I slutet av oktober dog vår västgötaspets Märta. Hon ligger begravd i trädgården och sorgen och saknaden är stor. Hon var matten lilla tjej och där jag var, där var Märta. När hon kom fanns redan golden retriever Nadja i huset och deras ömsesidiga förtjusning i varandra var underbar och rörande att se. Nadja gick bort i augusti 2015, så Märta var husets enda hund i exakt 2 år och 2 månader. Båda hundarna blev drygt 12 år, en inte ovanlig maxålder för våra kära. Naturligtvis funderade vi på att skaffa en kompis till Märta redan då Nadja försvann, men det är inte så säkert att en äldre hund uppskattar en liten pigg valp, så vi avstod. Nadja älskade allt smått som kattungar, fölungar och barn, men inte Märta.

Som alltid när man förlorar en hund tänker man: Aldrig mer! 

Men så går det ett tag och så början hjärnan tänka valp igen. Där är jag nu. 

På 80-talet hade jag borderterrier, ställde ut och tog några kullar. Det var kul och tanken var väl att ta valpar även på Nadja och Märta, men Nadja avskydde utställningar och Märta hade ett inte ok bakknä, så därav blev intet. Märta var i och för sig vacker och fick ett cert innan hon blev lite för tjock.

Vilken ras? Numer översvämmas marknaden av allsköns korsningar, ibland undrar man hur uppfödarna tänker. Det kan väl inte bara var pengar som hägrar? När man korsar drivande med vallare, jakthundar med sällskapshundar osv så under man om köparna är medvetna om, vilka anlag man får i den lilla valpen. När man ser alla omplaceringar på nätet, så blir man lite betänksam.

Nej, renrasig ska den vara. En liten hund, helst mindre än Märta och helst utan så mycket jaktintresse. En sån här kanske?

Norwichterrier, den minsta terriern, bara 25-30 cm i mankhöjd och ca 5 kg tung. 

Jag gillade borderterrierna, käcka och tåliga, med på det mesta, vakna och alerta. Men den raser har en del jaktintresse och jag vill gärna ha en hund, som inte är så intresserad av jakt, även om alla hundar naturligtvis har visst jaktintresse, men mer eller mindre. Helst mindre med andra ord. 

Norwichterriern är en rätt ung ras. Precis som andra rashundar fanns det mycket få kvar efter andra världskriget, även om raser fanns redan redan i början på 1800-talet och användes då som råtthund. I den tidens lantbruk var råttor mycket vanliga och det fanns folk, som åkte runt med sin små röda hundar och bekämpade dom. 1932 godkändes rasen i England. Då kunde öronen vara antingen stående eller hängande, men 1964 delades rasen i Norwichterrier med stående öron och Norfolk med hängande. Det påstås att Norfolk är lite mer självständig, eller som en uppfödare sa: "När jag släpper ut som , så säger det fjutt, så försvinner norfolkarna medan norwicharna står kvar på trappan och frågar husse vad vi ska göra nu."

Norwich med andra ord... Den är precis vad jag vill ha: pigg och vaken, tycker om allt och alla, lagom till lags, en perfekt kompis med andra ord.

Eftersom jag är en avelsnörd, så läser jag stamtavlor, kollar resultat mm och vet varifrån jag vill ha en liten tik, men det föds mycket få valpar per år, valpkullarna är små och köerna kan vara långa. Köar. Egentligen vill vi vänta till tidigast sensommaren. Vi får väl se vad det blir... Början bli sugen. Har faktsikt inte varit utan hund i huset sedan 1983 och innan dess fanns hund i föräldrahemmet sedan jag var 10.

Bilder från Wikipedia och SKK.

Vi satte upp våra första solpaneler år 2014, en helt stalltak fylldes med 60 stycken. Redan då hägrade en elbil. Tanken att tanka egen el var ju otroligt lockande, men kostnaden... Helt omöjligt.

Nu bor vi i ett nytt hus och även här har vi satt upp solpaneler, nu 20 stycken.

Sedan 2014 har det hänt en del på elbils-sidan. Numer är det inte bara Tesla, utan alla bilmärken värda namnet, som har planer på eller producerar elbilar. Det känns som om utvecklingen verkligen tagit fart, liksom på batterisidan. Det har inneburit att körsträckan på en laddning ökat rejält och att priserna börjar gå ner. Jag tror att de kommande 10 åren kommer innebära en revolution på området. VW planerar en folkbil, en billig elbil. 2020 ska den börja säljas och 2022 ska den komma till Sverige. 

