Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 4 november 2019 19:47

                       


Det är en fantastisk utställning på Stockholms slott just nu. Kungen själv har tagit initiativ till den och fått många privata samlare att låna ut – när kungen kallar kommer man… Det handlar om mattor och vävnader av Märta Måås-Fjetterström. 57 fantastiska alster, eller snarare konstverk, visas. Många är nog ”once in a lifetime” att få se. Missa inte!

Jag har skrivit om Märta Måås-Fjetterström tidigare här på bloggen, närmare bestämt den 6 januari 2014. Här följer en förkortad version: 

Märta Måås-Fjetterström är en av våra mest kända textilkonstnärer. Hon föddes i Östergötland år 1873 som prostdotter och växte upp i Vadstena. En fin flicka kunde få utbildning i början av förra seklet och Märta fick studera på Högre konstindustriella skolan, nuvarande Konstfack, i Stockholm och blev så teckningslärarinna i Jönköping. Men det var vävning hon brann för. Karriären gick via Kulturen i Lund och Malmöhus läns hemslöjdsförening i Malmö, där hon var direktris 1905-1911. År 1909 ställde hon ut sin fantastiskt vackra bildvävnad Staffan Stalledräng på Stockholmsutställningen, vilket inte alls sågs med blida ögon av Hemslöjdsföreningen, som ansåg att det egna skapandet inte var förenligt med uppdraget hon hade. Hon fick sparken. Denna bildväv kan ses på utställningen på Slottet. Underbar!

                      

1913 fick hennes karriär en puff uppåt då hon fick möjlighet att förestå en nystartad vävskola i Vittsjö. Hennes bildvävnader och röllakansmattor blev alltmer uppmärksammade och 1914 startade hon en egen vävateljé i Båstad. Där vävde hon och ett 30-tal väverskor efter Märtas mönster mattor och bildvävar, helt nya i stil och utförande. Verksamheten gick lysande med många beställningar. Märta övervakade verksamheten och var noga med utförande och kvalitet – röllakansmattorna från den tiden ser helt nya ut, om ägaren har skött dom.  Det stora genombrottet kom 1934 i och med en utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm tillsammans med bla Carl Malmsten och Svenskt Tenn. Nu blev hennes mattor och bildvävnader exklusiviteter och hon fick massor av beställningar, även av de kungliga, vars mattor ställs ut nu. 

                        

Märta Måås- Fjetterström dog 1941. Året efter bildades AB Märta Måås-Fjetterström, som inte bara förvaltar mönsterskatten, utan även nyproducerar bildvävarna och mattorna, såväl efter Märtas mönster som nya efter andra textilkonstnärers. Över 700 mönsterskisser till mattor och bildvävnader finns bevarade.  

Idag är MMF alster riktiga dyrgripar. Många förnäma och duktiga väverskor har förestått ateljén, den första var Barbro Nilsson, vars mattor även de får allt större uppmärksamhet och säljs dyrt på auktioner. 

Man kan alltså hitta såväl bonader som mattor på auktioner. De gjorda före 1941 är märkta MMF, de efter Märtas död med ABMMF.  

Utställningen på Stockholms Slott pågår till och med den 19 april. Missa den inte!


          


                                                        


   

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 20 september 2019 23:02

Idag den 20 september skulle min pappa fyllt 100 år, om han levat. Han hann fylla 97, inte illa. Jag har skrivit om Sven, som han hette, här på bloggen tidigare. Han föddes i Stockholm i Sibirien, det vill säga högst upp på Valhallavägen. Det finns en bild på honom har han var ca 1 år, troligen tagen vintern 1920/21, utanför det då nybyggda Naturhistoriska Riksmuséet. 


                      


Sven var född i rätt enkla förhållanden. Hans pappa Robert var skräddare och kom från Sörmland. Mamma Hanna kom från Bollnäs och hade flyttat söderut för arbete. Dom möttes i Stockholm.

Det blev bara ett barn. Har hört något om tvillingar som dog, men hittar inget sånt i kyrkböcker. 

Farfar tyckte inte att sonen skulle studera, så han började arbeta på en spikfabrik efter skolan. Sven har berättat att han vantrivdes fruktansvärt. Tack vara Hanna fick han i alla fall studera på tekniska mellanskolan. Han valde kemilinjen, eftersom det var lättast så att få jobb efter examen. 

