Det där med el är spännande och då menar jag den nya tekniken. Jag är helt övertygad om, att solpaneler på hus, kanske som takbeläggning eller i fönsterglas, kommer att vara standard i framtiden. Varför inte utnyttja den flödande solenergin?

Vi satte upp 60 solpaneler, som gjorde ca 70 % av gården elbehov. Dom satt på stalltaket, så här:

Det finns massor av lagårdstak som det här med perfekta sollägen i landet - outnyttjade. I vår dal har tre till satt upp paneler - mycket glädjande. 

I höstas sålde vi gården och byggde ett nytt litet hus på en avstyckad tomt. Naturligtvis ville vi göra egen el och än så länge ser det ut så här:

Men det ska bli fler. Vi bygger ut med 8 till under året till totalt 20. 

En del kombinerar solcellerna med bergvärme. Vi har en värmeväxlare el-vatten och har bara golvvärme i huset. Det var spännande under den här första vintern om det skulle funka och det gör det, möjligen får vi lite för varmt, men det är bara ett delikat problem innan vi lärt oss att ställa in systemet.

Nu är det ju så att som entusiast så räknar man inte på varje krona, det handlar snarare om att få vara med i utvecklingen. Man brukar räkna med en pay off på 10 år och eftersom vi satte upp panelerna 2014 på gamla gården, så hann vi inte få ta del av det. Om sanningen ska fram så tyckte nog en del spekulanter av gården att det verkade skumt, det där med solpaneler. Fel, tycker vi. Inget kan vara enklare. Man köper när man behöver och säljer när man får över. Automatiskt. 

Nu hägrar nästa dröm - en elbil. Det börjar komma begagnat på marknaden till ett pris där vi i alla fall kan börja räkna... Det vore så kul att "tanka" egenproducerad el. Kanske en sån här om något år - en Nissan Leaf:

Det kom en undersökning från Tyskland i höstas, som visade att antalet insekter minskat dramatiskt i ett område man undersökt - ett naturreservat. Det skrevs om det, men frågan är om insikten hur allvarligt detta kan bli verkligen gått in. Tror inte det... Kanske är bortfall av biologisk mångfald ett större hot för mänskligheten än klimatförändringarna. Inte sedan dinosaurierna försvann har så många arter försvunnit eller individerna är så få att aten hotas att försvinna. Konstnären Lars Jonsson har alltid hävdat det och jag tror ha har helt rätt. Den dagen bin och andra pollinernade insekter är borta får männsikan det oerhört svårt - faktiskt helt omöjligt att klara dagens matförsörjning. Och det värsta är, att vi är på väg dit. Efter 70 år med giftjordbruk med monokulturer, hårt drivet, slås bisamhällen ut. Medan man diskuterar om det verkligen är gifterna - och giftfabrikerna slåss med näbbar och klor för sina pesticider - så sker det framför våra ögon. Hur lång tid har mänskligheten kvar? För det är inte bara tambin, som minskar i antal, även de vilda bina och humlorna har det svårt. 

Läs den här boken!

Redan idag finns det områden i Kina, där alla pollinerande insekter är borta och man pollinerar för hand. Om pollinerarna försvinner finns inte mycket mat kvar, bara de grödor som vindpollineras. Gräsen - säd, ris och majs. Det mesta av frukt och grönt är insektspollinerat - allt med blommor - som äpplen, plommon, paprika osv. Alla grönsaker vi äter blad av, men som måste sås med frö försvinner. Potatis kan man föröka vegetativt, den kan bli kvar. 

Alla blommor försvinner, de ettåriga först. Många vilda träd kommer att försvinna på sikt - de är insektspollinerade.

Giftfabrikerna tar fram de mest groteska gifter, tex ett som får insektslarver att inte utveckla mundelar. Döden väntar när man kläckts. Hur kan man framställa något så fasansfullt? Det kommer att komma en dag när domen faller tung över kemiindustrin, som så totalt har förpestat jorden sedan andra väldskriget, inte bara med jordbruksgifter, utan med mjukgörare, flamskyddsmedel mm mm. Vi är helt indränkta i onaturliga ämnen, som bara finns, inte försvinner och som samverkar på ett sätt inget vet något om.

