Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 20 juni 2015 07:47

Den här bloggen skrev jag för några år sedan och den tål att upprepas:

Historien om schimpanserna och bananhögen kommer här..

Det var så här: utanför en forskningsstation någonstans i Afrika la man ut bananer till schimpanserna – en liten hög. Flocken kom dit, slog sig ner och åt upp bananerna. Man fick chans att se dom lite på nära håll och filma dom. En dag kom en felleverans och man fick massor av bananer så högen blev rejält större än vanligt. Och nu hände något oväntat. Schimpanserna fick totala spader. Dom samlade bananer, slogs som attan, rev och slet och betedde sig helt annorlunda än dom brukade. Dom blev som galna. Som tur var filmades även det och jag har sett filmen, som visar det normala och dagen med jättehögen.

Hur förklaras detta? Varför var det lugnt och fint utan bråk då det fanns lite bananer, men osämja, ett hejdlöst samlande och fullt krig då det fanns mycket bananer? Man tycker ju att det borde varit tvärt om – men icke. Inom zoologin förklarar man det med att schimpanserna blev överstimulerade och därför inte kunde hantera situationen. Det man skulle kunna kalla för solidaritet inom flocken var som bortblåst. Det blev bara den egna tillfredsställelsen som räknades.

Parallellen till vårt överflödssamhälle är naturligtvis slående. Vi behöver inte varandra egentligen för överlevandet – det går att kosta på sig att vara egoist. I ett samhälle med mindre tillgångar är man mer beroende av varandra – om jag hjälper dig idag så hjälper du mig i morgon. Det ”lönar sig” att dela med sig. Det egotrippade tankesättet leder bort från solidaritet och generositet. Den girighet vi sett under de sista åren blir legitim – man blir inte ”utstött” ur flocken för att man så totalt visar sina hemskaste sidor – att roffa åt sig så mycket man kan. Det blir istället nåt smart och självklart…

Man kan lägga till: det goda solidariska samhället tycks vara på väg bort. Människor är allt mer benägna att dela in världen i vi och dom, trots att vi genom modern teknik kommit varandra närmare. Det är för mig helt obegripligt. Varför försvinner viljan att hjälpa människor i krig och nöd i takt med att vi får det allt bättre? Och varför blir vi allt mer missnöjda med allt? Visst, det finns en nyfattigdom i Europa, men den är egentligen orsakad av samma sak - oviljan att dela med sig och indelandet i vi och dom. Dom rikare blir allt rikare och gör som schimpanserna - roffar åt sig. Dom som har allt mindre blir allt missnöjdare när dom ser skillnaden och försöker hitta syndabockar, något som de opportunistiska främlingsfientliga partierna utnyttjar. Otäckt.

Man undrar - vad ska ske framöver? Framtiden oroar.

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 1 juni 2015 21:41

Tornseglarholken är på plats, så långt upp jag vågade klättra. NU väntar vi bara på hyresgäster..


ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 1 juni 2015 00:52

Det har varit en trist maj, kall och blåsig. Lite lurad känner man sig allt. Mycket av det våriga och roliga trädgårdsjobbet har fått stå tillbaka och vi har till och med eldat i kakelugnarna de senaste dagarna.

Kanske hr det varit så här?:


Nu vill vi ha sol och värme!



Av Gudrun Lindvall - 29 maj 2015 20:47

Vår första islänning, Spes fr Hnjkahld, har lämnat oss, 24 år gammal. Hon är mycket sörjd och saknad, både av 2- och 4-beningar.

Spes föddes på norra Island år 1991och hade fina föräldrar. Hon kom till Sverige när hon var 10 år, avelsvisades till första klass och har sedan fått 7 föl varav 6 hos oss. Hon hade en dotter på Island, men hon är borta, liksom Pila, som föddes i Sverige innan vi köpte henne. Pila dog i en fölning, men det finns fina avkommor efter henne.


Hos oss fick hon Slyngur, Röskja, Jarfi, Vilja, Ketill och Frigga, alla med tillnamnet "från Västra Vegred".

