Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 5 februari 2015 12:12

Jo, vi har fått kycklingar. Fyra kläcktes förra torsdagen och en på fredagen. En klarade inte kläckningen - inget ovanligt, men fyra pigga dunbollar har vi. Så här ser dom ut:


                         


Hönan har kämpat länge. Först la hon sig på ett fuskägg och eftersom jag inte tyckte att det passade med kycklingar på vintern, så lyfte jag envist upp henne på pinne varje kväll. Varje morgon låg hon likt förbaskat i redet och fräste. Nu är det så att vi egentligen inte har så väl förspänt på tuppsidan - gamla tuppen togs av räven i somras. De äldsta tupparna är födda i mitten av augusti och frågan var om dom var redo. Parade gjorde dom, men fanns det spermier? I alla fall så gav jag upp och la hönan på tre ägg. Det bidde inget. 

Men hönan envisades och fortsatte att ligga på fuskägget, så då la jag till fyra nya nya ägg och så la en höna på ett till. Och nu blev det. För en vecka sedan kom det kycklingar ur alla fem äggen. En dog innan den hann torka, men dom andra fyra verkar fulla av liv. Dom bor på en tjock halmbädd, som säkert värmer underifrån och så får dom lite extra näringsrik mat. Kul med olika färger - du ser väl den lilla mörka vid väggen?

Vi tar det som ett vårtecken...


ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 29 januari 2015 11:42

Först:läs gärna inlägget från 29.1 2011 - det visar verkligen att det inte var bättre förr.


Så dagens lilla krönika, som ska handla om kartor. 

Först denna:


            


Den visar de olika plattor, som jorden vilar på. i skarvarna är det jordbävningar och vulkanutbrott, beroende på om plattorna skjuts ihop eller dras isär. Island, som har en skarv där det dras isär, ökar i yta med några cm varje år, inte mycket men i ett geolologiskt perspektiv högst väsentligt. Indien är fortfarande på väg norrut och Himalaya blir allt högre. Plattskarvarna kan vara mer eller mindre aktiva, men att som i västra USA lägga kärnkraftverk mitt på en skarv verkar ju rätt obegåvat. Skarven mellan den australiska och den pacifiska plattan är mycket aktiv och här är nästan ständigt vulkanutbrott någonstans. Sverige har tur att ligga mitt på en platta. Island och sydligaste Europa har det mer darrigt under fötterna. Det är fascinerande att tänka sig att alla kontinenter en gång hängde ihop som Gondwanaland. Först när platteorin presenterades sågs den med skepsis, men nu är den vedertagen.


Om man gör en karta efter befolkningsstorlek ser den ut så här:


     

Sverige är en liten plutt och Finland syns knappt. Somliga hävdar att vi inte har "plats" för fler här - synnerligen märkligt i detta glest befolkade land. Indien blir jättestort och Australien ser ut som en liten pluttö.

Kartor är kul.      

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 25 januari 2015 16:03

Jag trodde att gråsälar var just – grå. Men så kan man se dom på nära håll på en web-kamera i Estland och då ser man att dom ju inte alls är bara grå och inte ens likadana. 

Så här är det: hanarna har en mörkgrå päls med ljusare fläckar och honorna har en silvergrå päls med mörkgrå fläckar. Men i vattnet ser dom bara mörka ut.


                


Gråsälen var på väg att utrotas från Östersjön och innan fridlysningen 1974 fanns det bara ca 3 600 gråsälar kvar. Jakttrycket var helt enkelt för hårt. Långsamt började stammen återhämta sig, men så blev det stopp och det visade sig att sälhonor blev sterila av främst PCB. När det var som värst blev bara några procent av sälhonorna dräktiga. Sälar är ju toppkonsumenter i näringskedjan och giftet fanns i fet fisk, som lax och strömming och anrikades i sälarna. En vuxen säl kan äta upp till 7 kg fisk per dag. Nu har det vänt och ca 60 % av sälhonorna blir dräktiga och stammen är nu uppe i ca 30 000 djur. Men nya hot är i annalkande: de bromerade flamskyddsmedlen. Man hittar många sälar med tarmsår och inälvsparasiter, något de alltid haft, men som blir allvarligt när allmäntillståndet hos sälarna försämras. 

Förr var sälar viktigt för skärgårdsbefolkningen, både köttet, späcket och pälsen användes. En vuxen stor hane kan bli 2,5 meter lång och väga upp till 300 kg, en hona blir 1,80 och väger 200 kg. Honan är dräktig i 11 månader och föder sin vita unge i februari-mars. Ungen diar bara i 3 veckor och under den tiden förlorar mamman ca 1/3 av sin kroppsvikt. Det frestar på att göra en mjölk, som till 50% består av fett och kuten ökar från ca 10 kg till sådär 40-60 under de veckorna. 

