Det här måste vara den värsta nidbild på en kung som någonsin gjorts. Konstnären hette Ehrensvärd.

 Det är kungen själv med en lille snoppen - Gustav III. 

Gustav III och Sophia Magdalena, en dansk prinsessa, var trolovade redan som barn och gifte sig 1766 efter att ha träffats för först gången en månad tidigare. Kärlek? Det vet´e sjutton, mest ett lämpligt parti. Båda två var 20 år vid giftet och båda var uppenbarligen totalt okunniga i det sexuella. Det bidde inga barn och är man drottning ska man föda tronarvinge. Kanske det var så att den vackre konungen var mer intresserad av män och hade svårt att tända på sin drottning? 

År 1778, efter 12 år och några missfall så kom äntligen sonen, den blivande konungen Gustav IV Adolf. Lyckan var stor och kungen lär ha varit mycket förtjust i den lille prinsen. 

Men det började gå rykten... Var han verkligen far till barnet? Det var nämligen så att hovstallmästare Munck varit kungaparet behjälplig vid kärleksakten och det antyddes att han hade varit mer än behjälplig och att det var han som var far till prinsen. Därav nidbilden. Förfärlig. 

Rabalder på slottet, stor skandal. Änkedrottningen lät sig övertygas, trots att Munck svor sig fri inför kungens bror hertig Karl. Det blev en total brytning mellan kungen och hans mor. Först på hennes dödsbädd skedde en halvhjärtad försoning. 

Idag hade ett DNA-test snabbt givit svar och eftersom både Gustav III och Gustav IV Adolf finns begravda i Stockholm vore det ju kul om man tog reda på fakta så här mer än 200 år efter skandalen. 

Man kan ju bara spekulera om det var så att Gustav III, kulturellt intresserad och nobel, faktiskt var homosexuell och att en man i sovrummet var en förutsättning för att få till det. Därom kan vi bara spekulera, men vacker var han på kröningsmålningen nedan och visst finns viss likhet med sonen på den andra bilden. 

Det finns mycket få porträtt på Gustav IV Adolf, han som avsattes och skickades ur landet.

Varför? Mer om det en annan dag..

”Att inom Sveriges gränser erövra Finland åter.” Så skaldade Esaias Tegner i dikten Svea år 1811. Jag har alltid trott att det var ett uttryck för att sjösänka insjöar för att få så mycket åkermark som förlorats i och med freden med ryssarna 1809 i Fredrikshamn då ryssarna fick Finland. Men jag har fel.

Så här var det: I början av 1800-talet rådde krig i Europa. Det var Napoleonkrigen som pågick och alla tycktes indragna. Krigen pågick mellan 1803 och 1815, men egentligen var det aldrig fred efter franska revolutionen 1789. Napoleon var en enkel militär, som visade sig skicklig i fält, vann en del segrar och kuppade till sig makten 1799 - en av de där små männen i historien…

Även Sverige drogs in i kriget på Napoleons sida på grund av en handelsblockad mellan England och Frankrike. Det resulterade i det finska kriget 1808-1809, ett förödande krig för Sverige och som kunde slutat med att landet delats mellan Danmark och Ryssland. Danmark hade även Norge på den tiden.

Nu blev det inte så, utan snarare började en ny friare era i Sverige. Orsaken kan sägas vara just krigen och att man totalt tröttnade på kungen Gustav IV Adolf. Han ville inte ha någon fred med Ryssland, utan fortsätta kriget, vilket adeln och, får man förmoda, folket inte ville. Landets ekonomi var körd i botten, tryckfriheten kraftigt beskuren och man låg även i krig med Danmark. 

I mars 1809 gjorde adeln revolt, avsatte och fängslade kungen och inledde fredsförhandlingar med Ryssland. Den 17 september samma år slöts freden och man förlorade Finland inklusive Åland.

Detta ledde till ett starkt uppsving för landet. I slutet av april samma år släpptes tryckfriheten och en mängd pamfletter och småskrifter strömmande ut från bokpressarna. Man diskuterade allt. Det blev till och med pappersbrist. Känslan av frihet och att allt var möjligt var påtaglig.   

År 1811 började man bygga Göta kanal, ett jätteprojekt för den tiden. Tanken var att skapa en modern högteknologisk stat, inte ge sig in i vidlyftiga utrikespolitiska affärer, utan bygga landet. Det var i den andan Tegner skrev sin dikt Svea och dikten handlar om just kanalprojektet.