Det här är nog faktiskt ödesfrågan, som är vida större än klimatförändringarna, även om dessa också bidrar till förlust av biologisk mångfalt. Eller låt oss kalla det för vad det är - artutrotningen som pågår. Det är bara fasansfullt!

Vincent van Gogh - en konstnär alla känner till idag, men som under sin livstid sålde - 1 !!! - tavla. Han ansågs som galen och misslyckad och försörjdes under sitt korta liv av sin bror Theo. 

Han föddes 30 mars 1853 i Nederländerna i en överklassfamilj, ansågs tidigt udda, tyst och tankfull. Som ung jobbade han som konsthandlare, men blev deppig av allt resande och flyttade därför hem till föräldrarna 1881 och började då måla, mest stilleben och jorbruksarbetare, men utan den färgprakt, som senare blev hans signum. 

1886 flyttade han till Paris och kom i kontakt med bla Gauguin. Nu kom färgerna och ett nytt sätt att måla - han anses idag som en av impressionismens stora. Nu kom solrosorna, cypresserna, vetefälten och olivträden. Och molnen.

Men han hade psykotiska perioder, skötte sig inte och drack mycket alkohol. Lite tokig - under ett vredesutbrott skar han av sig en bit av sitt eget öra. Han togs in på mentalsjukhus, vilket innebar att han målade som aldrig förr. Under drygt ett decennium skapade han ungefär 2100 konstverk, många under de sista åren.

Vincent sköt sig i bröstet den 27 juli 1890 och dog av skadorna ett par dagar senare i Frankrike, 37 år gamma. De flesta stora muséer har idag verk av van Gogh.

Nytt år igen - det är inte klokt vad tiden går. 

Ingen snö, lite trist.

Bilden ovan är inte från i år, men skulle kunna ha varit. Hönsen försvann i höstas, räven tog dom i omgångar. Så fort vi släppte ut dom var han där och till slut hade vi bara en ynka ungtupp kvar. Då la vi av med höns.

Ett år, samma tid på året, såg det ut så här:

Jag vet inte riktigt om jag längtar dit... men endera dagen så får vi väl snö.

Året 2017 har varit omvälvande för oss. Vi har sålt gården och byggt ett nytt hus på en avstyckad tomt. Huset är byggt med 30 cm ytterväggar i trä, materialet heter IsoTimber och är trä med luftspår i. Det känns bra att bo i och kom som block, så byggtiden blev kort. Blocken kom i slutet av maj och i slutet av september flyttade vi in. Vi har vattenburen golvvärme med värmeväxlare och solpaneler, än så länge bara 12 stycken. Vi får testa några år och se vilket elbehov vi har. Fönstren är specialgjorda hos en fönstersnickare i Sörmland, gedigna träfönster med äkta spröjs, tvåglas med isolerglas. Ljus faluröd panel med vita detaljer, som vi inte hann måla klart i höstas. En arkitektbekant hjälpte oss till detta drömhus, som vi älskar. Här hoppas vi få bo länge. 

Just nu har vi bara en hund, västgötaspetsen Märta. Hon har hunnit bli 11 år, men är rätt fräsch ännu. Lite ledknak och för fet, men pigg som en mört.

Hon har tråkigt.

Kompisen Nadja, vår golden, tog vi bort i augusti förra året. Hon ligger begravd tillsammans med vår vita katt lilla My, som blev överkörd. Nadja var en underbar hund som alla golden, rar och mjuk till sättet och med ett stort hjärta för smått, barn och alla sorters ungar; kattungar och fölungar, alltid lika förtjust.

När hon var 2 år fick hon Märta och det var stor kärlek från första stund. Dom trivdes så bra tillsammans och fanns alltid i varandras närhet.

Men så blev Märta ensamhund. Vad gör man då? Skaffar en kompis? Men nu är det så att Märta inte alls har samma hjärta för smått, och vi har tvivlat på att hon skulle vilja ha en valp i huset. Men häromdagen när vi träffade andra hundar - vi bor på landet, så det är inte så ofta - så verkade hon klart förtjust. Så kanske i alla fall...