Sen drar morsan och ungen får ligga där och leva på fettet tills den inser att det är lika bra att ta sig ner i plurret och börja jaga fisk. Om allt stämmer ska det inträffa då strömmingen går till. 

Mer kuriosa: en gråsäl kan vara under vattnet i 25 minuter och sänker då pulsen från 70 slag i minuten till så där 5-20, allt för att endast de vitala organen ska kräva syrsättning. En gråsäl kan bli 50 år om den får leva och ha hälsan. Fiender? Homo sapiens. 


Av Gudrun Lindvall - 21 januari 2015 23:02

Tänk att jag skrivit 500 inlägg i och med detta! Det får firas med några rosbilder.

Först en riktig älskling. Rosa helenae, rosornas ros med en underbar doft. Den måste ha plats står det i böckerna och det stämmer. Systern hade en som var 4 meter hög och lika bred. Tyvärr frös den ned helt en kall vinter. Helenae blommar med små blommor i massor i juli. Ett måste.


 

 

Och så en relativt ny bekantskap, en rugosaros, som heter Jens Munk. Busken är taggig som en äkta rugosa, men blommorna är vackra och den blommar om, så ofta har den blommor ända från slutet av juni till in på hösten.

 

 

 

Vi planerar för en resa till England i år, om vi kan få djurvakt. Mottisfont Abbey, Sissinghurst och de andra berömda trädgårdarna lockar. Där stiftade vi bekantskap med många fina gammaldags rosor för snart 20 år sedan. För att inte tala om vilka fantastiska rabatter vi såg! En inspirationsresa att i alla fall drömma om i vintermörkret. Om inte i år så kanske nästa...


Av Gudrun Lindvall - 18 januari 2015 10:02

Lavskrikan är en typisk norrlandsfågel, knuten till barrskog och Norrbottens landskapsfågel. Mycket vacker och mytomspunnen. Den är påfallande orädd och tar gärna mat ur handen på människor.


                        


Lavskrikan är en kråkfågel, i storlek mellan en björktrast och nötskrika. Den finns i Sverige från mitten av Dalarna och norrut lika långt som granskogen. Fjäderdräkten är gråbruna med en vacker roströd färg på vingar och stjärt.  Man tror att det finns mellan 50-200 000 par i Sverige. Eftersom den lever i en så knepig miljö och stannar hela vintern äter den vad som bjuds. Det vill säga allt. Under hösten lägger den upp förråd och man har kunnat visa att den hittar upp till 90 % av alla gömställen, en egenskap man har funnit även hos andra fåglar, som gömmer mat. Under högvintern är tillvaron tuff i Norrland och då kan lavskrikan sänka sin kroppstemperatur för att spara energi.


                         


Den häckar redan i mars-april i ett väl varmfodrat bo byggt av kvistar, lavar och bark och placerat nära marken, tätt intill en stam och fodrat med näver och fjädrar. Honan lägger 3-5 ägg och ruvar knappt 3 veckor. Sedan ungarna kläckts dröjer det ytterligare drygt 3 veckor innan de är flygfärdiga. Under denna tid är fåglarna mycket diskreta för att undgå upptäckt av boet. Kråka, korp, nötskrika och ekorre är de främsta fienderna.


                        


Jag har bara sett denna vackra fågel en gång, eftersom mina norrlandsbesök varit fåtaliga och då har det varit till fjällen, inte skogslandet. Men det är en älsklig fågel, som jag gärna skulle vilja se igen. Eftersom den är så oskygg och lättfotograferad finns det många fina bilder på nätet. Den har fått många dialektala namn: stenskrika, lappskata, olycksfågel och rödtjuxa.

En riktig norrlandsart, anpassad till den vinter jag hoppas snart är över. 

Av Gudrun Lindvall - 16 januari 2015 19:19

Det har diskuterats en del på sistone om det föga förvånande förhållandet att kvinnor inte syns i historieböckerna. Men så är det ju, vi lever fortfarande i ett manssamhälle som det hette för, nu heter det väl patriarkat. Undrar hur Madeleine Albright kommer att finnas i framtida historieböcker, eller kommer hon också att försvinna bakom mindre betydelsefulla män som så många andra kvinnor?

Nedanstående blogg skrevs för 4 år sedan, men tål att upprepas.  


                            bild Wikipedia


Vad  minns ni av Madeleine Albright? Kanske mest hennes olyckliga uttalande, då en journalist påpekade att fler barn dött i Irak än i Hiroshima och frågade om det varit värt det. Efter lite betänketid svarade hon, att hon ansåg att det varit värt det priset. Det uttalandet fick hon bittert ångra. Då handlade det om handelsblockaden, som stoppade både mat och mediciner till folket i Irak på 90-talet.