Och det fick han. Han hamnade som labbiträde på Wenner-Greens institut, en del av universitetet. Men eftersom han inte hade studentexamen, så fick han inte studera där, trots att han visat sig vara en duktig forskare. Så han sökte sig till industrin, något som inte ansågs fint i akademiska kretsar då.

Men här fick han chansen. 

På Astra, som då var en relativt liten industri, fanns en chef, som inte heller hade fina akademiska examina, men som hade näsa för duktigt folk. Sven sattes på ett prov. Man hade en substans, som inte betedde sig som man ville och akademikerna på labbet lyckades inte klura ut varför. Den nöten knäckte Sven och sen var karriären utstakad. En egen avdelning med egna assistenter, doktorander och förutsättningar blev det. Och många mediciner, som Astra tjänat bra på, främst järnmediciner. 

Två döttrar fick han med hustru Birgitta, som han mött i Stockholm flera år före flytten till Astra i Södertälje. Dom möttes i orienteringsklubben Hjortarna och Sven var nog riktigt bra på det med. Han gillade nattorientering... Han sprang lite grann på kul inom Astra och nån gång försökte jag hänga med, men det var lögn i h..e, han bara sprang ifrån mig med ett glatt flin. Han liksom flöt fram i skogen.

Min mamma dog innan pappa gått i pension, men eftersom hon var sjuklig hade han gått ner på halvtid redan vid 60. Dom fick 4 dar i veckan tillsammans, vilket kändes jättebra. Skådade fågel och gjorde små resor. 

Sven fann en ny kärlek efter ett antal år efter mammas död, en gemensam bekant vars make dött. Vi döttrar uppmuntrade dom och förklarade att det inte var märkvärdigare att dom flyttade ihop än att vi gjorde det med våra män, så det gjorde dom.

De sista fyra åren bodde han i vår lilla stad, ensam efter Ainas död. Vi hann umgås en hel del och innan han blev skröplig bodde han hos oss på helgerna. De sista åren bodde han på särskilt boende där han stortrivdes med alla gulliga kvinnor.

Min älskade pappa Sven var en sällsynt glad fyr, såg det mesta från en positiv sida och trivdes alltid och överallt. En underbar pappa. Gillade att laga mat och var intresserad av allt som rörde sig i tiden. Läste sin tidning från pärm till pärm ända till slutet. Han sa sig vara nöjd med sitt liv och sa, att om han fick göra om, så skulle det vara likadant igen. Vilken fröjd! Visst hade vi våra duster, hälsingehumör både han och jag, men jag visste alltid att han fanns där och det fanns nog inget jag inte kunnat berätta för honom. Sedan mamma dött talades vi vid nästan varje kväll, om så bara ett God natt. När han flyttat hit besökte vi honom så gott som varje dag. Han påstod sig bara läst fackböcker under arbetslivet, så det tog han igen som pensionär. Jisses vad han läste! Och lyssnades på musik så länge han hörde ordentligt. Ett gott liv fick han, mycket saknad.

Nedan den sista bilden jag har på honom i livet. Vi äter surströmming. Har man hälsingepåbrå så har man...


                        



ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 26 augusti 2019 15:45

                     


Vi har haft en invasion av vackra tistelfjärilar i år, man har pratat om miljoner. Vår gräsmatta med mycket vitklöver var fullkomligt invaderad av 100-tals fjärilar i juni. Ett underbart fladder av denna så vackra fjäril, snabb som attan, vilket är en förutsättning för en migrerande fjäril. För dom flyger långt. Man kan se enstaka tistelfjärilar varje år, men den här mängden har jag aldrig sett förr - och lär aldrig få se igen. 

Eftersom den här fjärilen kommer från norra Afrika har man ju undrat hur den kan ta sig ända hit och och tillbaka och svaret är -  det kan den inte. De fjärilar, som startar resan från Afrika tar sig till södra Europa med vårvindarna, där dom lägger ägg och dör. Nästa generation, generation 2, tar sig längre norrut i Europa. Dom som kommer hit har alltså kläckts i Europa ungefär Tyskland och är generation 3. När dom kom på försommaren var dom rätt bleka i färgerna efter flytten. Jämför bilderna ovan. Nu har dom dragit söderut för att lägga ägg längre söderut där generation 5 knäcks. Den generationen tar sig sedan till norra Afrika, där generation 6 knäcks nästa år, redo att ta sig till Europa med vårvindarna. Fantastiskt!!! 