Man kan se på bilderna att Spes har blivit äldre. Frigga kom 2010 och hon är den enda vi har kvar. Jarfi är död och de övriga har vi sålt. Vi har även en tre-årig kille efter Vilja kvar. Spes är även mormor till en liten hingstunge, som Röskja fått i år. Alla har fått hennes milda och underbara sätt - allt har varit enkelt med dom.

Spes var en drottning med massor av utstrålning, integritet och karisma. Hon syntes i hagen, även om hon inte såg mycket ut för världen - relativt liten. Alla ungarna blev ädlare och högbentare än hon själv. Kanske var det lite snålt med maten på Island under hennes uppväxtår? Hon fick relativt stora föl och vi var alltid med när hon fölade. En gång följde hon med själv hem genom hagen. De andra var tydligen tillsagda att stanna, för ingen följde med. Man visste alltid när det var dags - tydliga signaler med fyllt juver, vaxproppar och hela köret. En erfaren och perfekt fölmamma.

Vi betäckte henne samma år som Frigga föddes, men det ville sig inte, så då fick hon bli pensionär. Hon har gått här med sin sista dotter, kompisen Garn och hennes ungar och haft det prima.

I torsdags morse förra veckan hittade jag henne i hagen mycket sjuk. Nu ligger hon begravd med utsikt över gården.

Tack för allt lilla Spes. Du var en underbar häst och vi är så tacksamma att ha fått lära känna dig. Vila i frid.



Av Gudrun Lindvall - 19 maj 2015 11:15


Vi har en fantastikt rik päronblomning i år - helt makalös. Men i det kalla vädret surrar det inte alls som det ska, så många päron blir det inte i alla fall. Bara några enstaka humlor trotsar kyla. Jag tycker nog att päronblommor är vackrare än äppelblom. De röda ståndarna och pistillerna i den utsökt formade blomman överträffar äppelblommen kanske vackrare färg. Tycker jag.

Vi bor i västra Sörmland och här måste det bott trädgårdsmästare med "päronfnatt" så där runt sekelskiftet 18-1900. Vi har 11 - elva!!! - päronträd på tomten. Vi har 3 stora gråpäronträd. De är säkert planterade runt 1860 då huset byggdes, i alla fall två av dom. Päronen ser lite olika ut med olika storlek och färg. Bär rikligt! Så har vi ett Sörmlandspäron och ett Nygårdspäron med extra annorlund ympkvist, som vi inte vet vad det är. Dom päronen är jättefina. Vissa år blir båda sorterna och ympen stora och underbara - päron man skulle kunna sälja på torget. Vidare ett Augustipäron - blommar bättre än det smakar. Ett gammalt Greve Moltke, som inte ger så mycket. Ett Hovstapäronträd. Gården Hovsta ligger någon mil härifrån och kanske var det där trädgårdsmästaren med päronfnatt höll till. Fina päron, men lite mjuka i skalet, så ofta slås dom sönder då dom faller. Så har vi ett Esperens herre och ett träd, som de förra ägarna kallade stekpäron. Och slutligen ett vi inte vet namnet på.

Problemet med päronträd att är att de blir så stora. Man når inte frukterna. Och dessutom - vad gör man med alla dessa päron??

Men vackra i blomningen är dom utan tvekan, speciellt ett år som detta. Om det bara kunde bli lite varmt så man kunde sitta ute och njuta av härligheten...


Av Gudrun Lindvall - 7 april 2015 18:22

Av Gudrun Lindvall - 3 mars 2015 10:50

Redan på 800-talet kom de första islandshästarna till Island. De kom samtidigt med de första människorna från Norge. Där regerade Harald Hårfagre och efter ett slag vid Hafsfjord ca år 872 fann en del stormän det bäst att lämna landet. Allt tog man med - familj, hus och hem och alla husdjur. Redan 871 kom Ingolf Arnasson till Rökviken, dagens Reykjavik, så man visste att förutsättningarna var goda i det nya landet.

