Alla inlägg under augusti 2014

Av Gudrun Lindvall - 29 augusti 2014 19:51

Jag har följt Bardarbunga under den sista tiden och suttit och kollat web-kamera -  och så kommer utbrottet mellan midnatt och kl 2 på natten. Och så är det över..... Lite besviken faktiskt - det blev bara en liten pyspunka. Nu ser det ut så här:

                    


Så här såg det ut i natt:

                     

Island är fantastiskt, men samtidigt ett geologiskt helt galet land. Tänk att bo mitt på en spricka, som vidgas hela tiden och i och med detta ha en förbindelse rakt ner i magman. Jordbävningar hör till vardagen och hotet om utbrott finns där hela tiden. Om ett utbrott sker under en glaciär smälter massor av is och man får störtfloder. Lavan som möter det kalla vattnet blir till askmoln med glasnålar - det som skedde 2010 i Eyjafjallajökul. 

                  

Bardarbunga ligger nordväst om Grimsvotn, precis där sprickan grenar sig. Vulkanutbrottet i natt var ett utbrott norr om Vattnajökul, alltså norr om iskanten och därför blev det ett rent lavaflöde från en spricka på ca 150 meter, ingen farlig aska och inga vattenmassor alltså. Det kunde blivit värre och vad man tror nu så har spänningarna släppt och det hela är över. 

Jag förmodar att många är lättade på Island. Det är en helt annan sak att sitta här och vänta på skådespel än att bo där.  Men det skulle vara spännande att vara med nån gång och se det i verkligheten - på lagom avstånd....

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 17 augusti 2014 09:46

                                       

Så här har människor transporterat sig under århundraden. Häst och vagn. Här ovan ett högreståndsekipage.

Så här såg den viktigaste verkstaden ut - gårdagens bilverkstad. Här borde det även vara en bild på en smedja med hovslageri, men en sån bild har jag inte.

 

 

 

Vägarna sandades inte - det skulle inte fungera när vintern färdmedel var släde. 

       

Där den här bilden är tagen finns idag en bilväg, väl sandad och saltad på vintern.

Det är märkligt att tänka sig att det bara är drygt hundra år mellan hästen som färdmedel och bilen som en självklarhet. 

Och med en historisk tillbakablick är bilens era mycket kort. Att färdas med häst gav ett helt annat tempo - det tog tid att ta sig någonstans. Avstånden blev annorlunda, vilket gjorde lokalsamhället nödvändigt. 

Slutar med en kul bild, som verkligen visar hur långsam och knölig infrastrukturen var.

 

 




ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 12 augusti 2014 11:05

Olika strategier i naturen är intressanta. Man kan som talgoxen hoppas på turen och inte lagra mat under hösten. Då krävs många ungar, eftersom många dör svältdöden. Eller så kan man som blåmesen peta in förråd i springor och håligheter - då överlever fler ungar och man behöver inte satsa på mängd. Listan kan göras lång på dylika olika strategier. 

En annan sådan är skillnaden mellan hur klövdjur och hovdjur hanterar sina små. För hovdjur som häst gäller detta:


                        


Full koll hela tiden. Fölet ska gå nära mamma, följa tätt intill. Eftersom hästar naturligt rör sig över stora områden är det nödvändigt. En fölunge på avvägar blir lätt byte för rovdjur. Här lämnas ingenting åt slumpen. En del ston kräver total uppmärksamhet av fölungar under den första månaden - andra litar på de andra i flocken och kan överlåta "barnpassningen" till ett ungsto, men med ett ständigt vakande getöga på vad som händer.

Klövdjur gör annorlunda. Det gäller rådjur, hjortar och älgar, men även kor. Ungen följer inte alls mamman under första tiden, utan hon lägger den på vad hon bedömer som ett säkert ställe. En del rådjurskid blir offer för slåttermaskinen, om de lagts i skördemogen vall, andra kan hittas av räven. Man kan se att antalet tvillingar hos rådjur ökar då rävskabben decimerar rävstammen - färre kid blir rävmat. 

Även små kalvar ligger långt från sin mamma i hagarna. Om man inte vet varför kan man undra om kalven övergivits, men så är det alltså inte. Det är bara ett naturligt beteende.


