Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 12 juni 2021 21:02

 
Lina börjar skolan.
 
Det började bli mörkare på kvällarna och hösten närmade sig. En dag hände det som hände varje år. 
”I morgon flyttar vi tillbaka till stan,” sa Märta. ”Ta hand om Misan åt mig!”
Ja, det skulle Lina göra. Kattungarna var riktigt stora nu. Deras mamma Greta kom med möss till dom för att dom skulle lära sig att jaga. Gustav var inte så intresserad, men Misan var duktig. 
”Hon blir en bra musjägare,” sa Linas mamma, ”men den där Gustav kommer nog hellre att ligga på kökssoffan.” 
Lina gillade honom i alla fall, fast han var lite trög. Det kunde ju vara skönt att ha en katt som bara ville vara kelkatt. Han kunde redan spinna, fast han var så liten. Hans päls var lite yvig och alldeles mjuk. Mys-Gustav, tänkte Lina ömt. 
 
Lina hade långt till skolan. Skolbussen ville inte köra ner till gården för en enda unge bara, så pappa eller mamma fick köra Lina till stora vägen. 
”Så här kan vi inte ha det,” sa mamma. ”Jag vill inte att Lina ska bli avsläppt alldeles själv på stora vägen. Vi måste prata med skolan så dom kör hem henne i alla fall.” 
”Det blir väl bättre när Ove också börjar skolan,” sa Linas pappa.
”Men det är ju två år tills dess,” sa Linas mamma. Ibland var pappa lite dum, tyckte Lina. Det var läskigt med stora vägen. Stora långtradare susade förbi och fort körde dom.
 
Linas första dag i skolan blev inte så rolig. Många av barnen hade gått på dagis ihop och kände varandra sedan tidigare. Lina kände sig utanför. Det blev inte bättre på rasten. Monika, Sara och Klara kom fram till Lina. 
”Du bor på landet, va” sa Monika. Lina nickade.
”Fast det behöver man inte fråga,” sa Monika. ”Det känns. Du luktar ko.” Så fnissade dom jättemycket alla tre och höll sig för näsan. 
Luktade hon ko? Lina hade aldrig tänkt på det. På kvällen frågade hon sin mamma.
”Nej, du luktar inte ko,” sa Linas mamma. ”Varför frågar du så?”
”Det var inget,” sa Lina. 
 
Viktor gick i samma klass som Lina. Han kände alla och det var inte så konstigt, för hans pappa och mamma hade bensinmacken i byn. Det var där alla ungar köpte godis. Viktor var ofta på macken och hjälpte till. Tänk att ha en hel godisbutik, tänkte Lina, och kunna äta så mycket man ville!
Men Viktor gillade inte godis något vidare. 
”Man blir så kladdig i munnen,” sa han och tuggade hellre på en morot. Han tuggade alltid på nånting på rasterna, äpplen eller morötter. En gång hade han till och med en gurka med sig till skolan. Alla tjejer var förtjusta i Viktor, inte bara för att hans föräldrar hade macken, utan för att han var fin att se på. Det tyckte Lina också. Han hade mörkrött tjockt hår och var störst av alla killarna i klassen. 
”Det är för att jag äter morötter och inte massa äckligt godis,” sa Viktor. Fast det kanske hade lite att göra med att Viktor var född på årets första dag också. Han hade fötts först av alla bebisar i hela Sverige det året. Det hade varit bilder på honom i alla tidningar, men då hade han inget rött hår alls, han var alldeles flintskallig. Viktor bara skrattade åt det. Ingen skulle ha vågat reta honom, inte för att han slogs eller så, man bara inte retades med Viktor.