Nåja, hon var den första kvinnliga utrikesministern någonsin i USA. Innehade ämbetet från januari 1997 till och med januari 2001 under Bill Clintons presidenttid. Det olyckliga uttalandet kom 1996 då hon var FN-ambassadör.

Det berättas att Madeleine Albright förhandlade under Balkan-konflikten. Stormakter och alla stridande parter på Balkan försökte stoppa kriget i denna region, som historiskt varit så fylld av konflikter. Man var samlade i USA, i staden Dayton. Som USA:s FN-ambassadör var hon en av de viktiga förhandlarna. Det översattes frisk mellan språken och serberna överlade lite vid sidan om och kommenterade till varandra – inte alltid så vänligt och diplomatiskt. Förhandlingarna gick trögt och det var uppenbart att någon egentlig förhandlingsvilja inte fanns. Taktiken från den serbiska sidan var snarast att få tyst på ”tanten”.

Så fattade ”tanten” humör – och bytte språk. Serberna hade liksom missat nåt som deras underrättelsetjänst borde upplyst dom om. ”Tanten”  Albright var född i gamla Tjeckoslovakien, i Prag, och pratade förutom engelska även franska, ryska, tjeckiska, polska och serbokroatiska. Alla taktiska kommentarer och spydigheter hade förståtts - man kan tänka sig den förändrade stämningen i salen… Förhandlingarna lär ha tagit en annan vändning efter det. Det är en sån där händelse man skulle velat ha bevittna – suttit i hennes handväska och fått tjuvlyssnat. Fredsavtal undertecknades så småningom 1995.

Madeleine Albright förflutna är minst sagt brokigt, en spegel av det stormiga 1900-talet. Hon föddes 1937 i Prag i forna Tjeckoslovakien som Marie Körbel. Hennes föräldrar var katoliker, men av judisk börd. Dom var dessutom aktiva socialdemokrater, vilket tillsammans gjorde det osäkert att bo kvar i Tjeckoslovakien på 30-talet, så samma år som andra världskriget var ett faktum flydde familjen till England. Fadern var diplomat och under kriget ingick han i vad som kallades den tjeckiska exilregeringen. Efter krigets slut återvände familjen till Tjeckoslovakien och mottogs som hjältar med fint boende och ny diplomatisk hög befattning för fadern. För Madeleine sattes ”skolningen” in. Men det ryska inflytandet passade inte riktigt Josef Körbel och då kommunistpartiet tog över makten – med ryskt stöd – 1948 började marken åter brännas under fötterna i hemlandet. Gulag-fasa? Han fick ett FN-uppdrag i Kashmir och såg till att familjen reste till England. Under avrapporteringen på FN i New York hoppade han av och sökte politisk asyl för hela familjen. Marie Körbel blev amerikansk medborgare under namnet Madeleine Korbel. Madeleine kom från hennes smeknamn, det tjeckiska Madlenka.

Så småningom gifte hon sig Albright. Först långt in på 90-talet fick hon vetskap om att hon var av judisk börd och att släkten dött under förintelsen, bland andra 3 av hennes föräldrars föräldrar.

Fadern var alltså diplomat och i hans fotspår kom Madeleine att vandra efter en akademiska karriär med ämnen som statskunskap, internationella relationer odyl. Tre döttrar hann hon med också under studietiden. Men även här fanns tragedier. De två första döttrarna var tvillingar och födde för tidigt. En av dom dog redan som tre-åring. Det påstås att hon började läsa ryska under tiden de små döttrarna låg i kuvös – för att ha nåt att göra…

Engagemanget i det demokratiska partiet ledde till att hon hamnade i Jimmy Carters administration som speciellt kunnig på Östeuropa. Det var 1978. Då var äldsta dottern 18 år, men den lilla ”eftersläntaren” bara 11.

Men Jimmy Carter – jordnötsodlaren som senare visat sig vara en genial förhandlare och ödmjuk människa – blev inte långvarig som president. Efter fyra år kom Ronald Reagan med dunder och brak…. För Madeleines del blev det att återgå till den akademiska världen, men nu hade hon en stadig fot inne i den politiska sfären, så när Bill Clinton tillträdde som president 1991 och det demokratiska partiet åter besatte vita huset utsåg han henne till FN-ambassadör 1993. Och 1997 blev hon alltså utrikesminister – en omstridd sådan. En tuffing kan man väl säga.

Konflikten på Balkan var den stora utmaningen under hennes aktiva tid, men Mellanöstern fanns även då - den ständigt olösta konflikt. Hon lär vara en av de få västerlänningar, som mött Nordkoreas diktator Kim Jong-Il.