Men redan nu finns för oss ekonomiskt möjlig alternativ och häromdagen provkörde vi en Renault Zoe, en pigg läcker liten bil. Så är ser den ut:

Vi har nämligen upptäckt att Renault har en kampanj för leasing. För strax under 3000 kr i månaden, allt inkluderat, batteri, service osv. kan man leasa den. Kampanjen pågår mars månad ut. 

Bilen är kul att köra - tyst och med rejält tryck. Den kan gå 30 mil på en laddning, men det får man nog ta med en nypa salt. Numer är nätet för laddning rejält utbyggt i landet (bortsett från Norrland), så det borde inte var något problem ens med en längre semesterresa. 

Det här är lockande för oss - mycket lockande. Jag tror att det kommer att hända en hel del på elbilsmarknaden under den kommande 3 åren, så en leasingbil under den tiden känns helt rätt.

SÅ:

BESTÄLLT! Bilen kommer i april-maj.

Nu måste vi bygga hemladdare. Det kunde man få stöd för under förra året, men den m/kd-budgeten, som röstade fram i december, tog bort det. I dom partierna tycks man inte ta klimatförändringarna på allvar.. Rot- och Rut-bidrag till dom egna väljarna tycks vara viktigare.

Men fan den som ger sig. Vi ska ju ändå sälja vår nuvarande lillbil, så den får bekosta laddboxen. 

Oj, vad det ska bli kul! Äntligen blir drömmen verklighet - vi kommer att kunna tanka egen el i sommar.

JIPPI!!!

Vi byggde nytt hus 2017 och flyttade in i slutet av september det året. År 2018 var alltså första våren/sommaren på den nya tomten, som tidigare varit betesmark. Ingen trädgård med andra ord. Vi insåg snabbt, att tomten behövde träd - flera stycken. Eftersom jag gillar plommon kom två Viktoria, två Experimentalfältets sviskon och ett Opal i backen under våren. (Det år alla ger frukt om några år lär min mage må som den förtjänar...)

Men plommonträd blir ju inte så stora och under denna varma sommar insåg vi att huset behöver skugga. Stora träd alltså, päron och äpplen. Det största är väl gråpäron, men det är inte så kul, så det blev två andra päron: ett Carina och ett Esperence Herre. Jag tycker att päron har de vackraste blomorna med sin röda ståndare. Ett måste!

Och så äppelträd: ett Åkerö, ett Sävstaholm och en liten skrånk Södermanlandsäpple. 

Vi har alltid varit förtjust i rosor, främst dom gammaldags med sin fina doft. Vi lämnade en trädgård i Enhörna med 60 olika sorter för 15 år sedan och har inte riktigt fått till det på den gård vi sålde 2017. Vi hade inte riktigt tid med trädgård där - för mycket hästar. 

Men nu..

under eftersommaren tog vi bort en brädhög och fann en lagom stor ogräsfri yta: en rosrabatt! Och så fyllde jag år och fick rosbuskar. När vi sedan såg att Flora Linnea sålde billiga barrotsplantor flög f-n i oss och nu har vi 119 rosor. När man räknar ihop verkar det ju inte klokt, men 100 av dom är en häck av rosen Stanwell Perpetual. Vi hade aldrig klarat att få dom i backen utan hjälp av goda grannar med traktorgrävare. Stort tack för den hjälpen! Om det vill sig väl blir det 50 meter häck - vi får väl se hur många som klarat sig. 

Sen har vi:

i brädrabatten: Nevada, Stockholm, Louise Odier, Charles de Mills, Mme Plantier, Järnvägar´n, en gallica (?).

Nevada har vi aldrig haft förut och Stockholm är en gul rätt modern ros, som också är ny för oss, Järnvägar´n är en lokal sort, funnen vid järnvägen i Valla, en söt ljust rosa ros. Gallican har vi fått utan namn, den är mörkt rosa. Louise Odier har vi inga goda erfarenheter av. Känsliga bourbonnerosor brukar vi inte klara och den här står nog för blåsigt. Men busken var oemotståndlig i plantskolan - kraftig och fin. Charles de Mills är en av mina favoriter och borde klar västvinden, men Mme Plantier kan vara knepigare. Vi får väl se..