Hur det gick för kungen? Han var son till Gustav III, men om han verkligen var det ifrågasattes. Gift med en adlig tyska Fredrika Dorotea Wilhelmina av Baden. Hon gav namn åt tre icke obekanta norrländska orter. Den 10 maj 1809 avsattes alltså kungen och blev körd på porten. Man bestämde att inte bara kungen utan hela familjen inklusive kronprinsen förlorade sina privilegier. Ingen mer gustaviansk kung, tack! Man flydde till Tyskland, kungen kallade sig Greven av Gottorp eller Överste Gustavsson, skilde sig, levde ett kringflackande liv och dog 1837, ensam, alkoholiserad och utfattig.

Så kan det gå.. 

Ingen snö, gräset växer och det är vatten på vissa fält. Sångsvanarna tutar och en stor björktrastflock övervintrar här. Ur led är tiden. Nu vill man faktiskt inte ha vinter, utan vår, men jag befarar att februari och mars blir gräsliga, framför allt mars, enligt mig året värsta månad. Snö, kyla och marsgaist - usch! Eller får vi en tidig vår?

År 2019 var året med invasion av tistelfjärilar. Det lär förekomma så där vart tionde år, så i slutet av detta årtionde är det dags igen. Vi hade massor av bleka långflygare, som kommit från mellaneuropa, där dom kläckts. Så småningom kom en nykläckt generation, födda här, dom som skulle anträda färden söderut mot södra Marocko. Tistelfjärilen är en synnerligen märklig fjäril, vars livscykel och generationsväxling jag skrivit om tidigare på bloggen. Det har gått en serie program med långflygare på Kunskapskanalen, där tistelfjärilen var ett av exemplen. Ett synnerligen bra program och även det följande om svarthättan. 

Här en nykläckt vacker tistelfjäril på vår klöveräng. Vi slog inte gräsmattan under sommarens torka, utan lät klövern blomma till glädje för bin, fjärilar och humlor. 

        GOD JUL och GOTT NYTT ÅR

Hört du talas om Carolina Benedicks-Bruce? Nej, trodde väl det.

Så här hittade jag henne, totalt okänd även för mig. 

Waldemarsudde hade en konstutställning i somras med konstnärer, som på ett eller annat sätt varit knutna till konstnärskolonin i Grez-sur-Loing i Frankrike under 1880/90-talen. Här samlade många konstnärer, den mest kända idag är säkert Carl Larsson. Det var här han mötte sin blivande fru Karin och här föddes det första barnet. Här fanns även Bruno Liljefors, Karl Nordström och Julia Beck med flera. Ljuset lär ha varit speciellt och i byn fanns även en anglosaxisk konstnärskoloni. Fortfarande finns det stipendier att söka för att vistas här.

Men.. det var inte det det skulle handla om, utan om Carolina Benedicks-Bruce.  

Det var en verkligt betagande utställning och helt plötsligt stod man framför den här:

En förtjusande skulptur i gips, så fin i detaljer och uttryck, gjord av en för mig totalt okänd konstnär – Carolina Benedicks-Bruce. Never heard of! 

Vem var då denna Carolina? Jo, hon var född 1856 i Stockholm i en rik familj – man ägde Gysinge bruk. I familjen fanns flera konstnärer, så en konstnärsutbildning för Carolina var given. Hon antogs som den tredje kvinnan någonsin i bildhuggarklassen på Kungliga Akademien för de fria konsterna år 1881. Två år senare begav hon sig, som alla andra med konstnärliga ambitioner och pengar, till Frankrike tillsammans med bla Hilma af Klint. Det var Paris och Grez-sur-Loing som gällde. Hon studerade för framstående skulptörer och i Paris ställde hon ut skulpturen Kain flyende efter Abels mord, hennes genombrott kan man säga, prisbelönt med vad som kallades Mention honorable. 

I Grez mötte hon den kanadensiske målaren William Blair Bruce år 19885 och det blev kärlek och äktenskap. Det är Carolina och William som avbildats på skulpturen överst. Porträttlika. Carolina blev Willams ständiga modell. På utställningen fanns denna stora tavla frankerad av två av Carolinas gipsskulpturer, Gäsparen och Den sårade badaren.

Paret flyttade tillbaks till Sverige, Stockholm, och byggde sig ett sommarviste 1890 på Gotland strax norr om Visby – Brusebo. År 1906 dog William plötsligt och Carolina flyttade till Gotland permanent och blev kvar där till sin död år1935. 

Idag är Brusebo ett museum och öppet för allmänheten. Här finns oljor, akvareller och skulpturer av de båda konstnärerna och det var därifrån man lånat de verk, som visades på Waldemarsudde.

Och om detta hade jag ingen aaaning, trots otaliga besök på ön. Det finns en hemsida www.brucebo.se för den som blir nyfiken på mer. 