Den här gången vill vi ha en mindre hund, en pensionärsjycke. Den ska vara frisk och sund, inte vilja dra iväg på egna äventyr och gärna ha lätta valpningar, eftersom "avelsgenen" i mig börjar skrika. 

Vi har funderingar på en sån här:

   En japansk spets. 

Den är relativt liten, max 38 cm i manken, väger under 10 kg och verkar vara sund och frisk. Dessutom finns uppfödare i landskapet där vi bor, vilket ju är en fördel. Nackdelar då? Ja, det är ju en spets och dom låter en del. Den är lite vaktig av sig på gott och ont. Vi får väl se. Besök på några kennlar planeras i alla fall. 

Men valpsugna är vi, både jag och maken. Märta? Det vet vi inte riktigt...

Jägarna har jakt på nötskrikor på höstarna, för man anser att dom är "skadedjur". Det är en fullständigt befängd syn på ekologin och arters ömsesidiga roller i naturen. Just nötskrikan är superviktig, för den planterar ekar, som är det träd i det svenska landskapet, som skapar den största biologiska mångfalden på och runt sig med åren. Ekollon måste ner en bit i jorden för att gro och det är precis vad nötskrikor gör när dom samlar förråd för vintern, långt fler ollon än dom behöver. De överblivna gror.

Här en artikel från Vår fågelvård, som belyser det hela och där man tagit hjälp av nötskrikor. Jaga dom inte!!

Från 1970 till 2010/2012 minskade antalet individer av jordens

 landlevande och marina ryggradsdjur med 50 %, och

från 1950 till 2010 minskade antalet individer av havsfåglarna med 70 %.

Det är bara förfärligt! Och orsaken är Homo sapiens, människan. Utfiske, besprutningar, 

nya metoder i jord- och skogsbruk mm. tränger undan andra arter och förstör förutsättningarna 

för deras vidare existens. Och nu plasten i haven...  

Det här är min vackra farmor Hanna Paulina Karlsson. Hon föddes i Bollnäs den 25 januari 1887 som nummer tre av tre systrar. Jag hann aldrig träffa henne, för hon dog av den tidens gissel, TBC, den 6 november 1946. 

Hanna kom alltså från Bollnäs, men som så många andra ungdomar flyttade hon söderut, först till Uppsala, där hon jobbade på det välkända konditoriet Ofvandahls. Om hon redan var utbildad sömmerska eller om det skedde senare vet jag inte, men hon kom i alla fall som sådan till Stockholm och där mötte hon min farfar Sven Robert Lindvall, kallad Robert. Kärlek uppstod och den 23 februari 1918 gifte dom sig. Min pappa Sven föddes den 20 september året därpå.

Robert var damskräddare och jobbade som sådan ända till sin pensionering. Men han sydde aldrig åt oss, synd att man inte har nåt som han gjort. 

Hanna blev hemmafru. Några fler barn än Sven fick dom inte, men jag har hört nån gång om tvillingar, som dog. Får forska vidare om det. Hanna var påtagligt vacker och farfar var svartsjuk, sägs det. Min mormor lärde känna paret långt innan mina föräldrar blev ett par och har berättat det. Både farmor och mormor städade på en skola och mormor Anna berättade att farfar satt utanför och väntade på att Hanna skulle bli klar. 

Hannas mor Margta fick alltså tre döttrar, men bara Hanna överlevde henne. De andra två dog relativt unga och barnlösa i TBC. Då fanns inte penicillinet, som enkelt hade botat sjukdomen. Svens mormor Margta (det stavas så i Hälsingland, men uttalas Marta) fick alltså bara ett barnbarn och banden mellan dom två var speciellt och starkt. Jag vet mer om henne än om Hanna, faktiskt. Vad jag vet är dock att Hanna stred hårt för att "pojken" skulle få studera, något farfar tyckte var onödigt, men tack vare hennes bestämdhet blev det kvällskurser och så småningom biokemi och ett liv som forskare på Astra för Sven. Det var han sin mor evigt tacksam för. 

Visst är hon vacker! Den enda som än så länge ärvt lite av just den skönheten är min systers yngsta dotter Klara. Bild kommer.