                        



När kalven eller för den delen rådjurskidet blir större följer det sin mamma på ett annat sätt. Då kan man också se att rågeten och även älgkon rör sig över ett större område. Kalven klarar att följa med.

Men dessa olika beteenden ger olika förutsättningar att klara rovdjursangrepp. Ett sto ser direkt om någon objuden närmar sig - men hinner älgkon uppfatta det? Att kidet trycker så hårt att det inte flyttar sig för slåttermaskinen är oerhört sorgligt och hemskt. Det finns en bonde, som satt en planka med kättingar framför traktorn - då kidet berörs sprätter det iväg och klara sig.

Vi tar vårt hösilage så sent, så då har kiden redan börjat följa sin mamma. 

Strategier i naturen är intressanta. Det finns uppenbarligen olika sätt att få den egna arten att överleva och förökas. Vilka som är bäst? Ingen aaaning - det verkar fungera bra på fler sätt - kallas mångfald.

Än går korna på ängen och njuter av sommaren.


                         


Av Gudrun Lindvall - 3 augusti 2014 08:42

                        

Ovanstående bild är tagen inte långt från jägarnas mecka - godset Öster-Malma i Södermanland. Dovhjort.

Södermanland är ett landskap med många klövdjur, inte bara rådjur och älg, utan också dovhjort, kronhjort, vildsvin och mufflon. Hjortarna tränger undan älgen och framför allt rådjuret. Många, framför allt arrendatorer utan jakträtt, anser att stammarna är för stora idag, betydligt större än vad naturen klarar att föda. De vilda djuren förstör gröda och vallar och arrendatorer vill minska klövdjursstammarna radikalt. Här finns ju inte heller någon varg, som skulle kunna decimera stammarna, utan den enda "predatorn" är människan, alltså jägarna. 

Nu är det så att många gods säljer jakten dyrt - ofta mycket dyrt - och då vill man naturligtvis ge sina jägare "skott-tilfällen", som det heter. För att få dessa stora stammar matar man djuren året runt. Nu förs en diskussion om matningen och då får man höra från jägarhåll att man måste mata, för annars dör djuren av svält. Det är fullständigt absurt. Är det vilda djurstammar vi har i våra marker - eller har dom blivit tamdjur? En effekt av matningen är att unga suggor grisar ett år tidigare än normalt. 

Jägarna får över 50 miljoner kronor varje år av staten för att "förvalta" det vilda. Kan det verkligen vara förenligt med ett förvaltande att hålla djurstammar större än vad naturen klarar att föda? Jag tycker absolut inte det. Att tillskottsutfodra under sträng vinterkyla är en sak - att mata året runt en helt annan. Jag anser att vilda djur ska klara sig på egna meriter i naturen. Stammarna ska inte vara större än vad naturen bär och matning för att hålla onaturligt stora stammar har ingenting med "förvaltning" att göra. Det är uppfödning och ekologiskt förkastligt. 

Nu driver LRF (läs arrendatorerna) en kampanj för att få bort denna matning och jag anser att naturvården bör göra gemensam sak med dom - låt vara av andra skäl, de ekologiska. Mufflon anser jag inte ska finnas alls i naturen - den hör inte hemma här i landet som vild art. Stammarna av såväl vildsvin som dovhjort måste minskas rejält. Jägarnas argument att djuren skulle svälta utan utfodringen visar med all önskvärd tydlighet att det är nödvändigt. Jag anser att vilda djuren ska klara sig på egen hand i så stor utsträckning som möjligt. Normalt varierar storleken på klövdjursstammar naturligt. Det måste jägarna lära sig acceptera. Ibland tycker jag att jägare verkar blödigare än vi naturintresserade. Eller tror dom att vi faller till föga för att det är "synd om" de vilda djuren? Eller tycker inte jägare att vi ska ha en natur i så god balans som möjligt? Var det inte det som var att förvalta? Man undrar....

Sluta mata!! Vad tycker du?



Av Gudrun Lindvall - 1 augusti 2014 00:51

 

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2014 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se