Av Gudrun Lindvall - 7 juni 2021 09:15

 
Sommaren innan Lina skulle börja skolan fick deras katta Greta kattungar. Sex stycken blev det, tre grårandiga, en svart och två röda. En av dom röda var alldeles vit på magen. Den tyckte Lina bäst om.
”Du ska bli min katt du,” sa hon och smekte honom över ryggen. ”Du ska heta Gustav.” 
Katterna bodde på höskullen. Mamman hade bäddat så fint åt sina ungar i höet. Det tog ett tag att lista ut var hon hade dom. Märta och Lina smög på henne flera dagar innan dom hittade gömstället. Märta hade aldrig sett kattungar förr. 
”Det är fel på dom!” ropade hon förskräckt åt Lina. ”Dom har ju inga ögon!”
Lina skrattade. Kattungar föds blinda, det vet väl varenda unge. Dom får inte ögon förrän dom är nästan två veckor. Men hur skulle Märta kunna veta det, förresten? Hon hade ju aldrig sett kattungar förr. Lina fick förklara.
”Dom ligger bara så här i början,” sa hon. ”Mamman kommer och ger dom mjölk ibland, men mest sover dom. Och växer.”
Och det gjorde dom. Efter några veckor flyttade Greta ner ungarna i lagården. Hon bar dom så fint i nackskinnet nerför stegen till skullen en och en. Det såg lite farligt ut, men alla sex kom ner alldeles hela. 
”Greta har haft ungar förr,” berättade Lina. ”Förra gången fick hon fem ungar med Orvar, den svarta hankatten, som vi hade förra året. Kommer du ihåg honom?”
Jo, det gjorde Märta. Orvar hade varit stor och lite vresig, ingen kelkatt precis. Ena örat var avbitet.  Han slogs ofta med grannens katter. Grannen, det var tant Vera det. Hon bodde på andra sidan lilla skogen och hade sex katter hemma hos sig.
”Han försvann i vintras,” sa Lina.  ”Vi vet inte vad som hände, kanske räven tog honom. Eller så dog han bara av ålder, han var gammal.”
Märta rös. Lina pratade så konstigt om att djur dog. Som om det bara var så. Men hon var väl van, tänkte Märta. Har man massor av djur, så händer det väl att någon dör ibland, så är det väl bara. 
”Vem är pappa till dom här ungarna då?” frågade hon.
”Det vet vi inte,” sa Lina. ”Vi har sett två strykarkatter här i vintras , en röd och en svart. Dom kanske är pappor båda två.”
Va, kunde det vara så? Olika pappor i samma kull?
”Ja, det kan det,” sa Lina. ”Dom röda ungarna har nog den röda katten som pappa och den svarta är nog pappa till dom andra. Det är inte så viktigt vem som är pappan. Det viktigaste för kattungar är att dom har en bra mamma.”
Och det hade dom verkligen! Greta slickade och slickade på ungarna när dom sög mjölk från henne.
”Dom diar,” sa Lina. ”Det heter så.”
Det visste väl Märta att det hette! Ibland förklarade Lina nästan för mycket.  Kalvarna diade ju också. Undrar om det heter diar när små barn suger på sina mammor bröst också, tänkte Märta. Hon visste inte riktigt. Hon hade inga småsyskon, bara två äldre, men dom var vuxna och hade flyttat hemifrån.
    
”Å, vad lycklig du är som har kattungar!”sa Märta. Hon skulle så gärna vilja ha en egen katt, som var bara hennes. Men det trodde hon inte att hon skulle få och förresten är det synd om en liten katt att bo i lägenhet i stan. 
”Du kanske kan ha en här som är bara din,” sa Lina. ”Jag kan fråga om du får. Så kan jag ta hand om den på vintern åt dig.”
”Ja,” sa Märta. Det var ju inte lika bra som att ha en hemma i stan, men nästan.
”Vilken vill du ha då?” frågade Lina.
Märta tänkte lite och lyfte på dom grårandiga, som hon tyckte var finast. 
”Den här,” sa hon och höll upp en. Den hade breda grå ränder, vita tassar och vitt bröst.
”Ja, den är fin!” sa Lina. ”Få se nu, är det en hane eller hona.”
Hon vände på kattungen och tittade den i rumpan.
”Det är en hona,” sa hon. ”Vad ska hon heta?”
Märta tänkte. Vad skulle hon heta? Berit kanske. Nej, det passade inte. Jo, nu visste hon!
”Hon ska heta Misan,” sa hon. ”Min egen lilla Misan. Å, om jag fick ha henne här som min katt! När du har lärt dig skriva kan du skriva till mig och berätta hur hon mår.”
”Och så kan du komma och hälsa på henne på julen, kanske,” sa Lina. Tänk om Märta kom och hälsade på till julen! Vad roligt det skulle vara! 
”Vi springer in och frågar mamma,” sa hon. 
Och tänk, Linas mamma tyckte det var en bra idé. 
”Vi behöver en katta till,” sa hon. ”Greta behöver lite sällskap och hjälp att hålla mössen borta. Lilla Misan får väl bli din då, Märta.”
Märta kunde inte tro att det var sant. Hon hade en alldeles egen katt! Det kändes varmt i brösten när hon smekte den lilla kattungen. Hon hade aldrig haft ett djur förut, inte ens akvariefiskar. 

