Det finns fantastiska insekter och så dom som är extra fantastiska. Här är en:

Svartfläckig blåvinge är vår största blåvinge, hela 42 mm i vingbredd kan den uppnå. Den är klassad som NT, near threatened. Den klassningen betyder att den är rödlistad, men än så länge är det inte panik.

Men den svartfläckige blåvingen har så speciella krav och en så märklig biologi att det finns anledning att vara bekymrad. Ju mer specialiserad en art är, ju mer såbar är man för förändringar.

Hör bara:

För närvarande finns fjärilen på Gotland och Öland och på vissa lokaler i Götaland och Mälardalen. Jag har sett den på Gotland. Fjärilen lägger ägg på backtimjan och stortimjan, kungsmynta kan i värsta fall få duga. Dessa växter finns bara på marker, som antingen är hårt betade eller mycket näringsfattig, t.ex ljunghedar, torrängar eller alvarmarker. Den här naturtypen är alltså ovanlig och blir allt ovanligare, vilket försvårar för vår blåvinge. Men det räcker inte med detta.

Larven äter de omogna fröna av växten den fötts på, men förpuppas inte på växten, som t.ex nässelfjärilen gör på sin värdväxt nässlor, utan vid tredje hudömsningen lämnar larven växten och börjar utsöndra ett ämne, som attraherar myrorna. Den är då en liten plutt på 3 mm. Avsikten är att bli hittat av en myra av släktet Myrmica, helst en hedrödmyra, och bli hemburen till myrboet. Där lever larven under vintern på myrlarver, vilket accepteras av myrorna, och här förpuppas larven under försommaren för att efter några veckor lämna myrboet som fullbildad fjäril. Man kan se fjärilen från slutet av juni till början av augusti.

Men..

för att denna invecklade biologi ska fungera måste det finnas en lämplig biotop för timjan, det vill säga en mager gärna betad mark och en väderlek, som gör att växten blommar och sätter frön, som blåvingen kan äta. Sedan måste det finnas ett myrbo inom några meter så att larven kan hittas. Myrorna finns bara några meter från boet nämligen. I myrboet måste det finnas lagom många larver, för om blåvingelarven äter för många, så överger myrorna boet. Risken finns även att den kan bli dödad av myrorna och man räknar med att ca 20 % av blåvingelarverna lyckas bli fullbildade fjärilar. 

I England försvann den svartfläckige blåvingen och man kunde konstatera att det berodde på att den biotop myrorna behövde försvann pga uteblivet fårbete. Här lyckade man återintroducera arten med hjälp av öländska fjärilar och ett gediget arbete för att återskapa de torra betade miljöerna, med lyckat resultat. Men den går alltså på slak lina, denna sällsynta fjäril. Svartfläckig blåvingen kan kallas flaggskeppsart för hotade torrängsmiljöer och de arter, som finns i såna, många hotade.

Det finns ett åtgärdsprogram för fjärilen framtaget av Naturvårdsverket. Om det satts i verket på något håll vet jag inte.

Så här ser det ut idag i det sjätte massutdöendet tid. Vi förlorar arter och det är de specialiserade, som försvinner först. Kanske kan klimatförändringarna med varmare regniga vintrar och dito somrar gynna arten, men man har även sätt att de varma torra somrarna vi haft de senaste åren missgynnat våra svartfläckiga blåvingar. 

Den biologiska mångfalden behövs för att vår unika planet ska fungera. Låt oss värna den!

Och samtidigt fascineras av naturen, som är så mångfasetterad och underbar.

Minns ni Alf Henrikson? Har var en ordens mästare – skrev bla dagsvers i DN i massor av år, ofta med kluriga teckningar till av Birger Lundquist och senare Björn Berg. Verserna kom till från 1929 och till Alfs död 1985, ca 20 000-tals verser blev det, många senare utgivna i bokform. Han gav ut ca 120 böcker, skrev svensk texter till operan Trollflöten, gav ut historiska verk som Antikens historia (1958) och Svensk historia (1963) och mycket mycket mer. Översatte kinesisk poesi. 

En man som kan skriva en ungdomsbok mer titel ”Vägen genom A” är en mycket speciell man. Den handlar om två bokmalar, Justus och Filibert, som bestämmer sig för att tugga sig igenom konversationslexikonet A. Här möts man av massor av äventyr, allt från Aachen, Aristoteles och till aritmetikens värld. Boken kom 1949 och har sedan trycks i flera upplagor och finns även i pocket. Eller titeln Alfabetets användning anar aporna aldrig (1974).  

Här kommer lite smakprov på hans verser:

Dagen i dag är en märkvärdig sak.
Tänk, evighet fram och evighet bak.

Och högaktuell idag, även om det inte är en bacill utan ett virus:

Tänk, bara en enkel snuva,

den banalaste lilla bacill,

kan fördunkla all tillvarons glädje

och allt skönt som på jorden är till.

