväl..

Enhörnalandet går ut som ett horn mellan Södertälje och Mariefred kan man säga. Vår vik heter Sundsörsviken och ligger på västra sidan av hornet. Mälarens vatten är djupt och kallt och jag minns frusna ben även på högsommaren. Då var Mälaren klar och ren med gös och storlom. Inte så idag tyvärr. Skarv och småfisk. 

Under alla år såg vi Mariefredsbåten, en fin liten ångbåt, som trafikerar Stockholm – Mariefred, förr som viktig transport både för gods och folk, idag som ren turistbåt. Den båten har jag alltså sett massor av gånger, men aldrig åkt med, till nu. Häromdagen var det dags. Vi åkte inte hela sträckan, utan klev på vid Sandvikens brygga på östra sidan av Enhörna. Därifrån tar det ca 1 och en halv timme till Mariefred. Hela sträckan från Stockholm till Mariefred tar 3 och en halv timme enkel resa. 

S/S Mariefred, kallad Maja av de mer nära vännerna, byggdes 1902 i Stockholm och började trafikera sträckan år 1903, premiärtur var den 14 april. På den tiden gjorde den det möjligt för bönderna utmed sträckan att snabbt och enkelt få in sina varor till Stockholm, betydligt snabbare och enklare än med landsvägen. Förr förenade vatten på ett helt annat sätt än idag. Det gick massor av ångbåtar på sjön. Numer är S/S Mariefred den enda kvar. 

Idag ägs båten av Stiftelsen Skärgårdsbåten, som även äger ångbåtar, som går i Stockholms skärgård. S/S Mariefred är mindre än S/S Storskär, som ägs av Waxholmsbolaget. S/S Storskär hette först S/S Strängnäs Express och gick traden Stockholm-Strängnäs fram till slutet av 30-talet. Ungefär då tog vägarna över. Jag jobbade som trafikräknare på ångbåtarna i skärgården en sommar på 70-talet, ett toppenjobb.

Idag är de gamla vackra ångbåtarna k-märkta och ses som klenoder. S/S Mariefred är lite mindre än de andra och frågan är om hon (båtar är Hon) inte är den allra vackraste. 

Många gamla ångbåtar har försvunnit och ödet kunde blivit ett annat även för S/S Mariefred. Två gånger har hon nämligen brunnit, 1980 och 1994. Första gången, den 7 maj 1980, låg hon förtöjd bredvid S/S Drottningholm, som började brinna och elden spred sig. Drottningholm blev helt utbränd och Mariefred fick rejäla skador. En maskinist, som övernattat på Mariefred, fick rädda sig genom att hoppa i Riddarfjärden. Hon togs till Mälarvarvet vid Långholmen och var i trafik redan den 28 juni. Även Drottningholm ”överlevde” och går som turistbåt till just Drottningholm på somrarna.  

1982 var ångpannan slut, men tack var frivilliga bidrag kunde den bytas. Ångmaskinen är dock fortfarande original. 

Även 1994 brann hon igen, då på grund av ett elfel, men även då räddades hon. Numer finns en förening Ångfartyget Mariefreds Vänner och sedan 2002 är hon k-märkt och kan få bidrag vid behov från Sjöhistoriska museet. 

En resa kan verkligen rekommendera. Tyst och fint glider hon fram och vill man äta finns en restaurang ombord med den klassiska rätten Ångbåtsbiffen med lök.

Att komma till Mariefred med båten är så fint och Gripsholms slott att absolut vackrast från vattnet. Även den lilla stan är värd ett besök. 

Vill man uppleva S/S Mariefred i år så finns info på S/S Mariefreds egen hemsida eller Strömma kanals do.

För oss ska en tur med S/S Mariefred bli en tradition i fortsättningen. För det kommer nu fler somrar…