Av Gudrun Lindvall - 1 juni 2021 15:12

Den här berättelsen skrev jag för många år sedan åt mina systerdöttrar. (Fattar inte varför stilen bir kursiv - lyckas inte så bort det)... här kommer första kapitlet:



Den här historien handlar om Lina och lite om Viktor. Dom går i första klass båda två. På deras skola finns bara en förstaklass, skolan är rätt liten. 

Första ska du få veta lite mer om Lina. 


Lite mer om Lina

Linas föräldrar har en gård en bit ifrån Lindåsen, som byn heter. Lina är äldst av sina  syskon och lika ljushårig som dom andra. Hon har en lillebror, som heter Ove och är 5 år och en liten syster, som nästan bara är bebis. Hon heter Cecilia. Gården dom bor på heter Ekeberga. 

Lina var lite blyg när hon skulle börja i skolan. Det kanske inte var så konstigt. Hon var liksom mer van vid katter, hundar och kor än andra barn. Gården ligger en bit in i skogen och har man så mycket djur finns det inte så mycket tid över att skjutsa Lina till kompisar. Så Lina kände inte så många andra barn. På somrarna kom Märta från stan och bodde i en stuga en bit från gården. Det var deras sommarhus, bara. På vintern var dom aldrig där.

Märta var ett år äldre än Lina. Hon cyklade från stugan till Lina nästan varje dag, i alla fall om det inte regnade. Märta var snäll, men hon var rädd för korna. På somrarna går korna i hagen och äter gräs, men flera gånger om dagen ska dom tas in i lagården för att mjölkas. Det brukade Lina och Ove sköta om. Lina var aldrig rädd för korna. 

”Daska till den med pinnen, bara!” hojtade hon åt Märta, när en ko ville nosa på henne. Men Märta blev jätterädd och kröp ner i diket. Ove skrattade så han höll på att kissa på sig. 

”Tror du hon tänker äta upp dig,” hojtade han och räckte ut tungan åt Märta. Då blev Lina arg. 

Dumma unge, tänkte hon, man kan vara rädd för så olika saker och Märta är inte van vid kor, så är det bara. Hon sprang bort till Märta och hjälpte henne upp ur diket. 

”Du får inte visa att du är rädd,” sa hon. ”På dom bara, dom vet vart dom ska gå och dom bara dummar sig med dig. Titta nu!”

Hon gick emot kon, som stod och blängde.

”Du ska vara snäll mot Märta,” ropade hon. ”Gå hem med dig!” 

Och tänk, kon såg nog lite skamsen ut, tog en tugga av gräset och vände hemåt.

”Där ser du,” sa Lina. ”Dom är faktiskt rätt snälla egentligen.”


Lina och Märta hade så himla kul tillsammans. Märta visste så mycket om saker Lina inte hade en aning om. Dom låg i höet på skullen och Märta berättade om länder hon hade besökt, sandstränder hur långa som helst och konstig mat hon provat. 

”En gång åt jag orm,” berättade hon.

Tänk, äta orm! Va läskigt! I Linas familj åkte man inte bort så där. Dom hade ju korna, som skulle mjölkas varenda dag, inte gick det att åka ifrån dom, inte. 

Sommaren innan Lina skulle börja i skolan pratade dom mycket om det. Lina var lite rädd. Tänk om alla andra kände varandra och så kom hon. Tänk om ingen ville vara med henne.

”Du som inte är rädd för nånting här, hur kan du vara rädd för några ungar,” retades Märta. ”Daska till dom med pinnen bara!” Dom skrattade.

Ja, hon fick väl göra det då, om dom var dumma.


Märta hade en bästis i stan, som hette Louise. Ibland hälsade hon på Märta i stugan. Louise hade ett stort brunt hårburr och var lite tokig av sig. Ingenting var hon rädd för, hon klättrade i träd som en apa och kunde göra volter utan att ta i marken. En gång klättrade hon upp på lagårdstaket, men då blev Linas pappa arg.

”Jag vill inte veta av att ungar dråsar ner från taket och slår ihjäl sig,” röt han. ”Ner med dig!”