De väldiga mästarnas tavlor,

de stora geniernas dikt,

ja, hela den rika kulturen

blir plötsligt av mindre vikt.

Men lite tröst kommer här:

Att vakna en morgon när himlen är blå


och finkarna gnyr som besatta


och öppna sin stugdörr och barfotagå


på vildgräsets daggiga matta
 

och låta de saligas fröjd slippa lös


kan göra den trögaste själ religiös.

Ett ord som en människa fäster sig vid


kan verka i oberäknelig tid


Det kan framkalla glädje till livets slut


det kan uppväcka obehag livet ut


Ja, det påverkar livet på jorden,


så slarva inte med orden!

Drömmen om lyckan


När jag kliade katten och katten spann


så blev jag en nöjd och belåten man.


Betänk huru salig jag då skulle bli


om jag själv kunde spinna och katten gav kli.

Vi har petat ner en massa krokus, men än ser vi bara en sort - men vilken underbar liten pärla. 

Sorten heter Crocus tommasinianus, snökrokus på svenska. Den ska blomma i mars-april och det gör den verkligen! Liten låg sort, som vi ska ha mycket av. Härligt att se det första biet i den, lyckades dock inte få med det på bild..

Den finns i flera färger, men vår är den botaniska blå.

Kan varmt rekommenderas! Jag är så förtjust i den.

Minns ni Jan Lindblad? Han var mycket känd på sin tid, levde mellan 1932 0ch 1987, en riktig tusenkonstnär. Han var naturfilmare, akrobat, visslare, författare mm mm. Vig, vacker, stark och äventyrlig. Oerhört naturintresserad.

Jag mötte honom en gång då jag läste zoologi i slutet av 60-talet. Han kom på en fest, som hölls på institutionen och visade sina färdigheter bla med att stå på huvudet på en hand med en ölflaska balanserande på bakhuvudet. Stort jubel och jag glömmer det aldrig.

Jan Lindblad var en otroligt företagsam man. Hans sista bedrift var att föda upp två tigerhonor i den svenska vildmarken, närmare bestämt på en öde ö i Södermanland, tillsammans med sin sambo Pia Thörn. Det blev flera filmer och en bok, Tigrarna – vårt största äventyr, utgiven 1982. De hette Lillan och Rani, tigrarna, och massor av bilder kablades över världen på dessa djur. Pia var fotograf. Det berättas att paret samtidigt hade två tama korpar, Hugin och Munin, på samma ö. Korparna älskade att retas med tigrarna, men det ville sig inte bättre än att en blev lite för tuff och tigern lite för snabb. Man ska respekt för tigrar..

Tanken var att tigrarna skulle släppas ut i ett naturreservat i Indien, men detta stoppades eftersom man var rädd för att släppa ut rovdjur, som var vana vid människor. Dom hamnade tyvärr på djurparker, vilket måste varit svårt för Jan, som ansåg att vilda djur skulle leva fria. 

Många kanske minns Jan Lindblad mest för att han kunde vissla fantastiskt och härma fåglar. Han var faktiskt den första artisten på en svenskproducerad singel, den hette Song of paradice och kom 1953, Med känd är skivan Shenandoah, som kom 1977 och som han fick en guldskiva för. 

Men redan 1951 var Jan med i en talangtävling, då som jonglör och visslare – han härmade fåglar bla. Sen följde som sagt en stor berömmelse med massor av uppträdanden på scen, i radio och TV. Och inspelningar. Och naturfilmer. Och böcker. Han var otroligt produktiv. Man kan nämna filmen Ett vildmarksrike (1964), Guyana-vattnens värld (1970) och bland alla hans böcker; Resa till röda fåglar (1966), Mitt gröna paradis (1969), Stenålder och vita indianer (1977) och så Tigrarna, vårt största äventyr (1982). Böckerna och filmerna skildrade såväl svensk natur som natur i Guyana i Sydamerika och naturen i Indien. Han reste alltså mycket och var inte precis så rädd om sig, utan utsatte sig för div strapatser. Äventyrlig och nyfiken. 

!970 fick han stora Journalistpriset och 1976 Kungliga Vetenskapsakademiens Författarpris.

Det är kanske tigrarna man minns honom för, vad vet jag. Men han var som sagt en äventyrlig man och dog ung år 1987, endast 54 år, i sviterna av en tropikfeber, som han fått på Sri Lanka.  Det påstods att han hade diabetes, som han inte skötte och att han ibland glömde att äta.  

En fantastisk man och för sin tid en megastjärna i Sverige. Hans böcker kan köpas antikvariskt och på YouTube finns mycket att lyssna på.

Låt oss minnas honom; en sann naturvän och förebild. 

Nu börjar det bli dags för häckningar. Numer kan man ju följa direkt via webkameror. 