Hästarna var helt nödvändiga i detta underliga land med massor av lavafält och glaciärer. Dom måste kunna ta sig fram överallt, vara modiga, arbetsvilliga, uthålliga och starka.


Hästarna måste våga korsa vatten.

Även som arbetsredskap var hästerna helt nödvändiga och ofta låg de bördiga ängarna långt bort från gården.



Islandshästar har som du säkert vet fler gångarter än skritt, trav och galopp. Alla har tölt, en fyrtaktig gångart, som är bekväm för ryttaren eftersom ryggen är rätt stilla på hästen och gör det möjligt att tillryggalägga långa sträckor relativt snabbt och någorlunda komfortabelt. En del har även pass, en snabb samsidig gångart.

Sedan 930 år det förbjudet att ta in hästar till Island. Innan dess kom det en del hästar även från England och Irland - det var ju ett sjövant folk, som koloniserat Island. På en kyrkport från 1200-talet finns de små hästarna med. Kolla översta ryttaren - han har nästan fötterna i backen.


För hästarna har genom åren blivit större. När dom kom till Sverige på 60-talet var mankhöjden aldrig över 1,37. Nu anses det vara en liten häst och det finns tom isisar över 1,50 även om det är ovanligt. Men runt 1,40 anses numer normalt.

År 1783 hade vulkanen Laki ett stort och för landet förödande utbrott. Uppemot en fjärdedel av befolkningen dog av förgiftning eller den svält som följde. Även i Europa fick vulkanutbrottet konsekvenser och man uppskattar att totalt 6 miljoner människor dog som följd av detta globalt sett. Så långt bort som i Indien drabbades människor av detta jätteutbrott, som varade i 8 månader och där 130 kratrar spydde ut giftig svaveldioxid, lava, sandpartiklar och fluor, som spreds vida omkring. Om detta har jag skrivit tidigare på bloggen.

Men åter till hästarna. Hälften av alla hästar dog och endast 3000 ston fanns kvar efter några år - urmödrar till dagens hästar. Genom åren har det utvecklats lite olika typer av hästar. På norra delen av ön ville man ha kvar den femte gångarten - passen - och där var hästarna lite ädlare medan man i söder ville ha starkare fyrgångare med mycket tölt. Idag kombinerar man dessa typer och får fram fantastiska tölthästar med pass.

Vårt stamsto Spes fr Hnjkahld kommer från norra delen av ön. På bilden nedan är hon högdräktig och fölar följande natt.



Om du förstorar bilden ser du att hon är märkt på ryggen med HH. Man släpper ihop massor av hästar på sommaren på fjällen där dom får klara sig själva och för att känna igen de egna märker man. Spes har varit en fantastiskt bra avelsmärr. Nu är hon pensionär och njuter "sötebrödsdagar". Hon blir 24 år i år.

En sista bild:

Det här är Hagrid från Västra Vegred, vår sista fölunge. Han är barnbarn till Spes och mamman Vilja föddes här år 2008. Hagrid föddes 2012 och har två svarta föräldrar. Vi väntade oss inte en ljus fux, men fuxanlaget är recessivt och fanns tydligen även hos pappan. Att Vilja hade det visste vi ju, Spesdotter som hon är. Hagrid är en typisk islandshäst av idag - lätt i modellen och högbent.

Islandshästen är speciell på många sätt, trevlig att ta att göra med. Att den dessutom kommer från ett land med inte bara fantastisk natur, utan även en väl dokumenterad historia gör inte saken sämre. Ett besök kan verkligen rekommenderas!




Av Gudrun Lindvall - 17 februari 2015 11:21


Den här målningen finns i ett hus på Jovisgatan i Södertälje. Den är daterad 1930, men konstnären ville tydligen förbli okänd, för den är inte signerad med något namn. Man skulle gärna vilja veta vem konstnären är, så nu har man lagt ut den på sociala medier för att försöka få någon som vet att höra av sig. Vet du?

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder jag, om inte annat anges.

Kalender

M Ti On To Fr L S
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis blogg p www.bloggplatsen.se