Det finns tydligen planer på att gjuta Gäsparen i brons som skulptur i Visby. Gör det! Numer uppmärksammas allt fler fantastiska kvinnliga konstnärer från förr och Carolina Benedicks-Bruce är verkligen värd det! 

Hoppas du blir lika förtjust i hennes skulpturer som jag. 

Vi är pensionärer utan andra djur än katter numer och det innebär att museiebesök över dagen i Stockholm är möjliga. Det har hittills blivit Nationalmuseet, Nordiska museet och Wasa. Kul eftersom det var så otroligt länge sedan.

Men belysningen!

Den här på Wasa är väl ok:

Man ser skeppet bra och förstår ju att man inte kan flöda på med mer ljus, eftersom det antagligen skulle skada skeppet. Det skulle vara otroligt spännade att gå in i dom där vårtorna, som hänger ut. Lyxhytter?

Här är allt fokus på kungen.

Det är Gustav II Adolf, som tydligen hade en hel del åsikter om hur Wasas proportioner skulle vara. Man tror att skeppet var för smalt, så att det inte gick att få in tillräckligt med ballast. Om man fått in vad som behövts för att göra henne mindre rank, så hade nedre kanonportarna hamnat under vatten - och det låter ju inte så kul... Det var en rejäl undersökning om orsaken till tragedin, men kungen hördes aldrig. Ska bli intressant att få veta måtten på den troliga systern, Kronan, som hittats i djupet utanför Norrtälje - eller var det Vaxholm? Den lär ha varit sjöduglig  och varit med i slag mm.

Nästa gubbe tycks ha intressant fötter, om man får tro belysningsmästaren på Nordiska:

Eller är man rädd att blända gubben? Det är Gustav Vasa. Ska det vara så här eller var det fel på någon strålkastare just den dag vi var där.

Man undrar..

Det är en fantastisk utställning på Stockholms slott just nu. Kungen själv har tagit initiativ till den och fått många privata samlare att låna ut – när kungen kallar kommer man… Det handlar om mattor och vävnader av Märta Måås-Fjetterström. 57 fantastiska alster, eller snarare konstverk, visas. Många är nog ”once in a lifetime” att få se. Missa inte!

Jag har skrivit om Märta Måås-Fjetterström tidigare här på bloggen, närmare bestämt den 6 januari 2014. Här följer en förkortad version: 

Märta Måås-Fjetterström är en av våra mest kända textilkonstnärer. Hon föddes i Östergötland år 1873 som prostdotter och växte upp i Vadstena. En fin flicka kunde få utbildning i början av förra seklet och Märta fick studera på Högre konstindustriella skolan, nuvarande Konstfack, i Stockholm och blev så teckningslärarinna i Jönköping. Men det var vävning hon brann för. Karriären gick via Kulturen i Lund och Malmöhus läns hemslöjdsförening i Malmö, där hon var direktris 1905-1911. År 1909 ställde hon ut sin fantastiskt vackra bildvävnad Staffan Stalledräng på Stockholmsutställningen, vilket inte alls sågs med blida ögon av Hemslöjdsföreningen, som ansåg att det egna skapandet inte var förenligt med uppdraget hon hade. Hon fick sparken. Denna bildväv kan ses på utställningen på Slottet. Underbar!

1913 fick hennes karriär en puff uppåt då hon fick möjlighet att förestå en nystartad vävskola i Vittsjö. Hennes bildvävnader och röllakansmattor blev alltmer uppmärksammade och 1914 startade hon en egen vävateljé i Båstad. Där vävde hon och ett 30-tal väverskor efter Märtas mönster mattor och bildvävar, helt nya i stil och utförande. Verksamheten gick lysande med många beställningar. Märta övervakade verksamheten och var noga med utförande och kvalitet – röllakansmattorna från den tiden ser helt nya ut, om ägaren har skött dom.  Det stora genombrottet kom 1934 i och med en utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm tillsammans med bla Carl Malmsten och Svenskt Tenn. Nu blev hennes mattor och bildvävnader exklusiviteter och hon fick massor av beställningar, även av de kungliga, vars mattor ställs ut nu. 

Märta Måås- Fjetterström dog 1941. Året efter bildades AB Märta Måås-Fjetterström, som inte bara förvaltar mönsterskatten, utan även nyproducerar bildvävarna och mattorna, såväl efter Märtas mönster som nya efter andra textilkonstnärers. Över 700 mönsterskisser till mattor och bildvävnader finns bevarade.  

