Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 15 februari 2016 22:16

Vi har, som jag skrivit förr, åsbohöns, en liten tålig lantras. Just nu har vi 20 hönor och 7 tuppar i olika åldrar. Under förra året fick vi 8 kullar kycklingar, totalt 44 stycken. Den första kullen kläcktes redan den 29 januari och den sista den 2 oktober. Ruvvilliga med andra ord, för dessa 8 kullar ruvades fram av fyra hönor. En höna ruvade tre gånger. 

Nåväl. Den sista kullen bestod av 6 kycklingar, men av dom finns bara 3 kvar. Duvhök mm reducerar alltid beståndet när hönsen går fria, vilket dom verkligen vill och trivs med. Man får ta risken.. De tre, som är kvar är en liten höna och hennes två bröder. Nu har den lilla hönan värpt sitt första ägg och det var det minsta ägg vi någonsin har fått.


                             


I naturlig storlek bredvid en liten tändsticksask. Det väger bara 11 gram. Men den här lilla hönan kommer noga tt bli en prima höna, för hon la det precis som man ska i ett rede och det har ett rejält skal. Annars är det inte ovanligt att de första äggen hamnar på golvet - unghönan fattar inte riktigt att det inte bara är en stor prutt, som trycker på. Ofta saknar det första ägget skal. 

Så här stort är ägget hos en av våra största hönor. Hon är 1.5 år nu, född sommaren 2014. Det ägget väger 52 gram. 


                                     


Det är kul med höns, personliga djur. Men 20 hönor är för mycket. Nu får vi 9 ägg om dagen, trots att två hönor redan ligger och ruvar. Dom ligger bara på 4 ägg var. Jag undrar just hur många höns vi har till hösten om alla de hönor vi har nu kommer att vilja ruva?? Har redan sett att en del verkar vilja gå undan och gömma ägg. Då kan det bli många kycklingar....

Men det kan gå som förra våren, när en räv hittade hit och till och med tog gamle tuppen. Då hade vi inte många hönor kvar. Tur att dom är så ruvvilliga.

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 4 februari 2016 15:04

Jag såg en bild häromdagen på FB på en blandras mellan bearded collie + fler, som såg precis ut som en utterhund, en fantastiskt fin hund, som inte föds upp i Sverige längre. Så här ser den ut:


                      


Otterhound är en av de äldsta brittiska raserna. Enligt historien hade redan kung John redan år 1212 rasen. Relativt få exemplar var renrasiga, då man i sina flockar ofta använt hundar med inslag av foxhound. De första renrasiga exemplaren kom till USA i början av 1900-talet och där har rasen utvecklats och stabiliserats. Rasen är relativt sällsynt, även i England. När utterjakt förbjöd i England år 1978 försvann de allra flesta hundarna och numer klassas rasen där som en sårbar inhemsk ras. Samma år, 1978, registrerades de första exemplaren i Sverige och den senaste kullen föddes här år 2000. Nu finns ingen uppfödning kvar här.

 

Utterhund, som den kallades i Sverige, är en stor, stark hund, byggd för en hård dags arbete i vatten, men också för arbete i galopp på land. Den arbetade i flock och var en specialiserad utterjägare. Jakt på utter är inte tillåten vare sig i England eller Norden och rasen har därför utvecklats till en sällskaps- och utställningshund, men med mycket starka jaktanlag. I USA jagar man mink, tvättbjörn, puma och björn med koppel av utterhundar. Den har ett utomordentligt luktsinne och är en synnerligen god simmare med stor uthållighet och med simhud mellan tårna.


                      

 

Rasen är stor, välbyggd och sund med raggig, tätt och lång päls. Mankhöjd för hanar är ca 67 cm och tikar ca 60 cm. Färgerna varierar: helt enfärgade, grizzle (gråsprängd), sandfärgade, röda, vetefärgade, blå med små vita tecken, vita med gula-, blå- eller grävlingsfärgade fläckar och svart/blå med tanteckning förekommer. Allt är tillåtet.


