Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 5 mars 2014 15:25

När jag började skåda fågel i slutet av 60-talet var korpen en exklusivitet. Den fanns i mörkaste Småland, på några ställen i Norrland och ytterligare några platser i landet. Jag såg min första korp just i Småland. Nu ser det ut så här vid utfodringsplasten på Stora Mosse där..


                         


Svart av korp! Denna stora tätting har verkligen kommit tillbaka och häckar nu allmänt i hela landet. Vi har ett par, som häckar någonstans i vår skog. 

Korpen är stor med ett vingspannen en bra bit över metern och med en riktigt kraftig näbb. Den lever på allt - en intelligent generalist, som tar för sig där det bjuds. Att vara så flexibel är en fördel i ett föränderligt landskap som vårt.


Det är kul med korp - en fågel med så många läten och så skicklig flygare är riktigt underhållande under våren när känslorna svallar och hanen visar upp sig för sin hona. Paren håller ihop hela livet, men viss "otrohet" har observerats. Honan ruvar ensam och om maken då är på annat håll kan en annan hane passa på - det gäller att sprida generna och även för honan kan det vara en genetisk fördel att alla ungar inte är helsyskon.


Korpen har den storsta hjärna man hittat hos någon fågel och man har försökt tyda lätena med viss framgång. De känner igen varandra på på lätet och för att kalla på maken/makan härmas hans/hennes speciella läte. Korpen leker - kanske utmärkande för intelligenta djur. Inte bara flyguppvisningarna med loopar och annat bus förekommer, man har även sett korpar åka kana i snön och försöka leka med andra djur. Legendaren Jan Lindblad hade två tama korpar samtidigt som han hade lejon. För en av korparna blev leken "kom och ta mig om du kan" lite väl dumdristig...

Korpen finns på hela norra halvklotet och är mytologisk på många ställen. Här var Hugin och Munin asaguden Odens fåglar, som såg och hörde allt. Den är nationalfågel i Bhutan som exempel.


                      

En så stor och mäktig fågel drar naturligtvis till sig uppmärksamhet och ibland avsky. Den kan ge sig på tamdjur av det mindre slaget, men idag tror jag att de flesta uppskattar denna smarta svarta luftakrobat. 




ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 21 februari 2014 13:03

Ibland kan man undra om dom inte gör det - änglarna. Titta bara!


                           


Fotografen heter Bee Thalin och är som ni förtstår ett riktigt superproffs. Jag har hittat hennes bilder på en FB-sida, som heter Vinterfåglar inpå knuten. Naturligtvis har jag bett om lov att få publicera bilderna här - tack för det, Bee. Det går att klicka på bilden för att se den större.

Jag har aldrig sett fåglar fotade så här fantastiskt förr. Änglar. Som ni ser är det en blåmes, som visar upp sig så fint. Här kommer flera:


                          


                           


Blåmesen är en liten, men mycket tuff fågel. Medan talgoxens strategi för att arten ska överleva är att få så många ungar på vingar som möjligt, så fungerar blåmesen annorlunda. Den får färre ungar, men är betydligt bättre på att hamstra mat, vilket inte talgoxen gör. Den förlitar sig på försynen. Blåmesen förlitar sig på smartheten och på skafferier i små springar i barken här och där. Kvalitet i stället för kvantitet skulle man kunna säga. Men samtidigt kräver blåmesens strategi mer å hjärnans vägnar. Man måste ju minnas sina gömställen. Det är kanske det som gör att blåmesen försvarar sitt bo så energiskt, ofta mot svart-vit flugsnappare, eftersom bra holkar är begärliga och blåmesen redan startat häckningsbestyren när den svart-vita anländer. Det gäller att se om sitt hus om man satsar på kvalitet - de bästa förutsättningarna ska till.

Dessutom är den lilla mesen verkligen en fröjd för ögat - i alla fall om man kan se den som genom Bees kameralins.

Blir det en bok med dessa fina bilder, kanske?

Den som vill se mer av Bees bilder kan gå in på hennes hemsida www.beethalin.se

Men den kanske du redan hittat själv.... 



ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 9 februari 2014 09:56

                  


Jag har hittat en ny fin ros - Wasagaming, en kanadensisk skönhet, framtagen 1939. Den är beställd och kommer i vår. Vi ska fylla igen en gammal brunn, som vi aldrig kommer att använda igen och där kommer denna att bli fin. Den blir en stor buske med lite hängande grenar. Blommar återkommande. Det blir spännande! En bild till:


                      

 

Vi har dessutom beställt 12 rosor till. Sorten heter Ritausma, en baltisk ros, en rugosaros. Under tiden under östblocket utvecklades många fina sorter av olika slag i de baltiska staterna, sorter som passar bra här i landet: vindruvor för friland, fina klematis och så rosor. Ritausma är en sådan. Den lär blomma länge under sommaren och ser ut så här:


                 


Vi ska ha den som en häck framför huset i en slänt. Vi har inte riktigt fått till framsidan på tomten, men nu ska det bli av. Den här skira skönheten visade sig finnas på egen rot på Sveriges bästa plantskola för rosor - Löta utanför Eskilstuna. Visst är den fin. Den blir tät även i botten och passar bra som häck. En bild till på denna fina ros, som även lyfts fram på Rosensällskapets FB-sida, får bli dagens sista bild. Misstänker att den kommer att bli efterfrågad i vår... Men vi vet att vi får våra. 

Vårlängtan!


               



Av Gudrun Lindvall - 4 februari 2014 20:30

                

 

Alpackor kan se olika ut. En del är knappast vackra..