Idag är MMF alster riktiga dyrgripar. Många förnäma och duktiga väverskor har förestått ateljén, den första var Barbro Nilsson, vars mattor även de får allt större uppmärksamhet och säljs dyrt på auktioner. 

Man kan alltså hitta såväl bonader som mattor på auktioner. De gjorda före 1941 är märkta MMF, de efter Märtas död med ABMMF.  

Utställningen på Stockholms Slott pågår till och med den 19 april. Missa den inte!

Idag den 20 september skulle min pappa fyllt 100 år, om han levat. Han hann fylla 97, inte illa. Jag har skrivit om Sven, som han hette, här på bloggen tidigare. Han föddes i Stockholm i Sibirien, det vill säga högst upp på Valhallavägen. Det finns en bild på honom har han var ca 1 år, troligen tagen vintern 1920/21, utanför det då nybyggda Naturhistoriska Riksmuséet. 

Sven var född i rätt enkla förhållanden. Hans pappa Robert var skräddare och kom från Sörmland. Mamma Hanna kom från Bollnäs och hade flyttat söderut för arbete. Dom möttes i Stockholm.

Det blev bara ett barn. Har hört något om tvillingar som dog, men hittar inget sånt i kyrkböcker. 

Farfar tyckte inte att sonen skulle studera, så han började arbeta på en spikfabrik efter skolan. Sven har berättat att han vantrivdes fruktansvärt. Tack vara Hanna fick han i alla fall studera på tekniska mellanskolan. Han valde kemilinjen, eftersom det var lättast så att få jobb efter examen. 

Och det fick han. Han hamnade som labbiträde på Wenner-Greens institut, en del av universitetet. Men eftersom han inte hade studentexamen, så fick han inte studera där, trots att han visat sig vara en duktig forskare. Så han sökte sig till industrin, något som inte ansågs fint i akademiska kretsar då.

Men här fick han chansen. 

På Astra, som då var en relativt liten industri, fanns en chef, som inte heller hade fina akademiska examina, men som hade näsa för duktigt folk. Sven sattes på ett prov. Man hade en substans, som inte betedde sig som man ville och akademikerna på labbet lyckades inte klura ut varför. Den nöten knäckte Sven och sen var karriären utstakad. En egen avdelning med egna assistenter, doktorander och förutsättningar blev det. Och många mediciner, som Astra tjänat bra på, främst järnmediciner. 

Två döttrar fick han med hustru Birgitta, som han mött i Stockholm flera år före flytten till Astra i Södertälje. Dom möttes i orienteringsklubben Hjortarna och Sven var nog riktigt bra på det med. Han gillade nattorientering... Han sprang lite grann på kul inom Astra och nån gång försökte jag hänga med, men det var lögn i h..e, han bara sprang ifrån mig med ett glatt flin. Han liksom flöt fram i skogen.

Min mamma dog innan pappa gått i pension, men eftersom hon var sjuklig hade han gått ner på halvtid redan vid 60. Dom fick 4 dar i veckan tillsammans, vilket kändes jättebra. Skådade fågel och gjorde små resor. 

Sven fann en ny kärlek efter ett antal år efter mammas död, en gemensam bekant vars make dött. Vi döttrar uppmuntrade dom och förklarade att det inte var märkvärdigare att dom flyttade ihop än att vi gjorde det med våra män, så det gjorde dom.

De sista fyra åren bodde han i vår lilla stad, ensam efter Ainas död. Vi hann umgås en hel del och innan han blev skröplig bodde han hos oss på helgerna. De sista åren bodde han på särskilt boende där han stortrivdes med alla gulliga kvinnor.

Min älskade pappa Sven var en sällsynt glad fyr, såg det mesta från en positiv sida och trivdes alltid och överallt. En underbar pappa. Gillade att laga mat och var intresserad av allt som rörde sig i tiden. Läste sin tidning från pärm till pärm ända till slutet. Han sa sig vara nöjd med sitt liv och sa, att om han fick göra om, så skulle det vara likadant igen. Vilken fröjd! Visst hade vi våra duster, hälsingehumör både han och jag, men jag visste alltid att han fanns där och det fanns nog inget jag inte kunnat berätta för honom. Sedan mamma dött talades vi vid nästan varje kväll, om så bara ett God natt. När han flyttat hit besökte vi honom så gott som varje dag. Han påstod sig bara läst fackböcker under arbetslivet, så det tog han igen som pensionär. Jisses vad han läste! Och lyssnades på musik så länge han hörde ordentligt. Ett gott liv fick han, mycket saknad.

Nedan den sista bilden jag har på honom i livet. Vi äter surströmming. Har man hälsingepåbrå så har man...