Årets nyhet för mig är ett kungsörnsbo i Lettland. 

Kungsörnen ser inte så respektingivande ut som havsörnen, men i boken Vargen av Henrik Ekman, en bok jag just läst om, framgår det att andra fåglar och däggdjur flyttar sig för havsörnen, men kommer kungsörnen så flyr man. Kungen tydligen. Den heter golden eagle på engelska och när man ser den så här nära så ser man verkligen att den skiftar i gult på huvudet.

Foto direkt från datorn, därav den risigar kvaliteten. Ska bli spännande att följa. Än provliggs det bara, men snart borde det vara ägg på gång. 

Nu har jag bloggat i 10 år. Det har blivit små kortisar om både det ena och det andra.

Ett varmt TACK till er som läser vad jag plitar ner. En ros till er.

Narcisslökarna sticker upp 1 dm, många perenner har små blad och asparna börjar visa hängena. Är det vår på gång?

För 9 år sedan var det -20°C och jag skrev en vånda på bloggen. I slutet av mars ett år eldade vi ett risigt gammalt hönshus och jag skrev att det var säkert för att det var mycket snö kvar. Vilken skillnad!

Gröngölingen hojtar, större hackspetten spelar och talgoxen filar. Måtte vi slippa ett bakslag nu. 

Ska göra om några mesholkar till starholkar - dom ska ha 5 cm ingångshål. Vi har en död gammal asp med starhäckning och än så står den trots stormar, men man vet ju aldrig. Bäst att gardera med några nya boplatser. Har läst att holkarna inte ska sitta i samma träd, men aspdungen ger många möjligheter.

Och i år ska det bli av att sätta upp en svalbräda. Inte för att jag tror så mycket på det, men man kan ju försöka. Förra året var ett par inne i uthuset och kollade och vi har ju numer nötkreatur i närheten, så flugor finns.

Nu dags att åka och titta på de första sångsvanarna - eller snarare de tuffa övervintrarna. 

Så här var det:

Gustav IV Adolf kördes alltså ur landet år 1809 och hans farbror Karl XIII övertog makten. Nu var det så att Karl inte hade några söner, som skulle kunna ta över kronan, så man måste hitta en arvinge utifrån. Man kan ju tänka sig att Gustav IV Adolfs son skulle ha kommit ifråga, något som en del adelsmän ville. Men andra ville inte alls det och den danske prinsen Karl August adopterades av Karl XIII istället. Men så trillade han av pinn – eller rättare sagt av hästen – i vad som en del ansåg vara ett slaganfall, andra lönnmord. Efter mycket om och men valdes den tämligen okände fransmannen Jean Baptiste Bernadotte till kronprins och resten är historia, som man brukar säga.

Men.. denne man var uppenbarligen inte säker på att Gutav IV Adolf och hans förespråkare inte utgjorde ett hot, så han gjorde något som heter damnatio memoriae, vilket betyder att man försöker radera en peson eller händelse ut historien. Det är enda gången det skett i Sverige, men vi känner igen det från diverse diktaturer. I Frankrike var det vanligt, men som sagt, inte i Sverige. Jean Baptiste var bara kronprins vid tillfället, men den som drev igenom detta. Medaljer återkallades, skyltar byttes ut, statyer försvann och orter och socknar fick byta namn. Även om man glömde en del som Fredrika, Dorotea och Vilhelmina, uppkallade efter Gustaf IV Adolfs hustru...  

I december 1812 utfärdades alltså en förordningen som föreskrev att all gemenskap med gamle kungen, hans hustru och barn var förbjudet. En månad senare kom ett tillägg som sa, att även porträtt o dyl var förbjudet, såväl i offentlig som i privat ägo. Gustav IV Adolf och hans familj skulle utplånas och glömmas. 

Man var nitisk. En minnesssten på Stäketsholmen, som rests av Samuels af Ugglas hade en text, som föll i onåd. Där stod: Öfver denna bro som på konungens önskan 1804 byggdes af grefve Sam af Ugglas färdades Hans Majt med älskad gemål och dotter vid återkomsten från utrikes orter den 7 februari 1805. Minnet af trogna undersåters glädje at återse sin öfverhet förvaras på denna sten. 

Man tvingades ändra till: För beqvämligare öfverfart byggdes denna bro år 1804 af grefve Samuel af Ugglas.

Men den första inskriptionen togs inte bort helt, utan kan fortfarande läsas och minnesstenen blev en sorts protest mot förordningen. 

Det här har i alla fall fått till följd att det finns mycket få porträtt bevarade av Gustaf IV Adolf och hans familj. En del gömdes undan och kom fram så småningom fram när bestämmelserna upphävdes av nya kungen Oscar I, som kröntes 1844. 

Det finns något enstaka barnporträtt, det som finns på förra bloggen och några till. Det är allt.