Vi satte upp några skärmar och i dom rabatterna har vi måste-rosen framför andra: Helenae Hybrida, den underbara klängrososen, som ger ett överskott av ljuvliga doftande blommor. Två buskar har vi satt där och en Lyckefund, den tagglösa dottern. Hybridas knoppar är gula och Lyckefunds rosa. Där finns också en Maidens Blush och en Tour de Malakoff, den ena ljust rosa med mörkt bladverk, den andra med stora röd-rosa-lila rosor och ljust bladverk. Jag gillar kombon väldigt mycket. Frågan är om inte Tour de Malakoff är min favoritros..

Tre Stockholm och en Leverkusen finns här - födelsedagsrosor.

Vi tog med en fin trätunna från gården när vi flyttade och i den finns en Rose de Recht. När vår lilla västis gick bort för några månader sedan prydde vi hennes grav med en Jaques Cartier. Under sommaren hade vår närmaste planskola en helt underbar Constance Spry, en Austenros, klängros, den var helt fantastisk. Spontanköp utan att veta var vi skulle ha den. Den övervintrar i sin kruka i halm och vi hoppas att det går bra.

Så nu är vi igång. Perenner, clematis och annat står på tur, även om vi startat lite även med sånt. En blå iris, som vi tog med från Enhörna, har vi fått en bit av. Den sorten finns inte att köpa längre, i alla fall har jag inte lyckats hitta den. Den påminner om sorten Perry´s Blue, men den blommar lite tidigare och är ljusare. Bild här:

Wow, min blogg ser normal ut igen och jag är tillbaka!  

Under de senaste veckorna har min fågelmatning haft finbesök; förförra veckan hade jag stenknäck varje dag, som mest fyra vuxna fåglar samidigt. En dag var även en ungfågel där, så minst fem individer har varit på besök. Jag bor i västra Sörmland och har inte sett stenknäck på de 15 år jag bott här.

Dessutom 13 bofinkar och idag två starar! Ur led är tiden, dom borde vara betydligt längre söderut nu. Steglitser i storflock - jag räknade till 25, men dom var fler. Steglits har vi häckande på sommaren och arten är nästan en karaktärsart för området. 

Som om inte det räcker flög en snösparv över vägen nära samhället för några veckor sedan. Den såg jag i Tarfala för så där 45 år sedan... Eftersom den är så enkel att känna igen med sina vita vingar med svarta spetsar kan man vara totalsäker på obsen. 

Gott nytt år alla läsare. 

Min blogg ser jättekonstig ut och presentationsrutan mm saknas. Vet nån hur man kommer i kontakt med administrationen?

År 2010 fick vårt stamsto Spes frá Hnúkhlid sin sista fölunge. Det var en rätt svår förlossning - jag fick hjälpa till och dra ut fölet. Ett litet sto blev det - en fin liten fux. Pappan heter Divar från Lindnäs. Både far och mor är förstaklassbedämda och således fanns det förväntningar på det lilla fölet. 

Den lilla fina tjejen fick heta Frigga från Västra Vegred. 

Vi var så glada efter denna tjej. Vi hade fått en Spes-Divar-unge året före - en gul stor kille, även han jättefin. En tjej var precis vad vi ville ha den här gången. Sparas för framtiden - inte säljas - var tanken. Avelsvisas och så småningom bli den vi avlade vidare på. Man blir så kär i alla fölungar, men Frigga var speciell. Henne klappade mitt hjärta lite extra för. 

Frigga var vacker under hela uppväxten. Hon hade en kompis i Odda, som föddes samma år. Det är så bra att ha en likåldrig att tampas med. Så här såg hon ut när hon var unghäst. 

                

 Så smångom åkte Frigga till Malin, som ridit in alla våra uppfödningar. Vi såg henne efter några månder och WHO!!! vilken tjej. Det fanns en utstrålning och en power man inte ser så ofta och att hon skulle avelsvisas var givet. Så fin!

Så här såg hon ut på vårvinern 2016 och vi började diskutera visning, men....

                    

....då hörde My av sig och Frigga var precis vad hon letade efter. Hon ville visa henne och satsa. Vi började fundera på att sluta med hästar, sälja gården och knoppa av en tomt för att bygga nytt hus. Efter att ha funderat en del, så sålde vi henne. My kändes som den rätta köparen och ville ungefär detsamma med Frigga som vi. 