                           

 

The Otterhound has been described as a "big friendly dog with a mind of his own" står det på en engelsk sida.

Jag var och tittade på en sån här hund på 80-talet. Det fanns en uppfödare norr om Stockholm. Tycker rasen är jättefin – ser ut som en hund ska se ut.

Men…

den har en synnerligen god näsa och som sagt ”a mind of his own” och en obetvinglig jaktlust. Den är i princip alltid redo att sticka på egna äventyr, närmast omöjlig att hålla koll på. Kanske var det därför den försvann från Sverige. En stor hund, som bara drar på jakt själv är ju inte så lätt att ha. Uppfödaren var mycket tydlig med detta och att HÖGA stängsel var en förutsättning för att kunna ha den lös. Ingen snäll gårdshund, som ligger och vaktar hemmet precis. Utseendet bedrar. Den här vovven kräver arbete och stimulans – hela tiden. Jakt!


Jag drog öronen åt mig, men har alltid varit förtjust i hundtypen. Visst är den fin!


ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 30 januari 2016 16:53

För 5 år sedan skrev jag om cikador. På den bloggen ligger även en kort men mycket intressant filmsnutt med David  Attenborough. Rekommenderas varmt!

Av Gudrun Lindvall - 26 januari 2016 17:09

Kommer ni ihåg Inga Borgs sagofigur Plupp? Så här såg hen ut:


                


Han eller hon? Har ingen aning. Enligt författaren är Plupp varken en han eller hon, utan en osynling, som inte kan ses av människor. 27 olika Plupp-böcker finns det, skrivna mellan 1955 och 2005. En figur älskad av generationer. 


När vi flyttade till gården 2003 ville vi ha katt och det föll sig så att min syster hade kattungar. Det var alldeles uppenbart att kattmamman hade slarvat, för i kullen av vanliga korthåriga kattungar fanns en långhårig lite trubbnäst unge. En liten trefärgad tjej, ful tyckte jag, men maken föll för dena udda kattunge. Så jag valde en helvit mjuk hona med ett blått och ett grönt öga och maken valde den trefärgade och så fick en svart hankatt följa med också. 

Den trefärgade fick heta Plupp. 

Nu är det så att katter väljer folk och Plupp valde inte maken, utan mig, redan från början. Min fina vita Tussan valde maken. Svarta Sotis gillade oss båda. Så här ser Plupp ut:


                    


Plupp har inte alltid varit en enkel katt. Ett tag såg jag ut som om jag hade ett helt hov med arga katter - riven och biten. För den pälsen måste skötas, det blir tovor i den. Den måste skötas även i armhålor och stundtals på magen. Det krävde envishet och tålamod. Och mod... 

Numer är Plupp den snällaste och beskedligaste av katter. Allt är tillåtet och pälsvård sker till belåtna spinn. Även om jag faktiskt inte var speciellt förtjust i den lilla damen i början måste jag tillstå att hon vunnit mitt hjärta. Nu är hon 13 år och den enda av de tre, som finns kvar. Efter några somrars bortovaro är hon numer mest innekatt. Där matte är, där är Plupp. Andra gången hon var på "sommarnöje", troligen i skogen, höll det på att gå illa. Hon kom hem med ett revben som varit brutet och mager som attan. Vad hon varit med om vet vi inte, men sedan den sommaren har hon inte avvikit från tomten. Numer är det knäckta revbenet rätt inbäddat i vällevnad.

Och numer gör hon skäl för namnet Plupp - en go och genomrar lite figur. 


Av Gudrun Lindvall - 15 januari 2016 23:05

I juni kom en flock på 24 biätare till Öland. Arten häckar vanligtvis i södra Europa och runt Svarta Havet, men en varm luftström förde upp fåglar ända hit och man såg biätare även i Uppland, Västmanland, Halland, Gotland och Skåne. 

Så här ser den ut:

      

Biätaren häckar i sand, där den bygger en gång in till boet.