Den här fjärilen utnyttjar verkligen växtsäsongen och ser till att befinna sig i den bästa blomningstiden hela tiden, året runt.

Man kan inte annat än förundras. 


 

Av Gudrun Lindvall - 16 augusti 2019 11:20

   


Mina föräldrar köpte ett torp i Enhörna 1954. Det kostade då hiskliga 12 000 kronor och min far lånade hela summan av en bekant. Grannarna i området förfasades över priset, men vi kom att älska stället och tillbringade hela somrarna där. Noralund heter det och ligger i en skogsglänta, då med en åker framför, som senare blev lertäkt till Sundsviks tegelbruk, som ligger en bit bort. Idag har skogen helt tagit över, så nu måste torpet verkligen ligga i skogen. 

Min mor dog 1984 och sedan ville faderskapet inte dit mer, utan skrev över stället på min syster och mig. Vi hade det kvar till nån gång mitten av 90-talet, men sen kom andra hus och intressen i vägen och vi sålde.

Nåväl..

Enhörnalandet går ut som ett horn mellan Södertälje och Mariefred kan man säga. Vår vik heter Sundsörsviken och ligger på västra sidan av hornet. Mälarens vatten är djupt och kallt och jag minns frusna ben även på högsommaren. Då var Mälaren klar och ren med gös och storlom. Inte så idag tyvärr. Skarv och småfisk. 

Under alla år såg vi Mariefredsbåten, en fin liten ångbåt, som trafikerar Stockholm – Mariefred, förr som viktig transport både för gods och folk, idag som ren turistbåt. Den båten har jag alltså sett massor av gånger, men aldrig åkt med, till nu. Häromdagen var det dags. Vi åkte inte hela sträckan, utan klev på vid Sandvikens brygga på östra sidan av Enhörna. Därifrån tar det ca 1 och en halv timme till Mariefred. Hela sträckan från Stockholm till Mariefred tar 3 och en halv timme enkel resa. 


S/S Mariefred, kallad Maja av de mer nära vännerna, byggdes 1902 i Stockholm och började trafikera sträckan år 1903, premiärtur var den 14 april. På den tiden gjorde den det möjligt för bönderna utmed sträckan att snabbt och enkelt få in sina varor till Stockholm, betydligt snabbare och enklare än med landsvägen. Förr förenade vatten på ett helt annat sätt än idag. Det gick massor av ångbåtar på sjön. Numer är S/S Mariefred den enda kvar. 

Idag ägs båten av Stiftelsen Skärgårdsbåten, som även äger ångbåtar, som går i Stockholms skärgård. S/S Mariefred är mindre än S/S Storskär, som ägs av Waxholmsbolaget. S/S Storskär hette först S/S Strängnäs Express och gick traden Stockholm-Strängnäs fram till slutet av 30-talet. Ungefär då tog vägarna över. Jag jobbade som trafikräknare på ångbåtarna i skärgården en sommar på 70-talet, ett toppenjobb.

Idag är de gamla vackra ångbåtarna k-märkta och ses som klenoder. S/S Mariefred är lite mindre än de andra och frågan är om hon (båtar är Hon) inte är den allra vackraste. 

Många gamla ångbåtar har försvunnit och ödet kunde blivit ett annat även för S/S Mariefred. Två gånger har hon nämligen brunnit, 1980 och 1994. Första gången, den 7 maj 1980, låg hon förtöjd bredvid S/S Drottningholm, som började brinna och elden spred sig. Drottningholm blev helt utbränd och Mariefred fick rejäla skador. En maskinist, som övernattat på Mariefred, fick rädda sig genom att hoppa i Riddarfjärden. Hon togs till Mälarvarvet vid Långholmen och var i trafik redan den 28 juni. Även Drottningholm ”överlevde” och går som turistbåt till just Drottningholm på somrarna.  

1982 var ångpannan slut, men tack var frivilliga bidrag kunde den bytas. Ångmaskinen är dock fortfarande original. 

Även 1994 brann hon igen, då på grund av ett elfel, men även då räddades hon. Numer finns en förening Ångfartyget Mariefreds Vänner och sedan 2002 är hon k-märkt och kan få bidrag vid behov från Sjöhistoriska museet. 