Det spekulerades om utifall att Madeleine Albright skulle inleda en karriär som politiker i Tjeckien efter sin pensionering 2002. Det var till och med så att dåvarande presidenten Václav Havel öppet förespråkade henne som sin efterträdare. Hon lär ha varit smickrad, men övervägde aldrig på allvar att flytta tillbaka till födelsestaden, sägs det. Istället har hon inlett en konsultverksamhet – som så många andra politiker. Nog har hon erfarenhet att ösa ur, denna extraordinära kvinna.

Ett sista citat av Madeleine Albright:

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Säkert sagt av erfarenhet det också – det är tufft i hetluften, dubbelt tufft om man är kvinna…

Av Gudrun Lindvall - 13 januari 2015 11:10


Vindkraft är inget nytt för Sverige. Kvarnar var förr en vanlig syn, till och med i Stockholm. Där utnyttjades verkligen bergen, se nedan bild från tidigt 1700-tal.


 


Jag hittade en kul karta, som visar väderkvarnar i Stockholm på 1860-talet. Ett 80-tal kvarnar fanns, ofta i vad vi i dag tycker mitt i stan. Och alla hade namn.


 


Kartan väckte nyfikenhet och mycket fanns att hämta på nätet. Man får veta att den första avbildningen av kvarn i Stockholm är på en målning från 1535. Flest kvarnar fanns under 16- och 1700-talen, men även under 1800-talet fanns många kvar. När ångkraften kom revs de allra flesta. Nu finns bara någon enstaka kvar, till exempel oljekvarnen på Waldemarsudde.

Kvarnarna var av olika slag och med skilda uppgifter. Det vi tänker på idag är väl kvarnar, som mal säd, men en del kallades oljekvarnar eller stampar och malde frön för att på så sätt pressa ut olja. En del pressade hampa till rep och en del drev sågverk. Att Stockholms höjder var utmärkta för kvarnar med fri tillgång till vind gjorde säkert många lägen alldeles perfekta. Nedan kvarnen Lilla Munkan på Kungsholmen, bild från 1725.


   


Kvarnarna såg olika ut. Kvarnar fram till mitten av 1700-talet kallas stolpkvarnar och ser ut som den ovan.

Den ser lite vinglig ut och var säkert det. Hela kvarnen kunde rotera för att maximera vinden, men redan Leornardo da Vinci funderade på kvarnars utformning och hade redan i slutet av 1400-talet en ritning på en, där bara övre toppen med kvarnvingarna snurrar. Det gjorde kvarnen stabilare och säkert mycket trevligare att arbeta i. Den kom till så småningom – på 1700-talet i Holland. Snacka om att vara före sin tid. Kvarntypen kallas i Sverige för holländskan. Själva kupolen är vridbar. Den första holländskan i Stockholm var Skeppsholmskvarnen, som stod klar 1766, men redan tidigare fanns den i Skåne. De flesta kvarnar som finns kvar idag är av denna typ. På den här bilden med Rinkeby kvarnar ses båda typerna:


 


Många har väl säkert hört ordspråket: inte sen Eldkvarn brann. I alla fall vi lite äldre och från Stockholmstrakten. Eldkvarn var dock en ångkvarn, byggd 1805, stor och med tillhörande bageri. Man gjorde bland annat skeppsskorpor. Den låg där stadshuset ligger idag och brann den 31 oktober år 1878, en oerhört explosiv brand på grund av allt mjödamm, synlig inte bara över Stockholm, utan långväga.

Dagen efter banden skrev en tidning;

Ett utomordentligt storartat, fastän hemskt skådespel, erbjöds huvudstaden i går eftermiddag, vid och efter mörkrets inbrott, då den å Kungsholmen belägna Eldkvarnen med sina väldiga upplag av säd och mjöl härjades av en brand, vartill man dess bättre hos oss ej ofta får se ett motstycke. I anseende till brandens häftiga utbrott och eldens raska kringgripande upplystes hela huvudstaden och dess närmaste omgivningar som genom ett trollslag. På Djurgården tycktes det som ett ofantligt elektriskt ljus skulle kastat ett mäktigt strålknippe åt detta håll, och vattnet mellan Djurgården och Skeppsholmen var redan då eldfärgat. Ofantliga människoskaror voro på benen. Norrbro, Vasabron och gångbanan voro till trängsel fyllda av åskådare, bland vilka de mest varierande rykten gingo om brandens uppkomst och de otroligaste historier uppdukades.


 


Eldkvarnen kunde användas även efter branden, men 1910 revs den och sedan kan man väl säga att Stockholms tid som kvarnstad var slut. 

Slutar med en bild på kvarnen Fatburan på Söder, ungefär där södra station ligger idag och som verkligen visar när land mötte stad.

                     

Av Gudrun Lindvall - 21 december 2014 00:01

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.

 

Nu väntar julstök och allt det som behövs för att skapa julstämning. Vi ses 2015. 

 

 

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se