Av de 24 fåglarna stannade 8 kvar på Öland och snart kunde man se parning, vilket skulle kunna tyda på försök till häckning. Sensation! Fågeldårarna samlades. Jo, jag var sugen att åka, det ska erkännas...  

Det har förekommit förr att biätare häckat i Sverige, men det senaste lyckade försöket var för 40 år sedan. Alltnog, för paren på södra Öland passade tydligen Schäfferiängarna med sin magra flora och mycket insekter perfekt, för häckningen lyckades. Man lyckade även ringmärka fåglarna och kunde konstatera att för några var detta deras första häckning medans andra var äldre fåglar. 

Biätaren är så färggrann att man inte riktigt kan tro att det är sant. Det finns flera arter över Jorden och alla är lika vackra och alla äter insekter.

       

Nu får vi hoppas att denna lilla raritet tycker att södra Öland var ett perfekt ställe att häcka på, även om flytten på våren från Afrika söder om Sahara blir lång. Då kanske man skulle ta sig till Öland i sommar....

               

Alla bilder kommer från Ottenby fågelstation.

Av Gudrun Lindvall - 27 december 2015 09:11


Den här lilla hönan (tyvärr dålig bild) hade bråttom, då vi släppte ut hönsen i går morse.


                 

Snabbt uppför backen, upp mot skogen - vart ska hon? - och in under en enbuske. Aha, en äggömma.. Riktigt äggnödig. Hon fick vara i fred en stund, men det dröjde inte länge innan hon var tillbaka i flocken. Och då var det dags att kolla.


                        


9 stycken ägg låg i en prydligt litet rede av löv. Men inte kan man gå med på att hon ruvar ut kycklingar så här års! Det får allt vänta till våren. Nu ligger det tre märkta ägg kvar. Hon får gärna fortsätta att lägga ägg där, men i fortsättningen tar matte hand om dom. Duktig höna!


PS. På tisdagen kom snön och kylan. På kvällen hittade jag inte hönan i hönshuset och misstanken var genast - under enen. Och mycket riktigt - där låg hon... Hon gastade upprört hela vägen in i hönshuset, men man kan faktiskt inte få ruva mitt i smällkalla vintern. 5 ägg låg hon på. Till våren är det ok och då hoppas jag att hon vill ruva. 

Av Gudrun Lindvall - 20 december 2015 12:05


 

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR


 

 

 

 

Och snart är det vår.

 

 

 


Av Gudrun Lindvall - 6 december 2015 11:17

                       

Vad ser ni på bilden ovan? Bara får? Titta en gång till.

Just det - en hund. En maremma.


I många länder använder man fortfarande hundar för att vakta djuren. Ofta är det maremma eller pyreneehund - stora hundar, som inte väjer för en varg eller vildhund, som attackerar fåren.

Nu har vi ju fått varg även i Sverige och det börjar bli aktuellt med hundväktare även här. Men det är ett sätt att hålla hund, som vi inte är vana vid här och där en del djurskyddsinspektörer står frågande. Det är nämligen så, att de hundarna ska växa upp med så liten kontakt med människor som möjligt - de ska ty sig till fåren och vara en i den flocken - inte i människoflocken.


Jag läser Björktorps alpackors hemsida (www.bjorktorpsalpackor.se) för att se om det projekt, som drogs igång av Grimsö viltforskningsstation för några år sedan fortfarande pågår, och det verkar det göra. Här handlar det inte om att vakta får i vargland, utan att vakta alpackor. Över 15 flockar är det i detta projekt, som verkar mycket lyckat. Vargen försöker inte utmana hundarna, som i just Björktorp är två maremmor.

Det tar ju ett tag att få den lilla valpen att bli en stor, stark och trygg väktare, men nog borde detta vara aktuellt även för fårflockar. Vargangrepp är ju inte roliga och fungerar det med alpackor, så borde det ju fungera med får. 

Lånar några underbara bilder för Björktorp, hoppas det är ok.


                                                    

                                               


Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se