En resa kan verkligen rekommendera. Tyst och fint glider hon fram och vill man äta finns en restaurang ombord med den klassiska rätten Ångbåtsbiffen med lök.

Att komma till Mariefred med båten är så fint och Gripsholms slott att absolut vackrast från vattnet. Även den lilla stan är värd ett besök. 

Vill man uppleva S/S Mariefred i år så finns info på S/S Mariefreds egen hemsida eller Strömma kanals do.

För oss ska en tur med S/S Mariefred bli en tradition i fortsättningen. För det kommer nu fler somrar…


 

  

Av Gudrun Lindvall - 30 juli 2019 23:03

För 5 år sedan skrev jag om makens Skåneresa och trasslet med upp- och nerfärden.

Här är årets version:

Ner en timme försenat från Stockholm till Malmö för mig och systern, men makens tåg några dagar senare var faktiskt minuten tidigt till Malmö.

Hem: syster åkte med Snälltåget från Malmö. Gör inte det. Dom kör gamla vagnar utan AC - inte så kul en dag med +30°. Det var varmt...

Maken och mitt tåg några dagar senare blev alltmer försenat mot Norrköping, men inte så mycket. Det kom fram 16 minuter för sent. Anslutningen mot Katrineholm, Flen, Eskilstuna och Västerår skulle vara ersättningsbuss, men tågvärden försäkrade att den skulle vänta på oss. Det gjorde den inte! Den gick på utsatt tid, dvs samtidigt som vårt tåg kom fram.... Så där stod vi, ca 20 resenärer och ingen buss kom. En av tjejerna i grupppen jobbade på Trafikverket och lyckades få tag i nån, som insåg att vi inte ville övernatta på en trottoar i Norrköping. Någon buss fick dom inte tag i, men efter en timme så där kom det taxibilar för vidare  transport. Det blev dyrt för SJ....



Av Gudrun Lindvall - 21 juli 2019 09:58

                          

Är det här den ligger - skatten? Har aldrig sett regnbågen gå ner i marken förr. Jag grävde inte.....


Ros

Av Gudrun Lindvall - 3 juli 2019 11:49

Jag hittade en fin rosbuske på en av våra plantskolor - riktigt frodig i sin kruka. Men den stod som en Rosa helenae Lykkefund och det hade personalen insett att det var fel, så den stod X-ad och ?. Jag köpte den lite nerprutad och väntade med spänning på första rosorna. Knopparna var lite mossiga, så vi gissade på en Rosa centifolia muscosa, men vilken mossros? De flesta är rätt ljust rosa, men den här blev nästan röd när den slog ut, lite mörkare än på bilden.


   


Nu är det så att det finns en sida på FB, som heter Vi som stödjer Svenska Rosensällskapet, där vi är med. Sällskapet, där jag är med, ger ut en fantastiskt fin tidning, ett medlemsskap kan rekommenderas. På den här FB-sidan delas bilder på underbara rosor och trädgårdar och så finns där jätteduktiga kvinnor, som kan hjälpa till att bestämma vad man har. Så jag la ut några bilder med rosen, knopparna och bladen.

Det tog 11 minuter, så var rosen bestämd. Efter ytterligare 2 minuter kom bekräftelsen av den mest kunniga av dom alla. Så imponerande!

Rosen var mycket riktigt en mossros och sorten heter Henri Martin. Den kom till på 1860-talet och är döpt efter en fransk historiker. Kan bli 1.5 meter hög, tålig upp till zon 5 (jag bor i zon 3) och är den enda mossrosen, som kan klättra och som kan stå i skugga. 

Nu finns den hos oss, men knappast på ett perfekt ställe. Vi har hård varvig lera som jord och tomten är alldeles för vindutsatt. Vi får se hur det går, men fin är den. Som granne har den en ljuvlig Louise Odier och en än så länge pytteliten Mme Plantier. Vill det sig kan det bli riktigt fint. Håller tummarna.  

Av Gudrun Lindvall - 28 juni 2019 00:09

Hade ordet fuga i ett korsord häromdagen och slog på Wikipedia. Det blev jag inte mycket klokare av....

 

Fuga, (latin fuga, 'flykt'), är den musikteoretiska termen för en polyfon, kontrapunktisk, imitativ kompositionsform, utvecklad genom att ricercaren stramades upp och att toccatan (mer eller mindre) koncentrerades till sina polyfona avsnitt.

 

 

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2020
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se