Men en gång för flera år sedan var vi sugna att byta våra isisar mot alpackor. Idag är jag glad att det inte blev av, men visst är alpackor ljuvliga. Se här:


                   



Nu finns den uppfödare jag var i kontakt med i Östergötland. Tidigare fanns hon i Skåne. Man kanske skulle åka och titta i vår....


                   


Av Gudrun Lindvall - 30 januari 2014 23:46

                     

Såg ett fantastiskt program om cikador på Kunskapskanalen med David Attenborough för tre år sedan och bloggade om det då. Tål att upprepas. 


I USA finns cikador, som lever under jorden som nymfer i 17 år och så under några veckor kommer dom upp, utvecklas till vuxna cikador som den på bilden, sjunger, parar sig och dör. Och det finns massor av dom - miljoner! Just talet 17 är speciellt. Det är ett primtal och just att det är det innebär att man inte riskerar att ha sitt parningsår samtidigt med andra djur mer än någon enstaka gång. Många djur har cykler på 4 år, tex smågnagare, som äter cikador. Om året för cikadorna och smågnagarna sammanfaller en gång dröjer det 68 år innan det sker igen - alltså inget hot mot arten. Det finns även cikador, som har 13 år mellan parningsåren - även det ett primtal. Hur i hela friden kan nåt sånt uppstå?

Naturen är fantastisk och ju mer vi lär oss, ju mer inser vi hur lite vi vet. Tyvärr förstör vi under tiden....

   

Av Gudrun Lindvall - 28 januari 2014 09:44

Även om det inte är en islandshäst man köper om man vill bli framgångsrik hoppryttare, så finns det andra på Island, som uppenbarligen har talang åt det hållet. Kolla här:


                

Vilket sträck av bakbenen! 

Isländska får är långhåriga och ser ut som små jakar. Man kan köpa skinn av dom, men jag har föredragit kuddar med deras underbart mjuka päls. Det är tuffa små djur. För några år sedan kom det oerhört mycket snö i september runt Myvatn och fåren var kvar i området. Man grävde fram får i veckor efter snöfallet, får som hamnat i luftfickor under snön och klarat sig på det lilla som fanns att äta. Tyvärr dog många djur, såväl får som hästar. 

Båda könen har horn, så det hoppande fåret på bilden måste väl vara ett årslamm. Tror jag. En del har dubbla horn - det ser inte klokt ut.

                 

Av Gudrun Lindvall - 26 januari 2014 10:43

                         


Så som ovan såg det ut i ett storkbo med kamera i södra Tyskland förra året. Visst ser dom stolta ut! Fyra ungar blev det 2013 och alla blev flygga. Det är kul att följa dom och storkungar växer oerhört fort. 

Storkparet är kvar över vintern, men inte ungarna. Man kan se dom stå på boet med näbben instoppad i de burriga fjädrarna på bröstet. Även svart stork skyddar näbben på samma sätt. Ett sånt bo kan man se i Estland under häckningstid.


                           


Storkar var vanliga i södra Sverige förr när det fortfarande fanns meandrande åar och gott om våtmarker med grodor och annat att äta. Nu är de inplanterade igen och det finns en liten population i Skåne. I vissa trakter i Tyskland och i Östeuropa är storkar det verkliga vårtecknet. Hanen kommer först och inspekterar det stora risboet. Han hälsar honan med näbbklapper när hon så småningom anländer. 

Här vänta vi på vårtecknet de första gässen i mars och så sädesärlan, som kommer runt den 10 april. Längtar!   


PS. här är länken till storkarna: http://www.luisenpark.de/mein-luisenpark/storchenwebcam 

Av Gudrun Lindvall - 23 januari 2014 19:59

                      


Det verkar som om det inte är omöjligt att tämja och köra in älgar, till och med rida in dom. Karl XII hade idéer om ett älgkompani, men det realiserades aldrig. Bilden ovan visar älgen Lotta, som senare kom att kallas Stolta Lotta. Hon levde mellan 1907 och 1915. Inkörd som synes. Lotta tilläts att ställa upp i ett travlopp mot hästar. Hon vann stort och efter det var hon inte välkommen igen... Dessutom är många hästar rädda för älgar, så det kanske inte var så lyckat. 


Men Lotta är inte den enda. Det går att hitta roliga bilder på nätet, tex denna:


                                 


och den här:


                       



Nästa älg levde i slutet av 1920-talet i Ramsjö i Norrland. 

                               


Hon hette Skoga och var som synes mycket tam. Dock drog hon till skogs under brunsten när hon blev äldre, men kom hem igen, dräktig. När det var dags att föda blev det skogen igen. Tyvärr blev hon överkörd av tåget, men kalven togs om hand. Den hamnade så småningom på Skansen. 

Det var nog vanligare än man tror med tama inkörda älgar förr. I en stad i Balticum lär det ha funnits förbud att köra in i stan med älg, eftersom det satte en massa vettskrämda hästar i sken. 

Som synes är det mest kor, som körts in. Lättare? Älghägnet i Bjurholm i Norrland hade dock älgen Linus, ovanligt trevlig typ, som barn fick sitta på. Men även han föll offer för hormoner och drog till skogs under brunsten - och sköts av jägare.. Stor förstämning och dessutom blev det tvist om hornen, som ägaren gärna ville ha som minne. Men den missundsamme jägaren nekade och ansåg att det var en prestigesak och nu har Naturvårdverket uttalat sig som ansvarig myndighet och anser att jägaren har rätt till hornen. En så småaktig jägare - kunde han inte nöjt sig med köttet? 

För ett tamdjur har man ju speciella känslor för - även om det är en älg.




Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se