Louise hoppade ner och landade mitt i en komocka, men hon bara skrattade. Du vet väl vad en komocka är? Inte? Jo, det är kobajs det! Louise blev alldeles kladdig ända upp på knäna, så dom fick spola henne med vattenslangen. Sen klädde dom av sig allihop och hade vattenkrig med slangen. Tänk vad kul man kan ha om man är flera, synd att dom inte bodde i stugan hela året! 


 
 
 
 
 
  
  
 

Av Gudrun Lindvall - 15 maj 2021 09:12

                             


Det här lilla märket hittade jag i mina gömmor häromdagen. BFK - det betyder BarnFilmsKlubben. 

Man visade barnfilmer i dåvarande Folkets Hus i Södertälje i slutet på 50-talet och början av 60-talet. Jag minns hur vi satt på golvet och såg Kastrullresan bland annat.

Jag var lite yngre än de flesta på min gård och hängde med dom lite större tjejerna. Vi bodde i ett 4-våningshus på Mariekällgatan - fina rappade HSB-hus. Min pappa fick jobb på Astra 1954 och företaget ägde lägenheten. Mariekällgatan var sju hus, lite stjärnhusbyggda med tvåor och treor, jättefina lägenheter. Vi bodde i en trea på andra våningen. Idag säljs dom här lägenheterna rätt dyrt, men husen saknar hiss. Såg den vi bodde i på annons för ett par år sedan.

I husen bodde massor av barnfamiljer. Jag minns mer än 10 ungar bara i vårt hus. Barn födda i slutat av 40-talet och början på 50-talet. Vi som nu är pensionärer...

I alla så var det rätt häftigt att växa upp på Mariekällgatan. Ungarna i nr 42, 44 och 46 lekte burken på kvällarna. Man sprang runt husen, minns jag och det var ett härligt liv. På vintrarna åkte man skidor i den, då stora, nu lilla backen mellan husen. Precis i anslutning till husen fanns en relativt stor skog med bergknallar. Det mesta är faktiskt kvar, även om den naggats i kanten lite. Där lekte man. Alla husen låg i kanten på skogen. Så borde man bygga även idag, tycker jag. Vi ungar hade härliga lekutrymmen.

Men åter till märket - barnfilmsklubben. Den var på lördagar, hur ofta minns jag inte. Dåvarande Folket Hus var ett vackert hus, bort nu. Där blev en genomfartsled... som man ångrat bittert genom åren. Gamla Riksettan gick nämligen över kanalen och sedan på Storgatan mitt i cetrum. Det blev lite mycket trafik så småningom och Södertälje blev en känd flaskhals. Och så byggde man om och fick en ful led, som gjorde att stans historia revs. Badhuset. Skandal! För Södertälje var ju under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet badorten för Stockholm. Hit åkte man ångbåd, bodde på badhotellet - som tur var klarade det rivningen - drack brunn, badade och umgicks. Mer om det en annan dag, även om jag skrivit mycket om det genom åren. En fördel med badortstiden är alla bevarade vykort, den tidens sms. 

Så här såg gamla Folket Hus ut:

                           

Av Gudrun Lindvall - 23 december 2020 12:03

     

 

     GOD JUL och GOTT NYTT ÅR

 

         

Av Gudrun Lindvall - 18 oktober 2020 15:10

                        

Av Gudrun Lindvall - 10 september 2020 09:55

Min farfar Robert var född 1886 i Bergshammars socken strax utanför Nyköping. Hans far var lantarbetare och familjen hamnade så småningom på godset Hagbyberga, där fadern Anders blev fördräng, senare rättare. Robert mor hette Anna Lovisa. Båda föräldrarna var född i östra Sörmland - man flyttade oftast inte så långt på den tiden. 


På hösten år 1887 flyttade familjen alltså till Hagbyberga, ett gods i Björkviks socken vid Yngarens strand. Här ligger godsen på rad: Hofsta, Marieberg, Hagbyberga och Danbyholm. Rika bygder, på sjöns andra strand finns godset Åkerö, känt för den fina äppelsorten. Det finns för övrigt ett päron som heter Hofsta.

Nåväl.