Under sommaren har Frigga varit på träning hos islänningen Elli och i början av september var det dags för första delen - bedömning exteriört. Nu ser hon ut så här:

Det var nervöst, men Frigga betedde sig lugnt och värdigt, samma coola psyke som sin mor Spes.

Bedömningen blev jättefin - totalt 8.34 Det är samma som hennes mor fick en gång.

Delbedömningar:

Huvud: 8.5 (max är 10) Jättebra, det står Tilltalande i kritiken. 

Hals/manke/bog 9.  Det fick även Spes och är något jag anser jätteviktig. Hon lämnade fina framdelar till alla sina föl. Jättebra med andra ord!

Rygg och kors: 7.5  Det kan nog höjas i vår efter mer träning. 

Proportioner: 8.5  Jättebra! Står Lättbyggd i kritiken. Så vill man ha dom nu (det går lite mode i hästaveln..)

Benkvalitet: 8.  Bra.

Benställning: 7.5  Lite uttåad fram, vilket nästan alla isisar är.   

Hovar: 8.  Bra.

Man och svans: 9. Hon har massor av tagel!

Det finns koefficienter för de olika delarna och Hals/Manke/Bog har högst koefficinet (x10).

I vår blir det ridbedömning. Elli anser inte att hon är riktigt klar för det än. Det blir spänannde! Över 8 brukar kallas Första klass och nu är naturligtvis målet - och förväntningen - att det ska bli förstaklass även ridmässigt. Det tror tränaren absolut och vi kan bara hålla tummarna att inget händer i vinter, isfläck eller så.. Friggas storasyster Röskja skulle också visas, men gjorde sig illa vintern före på -just det- en isfläck. 

Att My är lika förtjust i Frigga som vi syns tydligt.....

Bilderna: fotograf till de två sista är Gunnel Karlsson, som var med och höll tummarna. 

Klimatförändringarna riskerar gå oss ur händerna. Den dagen permafrosten i Sibirien släpper och metanet, som hålls av tjälen, kommer ut, kan det gå ruskigt fort. Metan är en växthusgas, som är betydligt potentare än koldioxid. 

Det skrämmer mig.

Men redan 1912 insåg man faran med högre halt koldioxid i atmosfären. Se artikeln ovan - 1912!!! Då trodde man att det skulle ta några århundraden. Jag kan tänka mig att den tidens nej-sägare tyckte att farhågan var närmast löjlig. Vem fan kan sia om flera sekler bort!? Och vem bryr sig?  

Nu har det gått drygt 100 år och vi ser en alarmerande ökning av extremväder, allt högre temeraturer, brand, torka mm mm. Att en klimatförändring sker och att orsaken främst är förbränning av olja och kol är så gott som hela världen ense om, i alla fall forskarvärlden. Ingen fråga har gåtts igenom så grundligt som frågan om klimatets utvecklingen - ingen!

Men det finns fortfarande nej-sägare i och det värsta är, tycker jag, att dom som tjänar pengar på att vänta och se har sånt inflytande. Det jag inte förstår är varför det skulle vara en sån katastrof om vi ställe om från ett fossilsamhälle till ett som jorden klarar långsiktigt och det sen visade sig inte nödvändigt, som nej-sägarna tycker. Skulle det göra nåt? 

I år har större dagsvärmare rapporterats på många håll i landet. Den är verkligen spektakulär, den lilla svärmaren, och eftersom den till skillnad från andra svärmare flyger på dagtid, så observeras den oftare.

Men..

det här är ingen vanligt förekommande svärmare i Sverige, även om den numer ses årligen. Först 1994 observerades den. På latin heter den Macroglossus stellatarum och på engelska Hummingbird Hawk-moth, ett namn som passar bra, eftersom många tror sig sett en liten kolibri. Den är sydlig och vandrar in under sommaren, framför allt varma somrar som i år, den följer värmen. Den kan föröka sig i Sverige och lägger då ägg på mållor. Kanske är det den sena sommargenerationen vi sett i landet i år. På hösten migrerar den söderut igen. 

Den är rätt stor och knubbig, 45-50 mm i vingbredd, helt otroligt häftig. Även jag har haft besök och sett den för första gången. Man ser det orangea tydligt liksom den flerfärgade bakkroppen, "kjolen".

Så här kan den avbildas, men jag tycker nog att fägerna är häftigare i verkligheten. Håll ögonen öppna!