På Hagbyberga stannade familjen i 11 år och Hagbyberga var min farfars drömplats på jorden. Han pratade alltid om Hagbyberga - funderade på sådd och skörd, var mycket stolt när Chrustjev visades godset osv. Han försökte arbeta inom lantbruket, men det sas att han fick upprepade lunginflammationer och inte klarade av det. Jag tror att det var allergi, inte så känt på den tiden. Han blev skräddare istället. 

Nu är det så att vi inte bor så långt från Hagbyberga, en rolig upptäckt när vi kom hit för 17 år sedan. Det lockade naturligtvis till besök för att titta närmare. Hagbyberga är ett mycket vackert gods med stora plana åkrar ikring och jag kan tänka mig att det var liv och rörelse när det begav sig. Kor, oxar, betesmarker och åkrar, mycket folk och massor av ungar. 

Roberts mamma fick 8 barn varav 4 föddes på Hagbyberga. Barna föddes 1881, 83, 86, 89, 92, 94, 96 och 1898. Hon var 22 år när första kom och nästan 40 när den sista kom. Två av barnen dör före henne: en liten Signe dör i kikhosta bara 7 månader gammal och en son i vuxen ålder.

Under 6 år bodde familjen i stugan Löthen. Den finns kvar idag, ett fint reveterat hus, men så litet... En liten hall, ett stort kök och en liten kammare. Här bodde Anders och Anna med sju barn! 

                  


Tidigare hade man bott en bit bort i hus med flera lägenheter, så det var nog en lyx med ett eget hus, men det måste ha varit TRÅNGT. Den lilla dottern, som dog i kikhosta, föddes och dog i detta hus. Den äldsta sonen, Verner, var 11 när de flyttade in. Min farfar var 6. Man bodde i huset i sex år och när man flyttade på hösten 1898 var Anna höggravid. Sista barnet kom bara en vecka efter flytten. 

Min farfar hade bara ljusa minnen från Hagbyberga. Det fanns en skola precis vid kyrkoruinen, kyrkan brann i mitten av 1800-talet och byggdes inte upp igen. Jag förmodar att ungarna hängde mycket i stall och ladugårdar. Man var säkert med de vuxna i arbetet och fick hjälpa till. Farfar hade fyra bröder, två äldre och två yngre, så det måste varit liv i luckan.

Tänk så annorlunda mot idag och ändå bara drygt 100 år sedan. Sverige var ett fattigt bondeland och under denna tid utvandrade massor av folk till Amerika. Två av farfars bröder gick till sjöss, en blev järnvägare, en drev restaurang i Stockholm och en stod som arbetare vid faderns bouppteckning. Hela familjen flyttade i början av 1900-talet till Stockholm. Här fanns möjligheter att skaffa sig ett mer självständigt liv och man köpte tomt och byggde hus i Örby i södra Stockholm. Samhället började ändra skepnad.

Tyvärr var farfar lite egen och ville inte ha kontakt med sina bröder i vuxen ålder. Jag vet att farmor hade kontakt med flera av deras fruar, men min far hade ingen kontakt med kusiner. Synd - man kanske ska leta lite....

Stugan är idag sommarhus förstås, välhållen och med vedspisen och spiskåpan kvar. Fin.


                        




Av Gudrun Lindvall - 26 augusti 2020 17:45

Vi har en smart katt, som heter Kurris. Han är 12 år nu och husses katt.

Så här ser han ut:

                        

                          

Kurris är alltså husses katt. Det är husse han hälsar på och gullar med. En gång bar han in en mus till husse och levererade den i sängen. Inte populärt. Numer kommer han in, jamar högt och äter upp bytet under sängen. Inte så kul det heller. Det sker på natten och jag vaknar alltid.

Men matte duger till en del. Om han har fästingar eller sår, så söker han aktivt upp matte och påtalar högst ljudligt att han behöver service. Han sätter sig i rätt soffhörna och vill kolla på fästingarna, som matte tar bort. Spinner hela tiden. När alla är borta, så går han.

Häromdagen kom han in med sår i huvudet - tydligen fajtats lite. Ett blev lite geggigt. Även det ville han ha behandling för och det var inga problem med att tvätta och rengöra det. Jättesnäll. Det läkte fint sedan.

Det är uppenbart att han gör detta medvetet. Han tänker ut vad han behöver och ser till att få det.

Vi undervärderar våra djur. Jag är glad att Kurris lyckas göra sig förstådd. Gullekatt!


                         




Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2021
>>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se